Vi är ombord på lastfartyget Finneco 2 och just nu styr vi ut ur Europas näst största hamn i Antwerpen, Belgien.
Kaptenen Julius Jännäri är vid spakarna uppe på kommandobryggan som är 39 meter över havet hög och 34 meter bred, och omgiven av enorma fönster på alla sidor.
Utsikten över hamnen är hisnande, här finns containers så långt ögat kan se.
Stora gula truckar pilar fram och tillbaka mellan container raderna. Enorma lastfartyg står i hamnen medan kranar med långa armar som lyfter den ena containern efter den andra ombord.
Mitt på bryggan finns mätare av olika slag. De visar vindstyrka, färdriktning, var de andra fartygen finns på radarn och en hel del annat.
Rodret är en förvånande liten ratt, men egentligen styrs fartyget med små joysticks som reagerar på minsta lilla beröring.
”Sjön har alltid varit en del av mitt liv”
På Finneco jobbar en besättning på 28 man, överstyrman Janne Marttila är en av dem. Finneco 2 är hans hem tre veckor i taget.
Redan som liten pojke i Karleby visste han att han gillar båtar.
– Sjön har alltid varit en del av mitt liv. Redan som liten pojke fick jag följa med pappa och titta på båtar i Karleby hamn. Inte tänkte jag då att det skulle bli mitt yrke, men det var nog ändå något speciellt med båtar, säger Marttila.
Senare jobbade han som däcksman på en förbindelsebåt i skärgården.
– Och det gillade jag, säger han.
Korsade ekvatorn
För 15 år sedan började Marttila på sjömansskolan och har varit till sjöss sedan dess.
Sjömanslivet är inte längre sådant som det var på till exempel 1990-talet, då man kunde åka jorden runt flera gånger som sjöman.
I dag seglar finländska fartyg kortare resor i Europa. Janne Marttilas mest spännande resa gick i tiden till Brasilien.
– Jag mönstrade på i London och fartyget korsade ekvatorn, det var mycket spännande. Det var ett tankfartyg och vi gjorde långsam marschtakt, det tog tre veckor att komma fram till Brasilien. Jag satt som vakt och höll utkik om nätterna.
Tre veckor till sjöss – tre veckor hemma
I dag är det resan mellan Kotka och Bilbao som gäller. Tre veckor ombord och tre veckor hemma: Just den rotationen är det bästa med sjömanslivet, tycker Janne Marttila.
– Jag har alltid gillat det att man är tre veckor på jobb i sträck. Man får koncentrera sig helt på jobbet när man är ombord och när man sedan kommer hem har man tre veckor ledigt. Det är få andra jobb där man har möjligheten till så långa ledigheter.
Hemma går tiden fort. Det allra första han gör är att gå till butiken och handla.
– Största skillnaden med att vara på land är att man måste laga mat själv, säger Marttila och skrattar.
Annars spelar han bas i ett band, läser, går på gym och hänger med kompisar.
Badminton på bildäcket
Ombord på jobbet finns inga lediga dagar, men nog fritid.
Det går att sporta och gå på gymmet, också om gymmet är så lågt i tak att Janne Marttila inte kan springa på löpbandet utan att smälla huvudet i taket.
Den påhittiga besättningen har också hittat på att måla en badmintonplan på bildäcket. Det går också att spela basket där. Såvida fartyget inte är fullastat, förstås, eller det blåser för mycket.
Just nu finns det gott om utrymme trots att enorma pappersrullar tornar upp sig längst bort.
Det skulle gå bra att spela fotboll här också. I dag är här badmintonmatch i full gång. Janne Marttila vinner flera av matcherna.
Marttilas hytt, en tvårummare, är både hans hem och hans arbetsplats i tre veckor. De tre veckorna som han är i land, bor här någon annan.
I vardagsrummet finns en soffa, en stor tv och ett kontor.
Janne Marttila jobbar med fartygets säkerhet och underhåll, men också med lastplanering, han ser till att allt är i balans och tyngden på lasten är på rätt ställe. Med några små klick på skärmen flyttar han barlastens tyngd så att allt blir rätt.
Klimatförändringen påverkar Marttilas val varje dag
Ekofartyget Finneco 2 är ett nytt fartyg med den senaste tekniken. Det här är viktigt för Janne Marttila. Han kan dagligen fatta beslut som är lite bättre för klimatet.
– Det är viktigt att vi går i en klimatvänlig riktning. Klimatförändringen påverkar mina val varje dag, jag tänker efter vad jag gör för att minska min börda på klimatet. Jag försöker lasta fartyget så att det flyter optimalt, det förminskar bränsleförbrukningen och när man undviker onödig vikt så minskar det utsläppen. Jag har hand om avfallshanteringen ombord och jag är strikt med sorteringen. Jag gör det jag kan göra för klimatet dagligen.
När fartyget har hunnit en bit på väg från Antwerpen funderar Janne Marttila på sin framtid.
– Kanske jag en dag vill bli kapten, men den tiden är inte nu. Just nu trivs jag bra med mitt jobb, livet är bra som det är nu.