I den nyutkomna novellsamlingen Det är så här det känns när det är på riktigt får vi bland annat stifta bekantskap med en ung tjej som flyttat till Åbo för att studera matematik och som har lite svårt att hitta sin plats och sin röst i de nya sammanhangen, vi lär känna en kvinna som blivit bedragen av sin man och som flyttat in hos sina föräldrar för vård och omsorg, vi får möta en kvinna som flyttat ut till sommarstugan för att läka sina sår och en präst som försöker bli hemmastadd i sin yrkesroll.
Det som förenar personerna i novellerna är en form av utanförskap – de har svårt att kommunicera med andra, eller svårt att komma underfund med vilka de själva är. Ibland är utanförskapet självvalt, men oftast inte.
I denna oförmåga till kontakt med andra eller med sig själva finns en stor smärta som kommer att prägla personernas liv på olika sätt – en del skadar sig själva, en del skadar andra, i en slags förtvivlan eller i hopp om att bedöva smärtan.
Denna molande smärta är ett slags grundtema, en grundton, i hela samlingen. Här finns ett mörker där ljuset har svårt att tränga igenom.
En rädsla för det gränslösa
Personerna kämpar febrilt för att skapa ett slags normalitet i tillvaron – för att inte säga normativitet. För att förhindra att kaos och oreda brer ut sig försöker man ställa upp gränser och leva efter strikta rutiner.
Påfallande ofta bottnar viljan till eller det tvingande behovet av regler och rutiner i en religiös bakgrund. Man försöker mota bort tvivel och o(t)ro med en sträng och rigid syn på rätt och fel, svart och vitt.
Ett intressant spår i texterna är motsättningen mellan en konservativ kristendom och yoga, där yogan ses som djävulens verk och påfund. Svavelosande predikanter varnar för yoga och ockultism, ”främmande religioner där människan står i centrum och är sig själva nog”.
Denna hatiska syn på yoga får ett oerhört dramatiskt förlopp i samlingens första novell där en enstöring till spelutvecklare skapar datorspelet ”YogaQuest” – ett slags skjutspel där målsättningen är att döda så många yogautövare som möjligt.
Spelutvecklaren drivs av ett brinnande hat och en vilja av att hämnas sina mobbare och belackare.
I flera av texterna flyter verklighet och fantasi samman, och ibland kan det vara svårt såväl för personerna i texterna som för läsaren att skilja mellan vad som är ett slags hallucinationer och hägringar eller förvriden verklighetsuppfattning, och vad som sker ”på riktigt”.
Det övernaturliga och det religiösa ingår ett slags mystisk legering där dödsänglar och svarta demoner kommer att styra över människornas handlingar.
Över texterna vilar också en tryckande och kvävande värme som kan sägas korrelera med människornas överhettade sinnen.
Snedvuxna träd
Ända sedan debuten med novellsamlingen Jag undrar hur det känns att falla fritt (2015) har Ann-Sofi Carlsson utforskat utanförskap och utsatthet.
Personerna i hennes berättelser känner sig ofta udda och avvikande på något sätt, de är tystlåtna iakttagare som gärna skulle ingå i ett sammanhang och en gemenskap men saknar förmåga eller social kompetens.
Flera av personerna i novellsamlingen Det är så här det känns när det är på riktigt beskriver sig själva som snedvuxna träd.
Ofta befinner sig personerna vid ett vägskäl i livet eller i ett akut tillstånd av psykisk stress där de tvingas till ett avgörande – ibland kan deras handlingar vara desperata och få ödesdigra konsekvenser, ibland kan vändpunkten leda till en form av försoning.
Det psykiska illamåendet sätter sig i kroppen som reagerar med skakningar och smärtor, kliande och illande sår, kraftlöshet och medvetslöshet.
Personerna beter sig ofta impulsivt och irrationellt – som om de inte riktigt bottnade i sina egna känslor. Eller som om de bar på för många och motstridiga känslor.
Avgrundsdjupa känslor av ångest och ensamhet
Ibland upplever jag att det finns något svårfångat och undanglidande i texterna och att det kan vara svårt att sätta fingret på vad som driver personerna, vilka deras bevekelsegrunder är.
Det händer att författaren raskt zoomar in och ut ur ett skeende innan man som läsare hunnit få med sig en större och djupare förståelse av personen ifråga eller av en viss händelse.
Men när Ann-Sofi Carlsson är som bäst kan man ana sig till vilka avgrundsdjupa känslor av ångest och ensamhet som döljer sig under ytan.
Som i den avslutande novellen där en ung kille bygger en rymdraket i skogen. Han är övertygad om att den frånvarande fadern är astronaut och jobbar på den internationella rymdstationen. För att kunna resa ut i rymden och hälsa på sin far är killen tvungen att införskaffa en rymddräkt som han sett i leksaksaffären – men hur ska han lyckas få tag i pengar?
Novellen växer till en smärtsam historia om främlingskap och utanförskap, om sorg och saknad, men är samtidigt en insiktsfull berättelse om fantasi, förståelse och förlåtelse.
Eller som i den gastkramande novellen ”Getingstick” där en kvinna drabbats av en kliande smärta i armbågen – är det ett getingstick eller ett sår? Samtidigt är kvinnans man spårlöst och oförklarligt försvunnen – vad har hänt med mannen, och vad har hänt med kvinnan? Har någondera drabbats av minnesförlust?
Det finns en oro och en osäkerhet i Ann-Sofi Carlssons texter som gör läsningen till ett äventyr – en laddad och oförutsägbar erfarenhet. Det känns som att vad som helst kan hända precis när som helst.
Lyssna på en intervju med Ann-Sofi Carlsson om novellsamlingen Det är så här det känns när det är på riktigt**:**
Lyssna på Kulturpodden om tro och religion - bland annat i aktuell finlandssvensk litteratur:
