En skilsmässa tar sällan någon i familjen med en klackspark. Att bli lämnad eller att lämna äktenskapet genererar kanske lite olika känslor, men många beskriver processen som en mangel och som en av de största kriserna i livet.
De som ofta hamnar i kläm i en skilsmässa är barnen. De kan inte påverka saken och är tvungna att finna sig i situationen så gott det går, och det är inte ovanligt att de funderar om de är skyldiga till att föräldrarna skiljs.
Vi diskuterade skilsmässa ur barnets perspektiv i Yle Vegas familjekväll och bad in berättelser av er som upplevt föräldrarnas skilsmässa.
Många av er talar om att meddelandet om skilsmässan kom som en chock. I familjer där det grälats mycket kände barnen en lättnad att det skulle bli slut på grälandet.
”Jag hoppades att jag inte behövde se mina föräldrar olyckliga längre”
Signaturen Anonym skriver:
Våra föräldrar berättade om deras beslut att skilja sig då jag var i lågstadiet, både min och mina syskons första reaktion var sorg, gråt och oro.
Men skilsmässan var inte oväntad. Det var tvärtom något jag hade legat vaken många nätter och hoppats att dom skulle göra, jag hoppades på ett slut på allt gräl och att jag inte behövde se mina föräldrar olyckliga längre.
Jag kan inte påstå att familjen slutade existera, våra föräldrar skötte vardagen väldigt bra med tanke på situationen. Jag önskar dock att vi hade gått i terapi eller fått prata med någon utomstående efter beslutet, det är inget dom flesta frågar efter i lågstadieåldern och jag kan förstå att det inte var det första som våra föräldrar tänkte på heller utan jag önskar att någon hade erbjudit oss den möjligheten som vi själva inte insåg att vi behövde.
Barn reagerar olika
Christina Holm och Erica Saarela-Holm jobbar inom Barnavårdsföreningen och ger stöd till skilsmässofamiljer. Det har hand om barngrupper, om grupper för föräldrar som vill fundera på sitt föräldraskap, och ger stödsamtal till barn och föräldrar.
De berättar att det är många känslor som bubblar upp hos barnen då de får veta om att föräldrarna skiljer sig.
– Det första brukar vara chock och att barnen inte förstår vad som händer. Det kan i många fall hända att de starkaste reaktionerna kommer först senare då skilsmässan konkretiseras med flytt och eventuellt växelvis boende hos föräldrarna, säger Erica Saarela-Holm.
De betonar att det är viktigt att vara lyhörd för barnen och att signalera till barnen att de får visa sina känslor och sin besvikelse. Barnen ska också få ställa frågor i egen takt.
Signaturen Elämä on skriver:
Jag har erfarenhet både av mina föräldrars skilsmässa och av min egen. Mina föräldrar skiljde sig två gånger, först när jag var i tonåren och senare när jag var vuxen. Jag minns mest av den första gången att jag blev stum och arg och stängde av. Den andra omgången hade båda föräldrar ett behov att tala illa om varandra och situationen var länge väldigt ansträngd.
När jag sedan senare själv skiljde mig har jag försökt att inte tala illa om mina barns far. Det har jag hållit, och annars också försökt att ta mitt ex i beaktande som den goda pappa han är. Jag har fortsatt berätta anekdoter till honom om barnen gjort eller sagt något roligt på min vecka. Fast det börjar vara ett antal år sen så är det inte lätt att skriva om det utan att det gör lite ont i hjärtat.
Hur berättar man för barnen?
De allra flesta föräldrar bävar för situationen att berätta för barnen.
Då föräldrarna berättar ger Christina Holm och Erica Saarela-Holm rådet att tillsammans berätta för alla barn samtidigt.
– Man bör förbereda sig vad och hur det ska berättas, och vilket budskapet är som föräldrarna vill ge och tillsammans kan stå för, förklarar Erica Saarela-Holm.
Många gånger kan situationen vara att den ena föräldern vill skuldbelägga och svartmåla den andra föräldern inför barnen.
