Den dansande björnen är ett pris som Yle stiftade år 1993 som en protest mot att Finlandiapriset gick in för att enbart fokusera på romaner. Men från och med i år är det föreningen Runousyhdistys Karhu som delar ut priset och inte längre Yle.
I år går priset till författaren Victor von Hellens. Han är den första finlandssvenska vinnaren sedan 2008 när Catharina Gripenberg fick priset för boken Ta min hand, det vore underligt.
Onkalo
Victor von Hellens, som är från Åbo, belönas för sitt andra diktverk Onkalo. I det får vi möta Zubey som vaktar en av många ingångar till anläggningen för slutförvar av radioaktivt avfall i Eurajoki, som håller på att byggas som bäst i anslutning till kärnkraftverket i Olkiluoto.
Det är en apokalyptisk värld som möter oss i Victor von Hellens diktsamling – en värld hårt drabbad av klimatförändringar, en värld på randen till en nära förestående och irreversibel ekologisk katastrof
Marit Lindqvist
Zubey har frivilligt sökt sig till Onkalo. Till Zubeys arbetsuppgifter hör att hålla eventuella nyfikna inkräktare borta från området, men det förefaller som om Zubey får vara ifred – ingen visar intresse för vad som försiggår bakom metalldörren på det stängselomgärdade området.
Onkalo är som en enda sammanhängande och berättande långdikt där vi får följa Zubey och hens liv i den bortglömda och gudsförgätna stugan – ett liv utanför samhället och bortom tideräkningen.
I stugan ute i skogen har Zubey hittat en tillflyktsort, en enslig plats där han kan leva ett stillsamt, enkelt och tillbakadraget liv tillsammans med sin katt.
En dystopi
Onkalo är en dystopisk diktsamling där Victor von Hellens på ett enkelt, rakt och chosefritt språk förmår skapa spänning och sprickor i en berättelse som andas såväl mörker och uppgivenhet som stillhet och sinnesro – mitt i stormens öga”, skrev Marit Lindqvist i sin recension för Svenska Yle.
Någonting som också Den dansande björnens jury framhävde i sin prismotivering:
– Onkalo är dekadensens poesi, som avtar, faller till marken och förnyar sig. Verket är också en samtida manifestation av klimatångest och lyfter fram frågor om vår mänsklighet. Vad lämnar vi till kommande generationer?
– Natur och teknik förenas i symbios och de sista människorna är sårade djur i skogens djup som väntar på att dö. Victor von Hellens visar skoningslöst för läsaren vår existentiella rädsla, fortsätter prismotiveringen.
Föddes inte till poet
Man kan inte påstå att poesiskrivandet är någonting som har lagts i Victor von Hellens vagga. Han föddes inte med en Södergrandikt i munnen. Därför valde han att studera till ekonomi magister. Men så småningom tog skrivandet över.
– Jag hade inga exempel på människor som skulle ha varit konstnärer. Det kändes därför som en väldigt avlägsen möjlighet att kunna satsa på det. Jag var så indoktrinerad i att skaffa ett konventionellt jobb, därför valde jag att studerar något som kan leda till ett vanligt yrkesliv.
Du hade en kärlek. Tills du fann en annan
ur Victor von Hellens Onkalo. (P.S. Numera kan han sin Södergran!)
– Det beror mycket på vad man har för sorts bakgrund. Om man har folk i sin familj eller i sin närhet eller är annars omringade av människor som lever som konstnärer, då ser man det som en möjlighet på ett annat sätt. För mig kändes det som ett avlägset yrke.
