Det finns åtminstone två kategorier av idrottare. De som passar på att ta det lite lugnare när de märker att tränaren tittar bort. Och så de som får dåligt samvete då de inser att de missat att göra en övning – fast tränaren inte ens är på plats. Lia Kallio hör till den senare.
När Lia var elva medverkade hon och hennes tränare Larisa Gryadunova i programmet Sportmagasinet.
Två år tidigare hade Gryadunovas adept Ekaterina Volkova representerat Finland i Rio-OS 2016 och då ”Katja” därefter tackade för sig fick Lia flytta till OS-tränarens grupp.
Lia är en intressant gymnast, hon är smart, hon jobbar hårt och hon fuskar aldrig.
Gryadunova om sin 11-åriga adept i Sportmagasinet 2018
Fem år senare är 16-åriga Lia Kallio en av Finlands bästa rytmiska gymnaster.
Hon minns en gång då hon samtidigt som hon läste läxorna på kvällen läste igenom de instruktioner hon fått av Gryadunova för morgonträningen följande dag.
Då tränaren senare frågade om hon gjort det hon skulle, insåg hon att hon läst meddelandet slarvigt.
Jag började gråta för jag var så besviken och arg på mig själv för att jag hade slarvat och inte gjort allt det jag borde ha gjort.
Lia Kallio har hållit med rytmisk gymnastik i tolv år, sedan hon var fyra. Om fem år hägrar det stora målet, OS i Los Angeles.
Under fyra av de fem åren kombinerar hon studier vid Brändö gymnasium i Helsingfors med träning upp till sju timmar om dagen sex dagar i veckan.
– För mig är det jätteviktigt att hitta balansen, hur mycket jag orkar träna. På det sättet skulle jag önska att det inte fanns någon skola, då skulle jag kanske orka med jättemycket träning.
Rytmisk gymnastik har befunnit sig i stormens öga på sistone, men enligt Kallios tränare kan en kulturkrock vara delorsak bakom de mörka rubrikerna.
Se Sportliv om Lia Kallio på Arenan:
Älska gymnastiken
Tränaren Larisa Gryadunova kommer från Ukraina, men har jobbat i Finland i över 25 år. Till hennes tidigare adepter hör förutom Katja Volkova bland andra Julia Romanjuk, Jouki Tikkanen och Rebecca Gergalo, som alla tävlat på VM-nivå.
I FM i våras tog Gryadunovas adepter i Olarin Voimistelijat, Emmi Piiroinen, Lia Kallio och Elisabeth Jamil trippelseger i mångkampen. Tillsammans vann trion 13 av de 15 FM-medaljer som stod på spel.
Vår första uppgift som tränare är att få barnet att älska grenen. Det ska vara svårt för barnet att föreställa sig ett liv utan den.
Larisa Gryadunova
Rytmisk gymnastik är svårt och kräver mycket jobb i tidig ålder. Vigheten och koordinationen måste utvecklas redan som barn, medan snabbhet och styrka kan utvecklas även senare.
Men det handlar inte enbart om att lära sig bemästra den egna kroppen. Man måste också få fullständig kontroll över de fem handredskapen, käglor, boll, tunnband, band och rep.
– Vi tränare måste ärligt förklara för barnet vad det innebär. Älskar man gymnastik och vill nå framgång gör man vad som krävs, säger Gryadunova.
Lia Kallio har vuxit upp i en handbollsfamilj, men då hennes högsta önskan som liten var att lära sig spagat, fick hon börja med rytmisk gymnastik. Kärleken till grenen blossade upp direkt.
– Jag ville hela tiden lära mig något nytt. Jag tränade också mycket hemma för jag ville bli bra på allt.
Redan vid elva hade Lia upp till nio ledda träningar i veckan, fördelade på sex dagar.
Perfektionisternas gren
Många gymnaster är perfektionister, på gott och ont, menar Larisa Gryadunova. Vissa kräver mer av sig själva än de är kapabla till.
– Det kan ibland gå över styr när någon som är bra inte tycker det själv. Som tränare kräver man lätt perfekta prestationer, men det är också viktigt att komma ihåg att ge beröm och betona det som redan är bra.
Bedömningen i rytmisk gymnastik är uppdelad i svårighetsgrad, konstnärlighet och utförande. Svårighetspoängen är summan av värdet på varje korrekt utfört element gymnasten presenterar i sitt program.
I bedömningen av konstnärlighet och utförande är principen den omvända. Högsta möjliga poäng i bägge är tio, varifrån domarna gör avdrag för varje fel de upptäcker, 0.1–1.0 poäng beroende på hur stort felet är.
– Målet är alltid att vara så perfekt som möjligt, säger Lia.
Även om hon efter tolv års träning kommit långt som gymnast, har hon inga problem att lista tänkbara brister i sina program.
– Det kan hända att domarna inte hittar karaktären i mitt program. Att en rull inte går rakt i handen utan studsar lite. Att hälen tar i golvet i en piruett. Att en balans inte hålls i tillräckligt många sekunder. Att benen och fötterna inte är helt sträckta, eller axlarna helt nere. Sådana saker.
Jag vill nog att allt går så rätt som möjligt. Men man måste också lära sig att inte vara så hård mot sig själv. Det kan inte alltid gå perfekt.
