Laura Ruohonen skriver barnpoesi och är dramatiker, dramaturg, teaterregissör samt barnboksförfattare. Linda Bondestam är en mångfaldigt prisbelönt illustratör och bilderbokskonstnär med ett 40-tal böcker bakom sig. Konkarongen (Förlaget M, 2023) är deras första gemensamma bok och pärmen är inbjudande – en djupt blå ocean med ett utskuret hål mitt i. Under hålet skymtar en söderhavsö med palmer, djur och en rödvit fyr. En båt är på väg mot ön.
Hommagen till Tove Janssons Hur gick det sen? är uppenbar och något man också har valt att lyfta fram på förlagets webbsida där boken presenteras. Även här är det ett gäng lustiga djur som ska ut på ett vindlande äventyr och de utskurna hålen och öppningarna hittas nästan på varje sida – hål som bereder väg för den hisnande resan.
Dessa modiga paralleller till Tove Janssons bilderboksklassiker gör dock att en viss jämförelse av de två böckerna känns oundviklig.
Äventyret börjar direkt
”Välkomna hela konkarongen hit till ön för första gången”, hälsar guiden. I en rosa skåpbil kommer hela konkarongen åkande – det är mamman, hennes tre vilda valpar Lulu, Li och lilla Pi samt tre andra raggiga resenärer. Äventyret börjar direkt: Genom nästa hål går en port som leder in till en djup djungel där fladdermöss med stora, runda ögon hänger från mörka trädgrenar. Det går vidare, över höga berg med linbana, till en strand där tassarna sjunker ner i sanden. Via öknen där kaktusarna viskar till kejsarens simbassäng där magiska skulpturer från forna blomstrande kulturer glimmar på bottnen. Överallt lurar farorna och guiden gör sitt bästa för att hålla den spretande turistgruppen samman.
Det råder ingen brist på fantasifullhet vare sig när det kommer till karaktärer, lekfullhet med orden eller de hisnande platser som konkarongen besöker under sitt äventyr. Bondestams karakteristiska sätt att kontrastera granna färgvärldar med hotfullt djupt mörker, kommer väl till sin rätt när den magiska undervattensvärlden går över till ett knallgult torg där roliga karaktärer säljer solglasögon och vattenmeloner samt ropar ut sina rearop: ”Superduperpris! Såå billigt!!” På så sätt har även dagens värld sökt sig in i sagans.
Lulu, Li och lilla Pi
grips av shoppinghysteri:
”En donut – största någonsin!
Vilket kap! Vi hoppar in!”
Blek jämförelse till Hur gick det sen?
Så hur fungerar boken i förhållande till Tove Janssons Hur gick det sen? Dessvärre inget vidare. Där Janssons bilderbok har handskriven text som smälter in i bildlandskapet, ter sig Konkarongens textavsnitt i tryckt Times New Roman som en lite kontorsaktig lösning i den annars så välkomponerade grafiska helheten. Hur gick det sen? har även en berättelse som i sin enkelhet växer sig betydelsefull och fängslande, medan Konkarongens text virrar bort sig redan i det första partiet – det är för ofokuserat, för många namn och för många frågor som inte riktigt tillför någonting: Är Ruggen taggad? Kroko, har du frågor? Bossen var så snäll och lyft på baken!
Versernas rytm haltar aningen och försöken att vara finurlig med ord drar emellertid krokben för sig själv och bromsar snarare läsningen mer än de berikar: Äter maneter man äter potäter? Jag blir nyfiken på om det här måhända fungerar bättre på originalspråk, i den finska Konkkaronkka?
Kort sagt hade jag hellre läst verser i en jämnare rytm, samt strukit de mer krångliga orden och formuleringarna som inte tillför så mycket annat än huvudbry. Jag önskar också att man hade gått ett steg längre i möjligheten som hålen i sidorna innebär, helt enkelt bjudit på mer titthål där detaljer av bilder i nästa uppslag öppnar upp sig till något stort och överraskande, kanske över flera siduppslag.
Glömmer vi helt bort Hur gick det sen? och betraktar Konkarongen som ett självstående verk, har vi genast med något annat att göra. Berättelsen är rolig och full av små detaljer som får en att dröja länge vid sidorna – speciellt mot slutet då det visar sig att allt som kommit bort har hamnat i ett märkligt Lost and found-utrymme där knappar och långkalsonger varvas med barndomssånger och ödlesvansar.
Som helhet har boken helt klart förmågan att fånga uppmärksamheten och egga fantasin hos både mindre barn och större läsare – detta speciellt tack vare Bondestams personliga prägel på landskap, vinklar, färger och figurer.