Figaros bröllop i Jakob Höglunds regi öppnar mot en fond av glittrande djupröda slingor som hämtad från en stripteasebar. Stämningen sätts av den unga hushållerskan Blancita (Minni Gråhn) och hennes älskare Cherubino (Alexander Wendelin) som jagar varandra i en fnittrande och flåsig tafattlek som pirrar av lusta.
Men deras oundvikliga kärleksmöte stoppas hela tiden av de andra medlemmarna i det grevliga hushållet: betjänten Figaro (Joachim Wigelius), hans trolovade Susanna (Ursula Salo), grevinnan (Pia Runnakko) eller greven själv (Joonas Heikkinen).
Idag är dessutom dagen då Figaro och Susanna ska gifta sig. Men festförberedelserna störs ideligen av den driftsstyrda grevens vredesutbrott och hans sliskiga närmanden mot kvinnorna i hushållet – och särskilt Susanna.
En snygging ställer till det
Cherubino är, som namnet antyder, änglalikt vacker. I sin ungdomliga kärlekskrankhet förälskar han sig i än den ena och än den andra av hushållets kvinnor, från grevinnan till köksan.
Hans dragningskraft på det motsatta könet väcker en outsinlig vrede hos greven som griper efter varje förevändning han kan för att sända honom långt bort, vilket den sluga betjänten Figaro och grevinnan har fullt upp med att avstyra. Figaro har knappt ens tid att byta om inför sitt eget bröllop.
Figaros bröllop från 1784 är en sängkammarfars av det mest klassiska slaget som får en rolig och inspirerad tolkning på Lilla Teatern. Det bjuds på buskishumor, missförstånd och dörrsmällande så det räcker och blir över. Särskilt Joonas Heikkinen i rollen som greven tar fram all den komiska potentialen hos sin djupt osympatiska rollfigur.
Handlingen kryddas med en rapp slapstickhumor till komiska ljudeffekter. Ensemblen gör snillrikt bruk av Sven Haraldssons avskalade scenografi vars stora röda skumgummiblock tjänar som dörrar, sängar, bröstvärn och tillhyggen. Skådespelarnas dockliknande hovsmink och färgkodade kostymer bygger upp till en visuellt slående helhet.
Klassatir blev Mozarts kärleksopera
Pjäsen av Pierre Beaumarchais från 1784 var en populistisk uppgörelse med den franska adeln som fick ett enormt genomslag och som enligt ingen mindre än Napoleon Bonaparte förebådade den franska revolutionen.
Men den inspirerade också Amadeus Mozart att skriva en av sina mest hyllade operor. I denna komedi om mänskliga laster och felbarhet såg Mozart en hyllning till människan då hon blottar sina renaste och mest hjälplösa sidor – i kärleken och i sin längtan efter att bli älskad.
Jakob Höglunds regi tar vara på den här människonärheten och en av dess starkaste kvaliteter är hur den manar fram den ständigt närvarande lustan, attraktionen och kärleken. Uppsättningen tillför den vanligtvis något konservativa farsformen ett queert och fräscht drag då Alexander Wendelins Cherubino, som någon slags magiskt turboladdad sexängel, tänder samma råa upphetsning hos såväl grevinna som greve.
Trots sina styrkor drar föreställningen ut på tiden. Det grundläggande upplägget utvecklas inte under pjäsens gång, och två timmar in i föreställningen gör karaktärerna fortfarande samma saker som i de första scenerna – den rasande greven jagar fortfarande Cherubino runt slottet medan tjänstefolkets grumliga intriger avlöser varandra.
Halvvägs in i föreställningen tappar scenerna rytmen, handlingen flyter ihop och blir oklar. När vi äntligen når den slutliga försoningen som är precis så fjäderlätt och lycklig som det hör formen till, har den här farsen tyvärr tappat lite av sitt tempo.
Lilla Teatern: Figaros bröllop. Av Pierre Beaumarchais. På scen: Minni Gråhn, Joonas Heikkinen, Pia Runnakko, Ursula Salo, Alexander Wendelin, Joachim Wigelius. Regi och koreografi Jakob Höglund. Bearbetning Susanne Marko och Philip Zandén. Scenografi och kostym Sven Haraldsson. Ljusdesign Ville Aaltonen. Ljuddesign Tony Sikström. Mask Pia Kähkönen. Koreografi för slapstick och slagsmål Ville Seivo. Dramaturgi Henna Piirto.