I rytmisk gymnastik kan mycket gå fel. Kast i vilka gymnasten fångar redskapet utan att ha synkontakt med det är värdefulla, men också ytterst riskabla. Speciellt om armar och ben skakar av nervositet.
Då Lia var yngre var hon aldrig nervös inför en tävling. Nu är läget ett annat.
– Jag har känt att jag måste prestera bra i tävlingar. Men det är inte så att någon tränare har pressat mig till det utan det är jag själv, och det är något som jag måste jobba på.
Där hon tidigare försökt kämpa mot känslan av nervositet och bara börjat skaka ännu mer, försöker hon nu lära sig att välkomna och acceptera känslan.
– Det här är något jag gått igenom med min idrottspsykolog, att tänka på nervositeten på ett så positivt sätt som möjligt och se den som något som kommer att hjälpa mig i tävlingen och inte tvärtom.
Ännu har det nya tankesättet inte hunnit rota sig, men hon är på väg.
Verksamhetskulturen under lupp
Till skillnad från den finländska redskapsgymnastiken som då och då fått fira internationella framgångar, har den rytmiska gymnastiken fått leva lite i skymundan.
Därför togs grenfolket mer eller mindre på säng då olägenheter inom landslagsverksamheten kom fram för två år sen.
Där det varit allmänt bekant att träningskulturen i Ryssland kan vara grym, har uppfattningen om verksamheten i Finland varit mestadels positiv.
Enligt idrottare i det rytmiska landslaget hade lagets långvariga huvudtränare Laura Ahonen förödmjukat och skällt ner gymnasterna och pressat dem att bli smalare. Flera berättade att tränarens agerande orsakat allvarliga hälsoproblem.
De omskakande vittnesmålen ledde till att Gymnastikförbundet försökt implementera en ny verksamhetskultur där alla tränare i alla föreningar runtom i landet agerar på ett etiskt hållbart sätt gentemot gymnasterna.
Då landslagstränaren Laura Ahonen fick stiga åt sidan i januari 2022 blev Larisa Gryadunova ny huvudtränare för truppen. Samtidigt fortsatte hon arbeta med de individuella gymnaster hon redan länge tränat i Olarin Voimistelijat.
Några av gymnasterna i landslaget fann sig tillrätta och trivdes med den nya tränaren, medan andra berättat att vikthetsen fortsatte som förr och att stämningen i laget blev allt mer ångestfylld. Det ledde till att flera av gymnasterna i den rytmiska truppen slutade.
Kulturkrock
Enligt Larisa Gryadunova kan en del av de kommunikationsproblem som uppstått bottna i kulturskillnader.
– I den kultur jag kommer från för vi öppnare diskussioner och visar mer känslor. Som tränare kan jag ibland vara glad och skoja, ibland krävande och hård och ibland också arg.
Samtidigt vill hon betona att människan inte är helig och att övertramp kan ske i stundens hetta. Inte heller hon är ofelbar.
– Mitt rättesnöre har ändå alltid varit att inte gå åt personen, enbart prestationen. Och att kommentarerna hör hemma enbart i träningssalen. När vi går ut därifrån talar vi om annat.
I Sportmagasinet-reportaget år 2018 berättade Lia att hon i början försökte göra allt till punkt och pricka för att hon var rädd att Gryadunova skulle börja skrika åt henne.
– Nån gång gråter jag, men inte så ofta. Sen gör jag bara på nytt, sa hon då.
I dag är det inte tränaren som får Lia att gråta, utan det är hon själv som blir arg om hon gör samma fel flera gånger i rad.
Larisa är jättekrävande, men hon läser mig väldigt bra och är också jättekämpande. Det är en stor förmån att ha fått ha samma tränare så länge.
Efter tusentals timmar tillsammans i träningssalen och tävlingsresor både i hemlandet och utomlands sedan Lia var nio, har förhållandet mellan tränare och adept förändrats. Inte minst för att Lia blivit sju år äldre.
– Lia har alltid varit öppen och vågat säga vad hon tycker, vilket jag gillar. Men från att tidigare ha varit lärare och elev, är vårt förhållande i dag kanske mer vänskapligt, säger Gryadunova.
Oväntad VM-debut
I våras återstod endast fyra gymnaster i det rytmiska landslaget då en trupp ska bestå av fem. För att kunna tävla i VM i augusti tog Gryadunova in två av sina individuella gymnaster i truppen, Lia Kallio och Elisabeth Jamil.
För Lia innebar det en fantastisk möjlighet att få göra VM-debut redan vid femton, även om det inte var i den egna grenen.
Det var helt super att få tävla i VM, men mitt mål har alltid varit att prestera bra individuellt. Jag vet att jag har potential som individuell gymnast och därför vill jag se hur långt jag kan komma.
För Lia kommer OS i Paris nästa sommar för tidigt, men till spelen i Los Angeles 2028 hoppas hon vara redo.
Gryadunova berömmer sin adept både vad gäller hennes kropps- och redskapsteknik, men listan på vad hon måste jobba på under de kommande åren är klar.
– Hennes rörelser måste bli större och kvinnligare. Hon måste uttrycka programmens karaktär ännu starkare. Hennes framtoning måste bli mer vuxen så att hon når ut också till de översta bänkraderna.
På fem år hinner mycket hända.
– Just nu betraktar jag mig inte som en färdig gymnast, men jag är på rätt väg.