Det är fullpackat med människor som viftar med vitröda polska flaggor och Medborgarplattformens valplakat inne i idrottshallen i Pruszkow. Ute på gården delar man ut de klistermärken med hjärtan som så ofta pryder oppositionsledaren Donald Tusks vita skjorta.
En kvinna som bär sin sex månader gamla son i en sele på magen säger att hon inte vill att pojken ska växa upp i ett land som också i fortsättningen leds av det nationalistiska Lag och rättvisa (PiS). En äldre man berättar om hur han grälar med sin bror som stöder den motsatta sidan.
Stämningen är utan tvekan mycket uppskruvad när Tusk håller sitt sista kampanjmöte här, ett tjugotal kilometer utanför Warszawa.
Han beskriver det styrande partiet som tjuvar som har rånat Polen och polackerna.
Formuleringarna är inte överraskande, för Tusks politiska motståndare missar själva inga tillfällen att fränt beskylla honom för problemen i landet, trots att de själva har haft makten i åtta år. PiS-partiet menar att den liberala partiledaren är landets fiende nummer ett.
Det är de här rivalerna som har dominerat den polska politiken och tagit ihop i decennier redan.
Två dagar senare är det valvaka. Jag är också nu hos Medborgarplattformen, för det blev ingen godkänd ackreditering till Lag och rättvisas valvaka.
Stämningen bland Tusks anhängare verkar helt klart hoppfull, och efter att vallokalsundersökningen publicerats går det fort undan. Partiledaren stegar fram och ropar:
– Vi gjorde det, vi gjorde det verkligen!
Valets tvåa agerar som segrare för att man tillsammans med de andra mindre oppositionspartierna ser ut att få den majoritet i parlamentet som behövs för att bilda regering.
Och om den förenade oppositionen lyckas i sin regeringsbildning, kan man vänta sig en lättnadens suck också från Bryssel. Det är då den pro-europeiska politiken tar över efter alla år av EU:s tvister med Polen.
Fast forskare i Warszawa varnar för att PiS har ett så starkt grepp om maktapparaten att man kan ställa till med problem i fortsättningen också.
Men efter att ha följt valkampanjens slutspurt känns det som att det finns skäl att oroa sig också för någonting annat.
Det är den djupa polarisering och hätska tonläge som de två partiernas mångåriga fejd har åstadkommit. Landsbygdens konservativa euroskeptiska folk mot de liberala EU-vänliga stadsborna, med rejäla doser av hatprat.
Kommer man någonsin att kunna slå en bro över de bägge lägren och är de nya makthavarna villiga att göra det? Och är den andra sidan ens mottaglig?