Stackars Alfred (Antti Saarikallio). Än en gång åker hans pappa (Mikael Andersson) iväg på en arbetsresa och lämnar sin nioåriga pojke ensam hemma med bara en trave pengar på köksbordet. Vem vet när han kommer tillbaka, och hur länge han stannar hemma innan han ger sig iväg igen.
Alfred är utled på att vara ensam. Men en natt släpper någon ett paket genom brevinkastet med en smörgås och yllesockor åt honom. Vem är den hemliga välgöraren? Alfred lägger sig på lur innanför dörren för att ta reda på det.
Nästa gång ett paket dimper ner rusar han ut och överraskar Amanda (Hellen Willberg), en tidningsutdelare vars känsliga öron snappar upp barns suckar längs tidningsrutten. Med en smörgås här, ett äpple där, hjälper hon dem så gott hon kan.
Alfred följer Amanda till hennes hem i en bullerbyaktig trävilla. Där hittar de en gammal radiosändare som byggdes för hundra år sedan av hennes avlägsna släkting fysikern A. S. Popov, och det ger dem en utmärkt idé.
Tillsammans startar de en radiokanal för alla bortglömda barn i staden, som till exempel Iris (Kaisa Leppänen) som går i Alfreds skola. Men det finns många andra, och sent om lördagskvällarna börjar Alfred tala till dem för att påminna dem om att de inte är ensamma och att det finns människor som bryr sig om dem.
Magisk realism i modern stadsmiljö
Föreställningen i Ida Kronholms regi gör en stämningsfull och genuint lyckad uppsättning av Anja Portins barnbok som tilldelades Finlandiapriset för barn- och ungdomslitteratur 2020. Skådespelarna, ljudmiljön och den omsorgsfulla scenbilden samverkar fint för att bygga upp pjäsens glada och medryckande stämning.
Radio Popov är en varmhjärtad berättelse som utspelar sig i en modern stadsmiljö. I klassrummen och bakom trapphusens dörrar utspelar sig människors brokiga liv, men Amandas Villerkulla-lika hus och de känsliga människornas fladdrande öron tillför en lagom förtrollad dos av magisk realism.
Barn som känner sig ensamma är ett viktigt och sorgligt aktuellt ämne. Men pjäsen tar upp temat på ett varsamt och (vågar jag säga) roligt sätt som undviker att fastna i onödig sentimentalitet. Istället är barnen kloka och handlande individer som prövar och söker, de känner av människorna i sin omgivning och letar sig fram till sammanhang och vänner.
Pjäsen gör en inkännande skildring av ensamhet och de såriga känslor som omger den, som skammen över att vilja vara en del av andras liv när man inte är det. Men den berättar också hur man vågar övervinna skammen för att hitta sina vänner och sin plats.
Den hoppfulla berättelsen tjänar som en påminnelse om att det finns människor som bryr sig om andra, nästan som ett hemligt sällskap, och att man kan hitta fram till dem. Om de så är lärare, släktingar eller grannar.
Svenska Teatern: Radio Popov. Av Anja Portin. På scen: Mikael Andersson, Kaisa Leppänen, Antti Saarikallio, Josef Törner, Hellen Willberg. Dramatisering Iira Halttunen. Översättning Malin Kivelä. Regi Ida Kronholm. Scenografi Erik Salvesen. Kostym Mirjam Yeboah. Mask Maria Karhu. Ljus Tom Laurmaa. Musik, ljud Hanna Mikander. Föreställningsdramaturg Nina-Maria Häggblom.