– Försök ändå klä på dig ”föräldratröjan” och tänk på barnens väl, för det är en stund som barnen kommer att minnas hela livet, poängterar Christina Holm.
Signaturen Lycklig nu skriver:
Jag var 18 när mina föräldrar berättade dagen efter nyårsafton att de skulle skilja sig. Det kom som en chock. Alla förväntade sig att jag skulle klara av det bra och förstå situationen eftersom jag nästan var vuxen. För mig var det en mycket jobbig tid. Skulle skriva studenten den våren och samtidigt såldes mitt hem och jag flyttade hemifrån. Inget stöd fanns att få och all hjälp riktade sig till skilsmässobarn men inget till en ung vuxen vars föräldrar skiljt sig.
Jag har känt mig så ensam. Nu är det 18 år sedan och traumat finns kvar och är obehandlat. Har egen familj, make och tre barn, och jag skulle aldrig utsätta barnen för det jag var med om. Att vara utan kärnfamilj och barndomshem är ett sår jag får bära med mig hela livet.
”Vi har alla bara ett liv att leva, lev det väl!”
Stolt tvåbarnsmamma skriver:
Jag känner glädje och stolthet över hur jag och min exman hanterade det hela. Trots att vi båda kände ilska och sorg kunde vi hålla oss från att berätta våra respektive versioner om varför det blev skilsmässa. Till barnen (då elva och sju år gamla) sa vi bara att "mamma och pappa inte är kära i varandra längre". Därtill poängterade vi att ingenting är barnens fel och vi är ständigt noggranna med att inte "snacka skit" om den andra föräldern, utan tvärtom berömma och visa uppskattning.
Barn har rätt till båda sina föräldrar alltid då det är möjligt och de ska inte behöva välja sida, varken praktiskt eller emotionellt. Våra barn bor växelvis, vecka-vecka. Jag som förälder har visat att jag ser mig själv som så värdefull att jag är värd att få må bra. Om man har gjort sitt allt för att rädda äktenskapet men det inte går, då har man all rätt att skilja sig och jobba för att börja må bättre. Det har jag velat visa mina barn. Om de någon gång befinner sig i samma situation vill jag inte att de stannar i olycka medan de sakta tynar bort. Vi har alla bara ett liv att leva, lev det väl!
Föräldrarnas skilsmässa och konsekvenser i vuxenlivet
Många tror att föräldrarnas skilsmässa automatiskt betyder långvariga negativa konsekvenser i vuxenlivet.
– Skilsmässan i sig är inte skadlig utan man kan läka och ha ett fullständigt vuxenliv. Men om skilsmässan är konfliktfylld är risken större att den lämnar spår, säger Erica Saarela-Holm.
Christina Holm påminner om att man med låg tröskel ska be om hjälp och stöd då man går igenom en separation.
– Många känner också ett behov att ventilera och gå igenom föräldrarnas skilsmässa i det skede då man blir förälder. Då kommer ofta tankar hurdan ens egen uppväxt var och hur man vill att egna barnens uppväxt ska vara, summerar Christina Holm.
Signaturen Bättre fly än illa fäkta skriver:
Jag minns inte exakt i vilket skede det framkom att mina föräldrar skulle skiljas. Det var dock ingen överraskning. Då det stod klart att separationen skulle ske kände jag en enorm lättnad. Jag var då 13 år gammal och räknade dagar tills flyttbilen skulle komma. Åren innan skilsmässan var horribla.
Efter att vi flyttat från pappa var min största sorg att jag tyckte synd om honom som lämnats ensam i det stora huset. Jag var dock såpass "stor" att jag själv kunde välja att bo hos honom periodvis. Det var ganska skönt att kunna ta paus från en förälder i taget, då man under tonåren inte alltid hade den bästa relationen till dem.
I övrigt var skilsmässan en vändpunkt till det bättre. Ibland känns det tröttsamt att skilsmässor alltid framställs som dåliga, och att man vojar sig över hur synd det är om barnen som tvingas genomgå en separation. Själv skulle jag gärna ha sett mina föräldrar skilja sig redan i ett tidigare skede.