Journalisten Seppo Konttinen har av allt döma velat skriva en rafflande bok om den finländska bankkrisen och en av dess centrala gestalter, Peter Fryckman.
Samarbetet mellan herrarna verkar ändå inte ha fungerat helt friktionsfritt. I bokens inledning klagar Konttinen över att Peter Fryckman har kritiska synpunkter på både omslagsbild och innehåll och även i övrigt verkar huvudpersonen förhålla sig skeptiskt till hela bokprojektet.
Konflikterna och meningsskiljaktigheterna syns tyvärr också i slutprodukten när Peter Fryckmans reserverade hållning tvingat Konttinen att fylla sin bok med annat material.
Plötsligt får man helt omotiverat läsa om hur konsumtionskulturen landsteg i Finland eller hur de gröna politikerna Heidi Hautala och Pekka Haavisto handskades ovarsamt med partiets tillgångar på 1990-talet.
Liv i lyx
I Fyrkman känns Peter Fryckman märkligt frånvarande trots att han i slutet av 80-talet och början av 90-talet var en av Finlands mest omtalade affärsmän vid sidan av Pentti Kouri och Nalle Wahlroos.
Under de galna åren flödade pengarna och många såg en chans att tjäna miljoner på aktiespekulationer, bland dem Peter Fryckman som gärna också berättade om sitt lyxliv i pressen.
Fryckmans anspråkslösa bakgrund gjorde honom dessutom till ett perfekt objekt när casinoekonomins finanshjältar exponerades och tidningarna sökte personer som personifierade den amerikanska drömmen.
Seppo Konttinen får dessvärre ingen rätsida på det läckra materialet. Stort och smått blandas, kronologin i boken haltar och ofta halkar Konttinen in på sidospår när Peter Fryckman inte vill samarbeta.
När Seppo Konttinen dessutom skriver om sig själv i tredje personen och det ofta blir oklart vad Fryckman själv säger och vad som är Konttinens egna tolkningar, så blir helhetsintrycket både rörigt och oklart.
Skurk eller syndabock?
Peter Fryckman innehade en central roll i casinoekonomins Finland på 1990-talet. Han agerade bulvan för affärsbanken KOP när de ville överta bestämmanderätten hos konkurrenten SYP genom att köpa en stor mängd av deras aktier.
KOP beviljade Fryckman miljonlån för att genomföra denna kupp, men SYP gick till motattack och i slutändan sammanslogs de två finska bankerna till Nordea, medan notan över bankkrisen landade hos skattebetalarna.
Jag hade gärna läst mer om denna dramatiska händelse som fortfarande omgivs av en massa frågetecken, men Peter Fryckman verkar tiga och Seppo Konttinen får nöja sig med gissningar som undergräver bokens trovärdighet och relevans.
Vem skodde sig på Fryckmans förmögenhet när skatteskulden skulle inskrivas? Gjordes Fryckman medvetet till en syndabock när 1990-talets bankhärva reddes ut? Eller var han en populist och kappvändare som tog chansen när den gavs honom?
Frågorna är många, men svaren få. Kanske skulle det vara dags för Peter Fryckman att från sin vingård i Sydafrika, berätta om hur det egentligen gick till när den oskolade Vasapojken täljde guld på Helsingforsbörsen.