Vad får du om du blandar fyra mått Monty Python, tre mått Saturday Night Live och lika mycket Galenskaparna, sju rågade skopor musikal, en hel hink lokalrevy och sex… begåvade artister på scen uppbackade av en tät och kompetent orkester bakom fondväggen?
Jo, du får alldeles riktigt Svenska Teaterns återuppståndna revytradition förkroppsligad i Fina pipor. Revypperlig underhållning – nu i färg. Revyn, som förvisso frodas på de små amatörscenerna och i en del lantliga teaterhus, har stått på fäfot i huvudstaden. Nu har emellertid det beprövade radarparet André Wickström och Stan Saanila rått bot på saken. Det är, ska det sägas från början, roligt, fartfyllt, obscent, fisfyllt, ordvitsigt, dialektskojigt, dansant, mycket sjungande och särdeles finlandssvenskt. Det är, för en observatör utanför den finlandssvenska kretsen, också ett avsiktligt och oavsiktligt avklädande av den finlandssvenska identiteten.
Avklädd finlandssvenskhet
Revyn handlar just om detta: finlandssvenskheten. Som vetenskaplig undersökning är revyformen naturligtvis inte fullständig eller kompromisslös, ty danssteg ersätter sällan fotnoter. Jag lärde mig emellertid mycket om finlandssvenskhet i centrum och periferi, både geografiskt och socialt, låt vara att jag nog haft en del på känn redan förut. Ålänningar till exempel: de är ett inavlat gäng som alla heter Matsson och vars manliga medlemmar alla har sådana underhakskägg som mest är bekanta från oljetryckens fiskarporträtt och eldiga väckelsepredikanter i norr.
Österbottningarna har inte en utan många dialekter, som tillsammans utgör hundra nyanser av stigande obegriplighet. Den helsingforsiska hankeiten i rutig kavaj och dito byxor eller motsvarande dräkt för kvinnor (vaguely Chanel), har egenartade efternamn och namnger sina barn med exotisk inspiration och skryter ohämmat med sina tillgångar, men är med sin mångmiljonlya i Eira knappast mindre begränsad i sin själv- och världssyn än den mindre lyckosamme språkfränden som bor i hyreslägenhet med två snoriga ungar med jordnära förnamn i Mellungsbacka.
Det finns en finlandssvenskhet som är avskyvärt exkluderande, den får sina slängar och nog hade den förtjänat några till. Emellertid sitter ganska många representanter för denna avart i publiken, så ett mått av försiktighet är befogad. På det stora hela är den sociala analysen ganska snäll mot de flesta, ålänningarna undantagna. Smeksamt omfamnande inkluderas österbottningarna, vars dialekter enligt teaterns riktlinjer är exkluderade, annat än på bondkomikens område. Rikssvenskar är som alla vet tillgjorda och fåniga (en parodi på sångstjärnan Carola hör till höjdpunkterna). Den etniska blandningen lyser med sin frånvaro, vilket idag dock är en bit ifrån sanningen.
Det finns en finlandssvenskhet som är avskyvärt exkluderande, den får sina slängar och nog hade den förtjänat några till.
Själv inser jag under föreställningens gång att finlandssvenskheten huvudsakligen definieras negativt. En finlandssvensk av rätta blodet kan fritt blanda språket med finska och behärska grammatiken högst nödtorftigt. En inflyttad rikssvensk gör sig icke besvär, men varje annan invandrare är välkommen. Alltså definieras det finlandssvenska genom uteslutningsmekanismer: inte finskspråkig, inte rikssvensk, och snävare sett sin egen kusin i tredje led inom den egna samhällsklassen (även socialt är gränserna ganska tydliga). Den finlandssvenska hackordningen är även den tydlig, med helsingforsaren i mitten och sjunkande rang ju längre bort i periferin man talar sin svenska.
Parodi på Yle-profiler
Jag har roligt mest hela tiden. Den trägne Svenska Yle-publiken (radio såväl som TV) har mycket att känna igen sig i, i diverse parodier på kända soffvärdar och radioröster (som exempelvis revyns radiovärd Iso-Cokis, vars motsvarighet i verkligheten så klart är Radio Vegas Jukka Isojoki). Det finns en medial metanivå nästan genomgående i Fina pipor. Vad händer om man överför ”Nyheter på lätt svenska” till ”Sketcher på lätt svenska”, där varje skämt omsorgsfullt förklaras för en intellektuellt utmanad publik? Eller när radions uppringande allmänhet genomgående vill höra en obskyr rasistisk frälsningssång ur missionens mörkaste historia? Här finns en parallell till förut nämnda Monty Pythons upprepnings- och uthållighetshumor. Det är inte roligt, egentligen. Men till sist ger man upp och skrattar ändå.
Det är inte roligt, egentligen. Men till sist ger man upp och skrattar ändå.
Dagspolitiken kommenteras sparsamt. Jo, Putin i öster får sig en riklig dos av finlandssvensk flatulens givet att vindriktningen är den rätta, och om man som jag är barnsligt förtjust i skämt om peristaltik och det mesta under bältet är denna revy gefundenes Fressen, som tysken skulle ha sagt – rojsigt värre vore kanske ditt ordval.
Under förutsättning att du tål en stor dos rojsighet, krabbis, morkis och allehanda tassighet är detta föreställningen för dig. Den är välspelad och välregisserad och står inte still annat än när det behövs (som återhämtning för publiken och ett av många kostym- och sminkbyten för ensemblen), scenografi och ljus medger helt sömlösa övergångar, koreografin är enkel men rolig, musiken konventionell men effektiv, sångarna angenämt (nöd)rimmade och snyggt framförda. Ett gott skratt förlänger som bekant käften, och mina mungipor återfanns strax bakom öronen efter föreställningen. Blev jag klokare? Jo, lite.