”Främmandegöra
och göra bekant
drar åt skilda håll
men i samma rep.”
I den här dikten sammanfattar Tomas Mikael Bäck på ett välfunnet och åskådligt sätt kärnan i sitt författarskap.
Ett författarskap som i hög grad arbetar med motsättningar och kontraster, ett slags hegelianskt tes-antites-syntes-bygge där spänning skapas i korslinjen mellan än det främmande och det välbekanta eller det konkreta och det abstrakta, än det frånvarande och det närvarande eller det stora och det lilla.
Låt er inte bedras av titeln på samlingen, Alls ingenting – en titel som andas anspråkslöshet och ger uttryck för ett slags värdelöshet.
Tomas Mikael Bäcks dikter är fulla av anspråk – detta signaleras bland annat med alla utropstecken som finns i hans dikter, ofta i korthuggna uppmaningar, påståenden eller som ett uttryck för häpenhet eller till och med triumf, som till exempel:
”Undgick, undfick svar!”
eller
”Det är förbluffande: ingenting!”
eller
”Ett brunt
förvissnat tallbarr:
doften av fura intakt!”
I Alls ingenting är det dock framför allt ett annat skiljetecken som är framträdande – nämligen frågetecknet.
Frågetecknen fungerar som en form av gardering, de signalerar vaghet, och osäkerhet men också förvåning, eller frustration:
”Hur illustrera det gagnlösa?”
eller
”Vad var det att skriva om?
Om och om?”
Den sista korta dikten läser jag som en självironisk kommentar till författarskapets cirklande kring vissa centrala teman, så som musikens betydelse för det egna skapandet, och ett pågående minnesarbete där familjemedlemmar, forna kärleksrelationer och laddade platser flimrar förbi.
Mellan det vemodiga och det humoristiska
I sina dikter återvänder Tomas Mikael Bäck till barndomens gator och gränder och belyser tidens gång genom det som gått förlorat eller det som förändrats – ofta med en smått vemodig ton eller med en humoristisk tvist.
I en dikt beskriver diktjaget hur han klappar på porten till sitt forna barndomshem men ingen öppnar:
”Nya människor sysslar med sitt.
Inga vakna bilder stämmer överens med det flydda.”
På samma uppslag finns en dikt där det visar sig att en smådjursklinik tagit plats i författarjagets forna rum:
”De bedövade hundarna
på smådjurskliniken
vaknar upp ur sin dvala
i exakt samma rum
där jag tillbringade min ungdom.
Dra inga extrema slutsatser!”
I Tomas Mikael Bäcks dikter finns en ständig spänning mellan det ljusa och det mörka, mellan det glädjefyllda och det ångestfyllda – i ena stunden balanserar författarjaget varligt på kanten till avgrunden för att i nästa stund konstatera:
”Du står på en balkong
och känner dig överlycklig.”
Tomas Mikael Bäck är en mästare i att skapa sprickor och läckage i dikterna med hjälp av små, små förskjutningar i ordens sammansättningar eller ordens olika valörer och konnotationer:
”Från oundgängligt, från oundvikligt.”
eller
”Som omedgörlig
värdefull
eller
värdelös?”
Tomas Mikael Bäck tränar läsaren i uppmärksamhets konst, i att utläsa och avläsa de små skiftningarna och nyanserna, i att låta orden verka och värka.
Det är en stor konst att ladda det till synes enkla och avskalade med tungviktsbagage.