De flesta som pendlar längs stamväg 51 mellan Ingå och Kyrkslätt har sett honom: mannen som trampar på längs vägrenen i väder som väder. Just i dag har cykelväxeln frusit fast på fyran men det är inget som bekommer Ouwehand.
– Man ska akta att den inte fryser fast på ettan eller sjuan för på ettan kommer man aldrig fram och på sjuan klarar man inte av backarna, konstaterar den vana cyklisten.
Han har bott nästan tjugo år i Ingå. Varje arbetsdag har han cyklat de 25 kilometrarna från hemmet i Ingå till jobbet i Kyrkslätt och sedan samma sträcka hem igen på kvällen.
Jag har nöjet att kunna cykla till jobbet men på veckosluten och semestern ska man också göra någonting så då cyklar jag åt andra hållet
Arthur Ouwehand
Sammanlagt trampar han över 12 000 kilometer om året. Och det gör han egentligen inte av någon särskild anledning utan mest för att han helt enkelt gillar att cykla.
– Jag är holländare. Då kommer cyklandet ganska naturligt, skrattar han.
Han är utrustad med reflexsele och lampa men har i övrigt ingen specialutrustning. Faktiskt bär han inte ens hjälm.
Som en parentes kan nämnas att det inte är straffbart att cykla utan hjälm även om det finns inskrivet i vägtrafiklagens 92 § enligt följande: Cyklister och cykelpassagerare ska under körning i allmänhet använda skyddshjälm.
Ingen hälsofreak
Arthur Ouwehand är mikrobiolog och en meriterad forskare. Han är anställd av företaget International Flavors and Fragrances IFF vid sockerfabriken i Kantvik i Kyrkslätt.
Ouwehand forskar i probiotika, det vill säga nyttiga bakteriestammar som lever i våra tarmar och stimulerar vårt immunförsvar. För att ett livsmedel ska kunna klassas som probiotiskt måste dess hälsofördelar ha bevisats genom kliniska studier. Det är bland annat sådant som doktor Ouwehand sysslar med när han inte cyklar.
Att han skulle vara en hälsofreak förnekar han bestämt.
– Jag cyklar eftersom jag tycker det är roligt att cykla. Det är säkert väldigt hälsosamt också men det är inte orsaken till att jag cyklar.
När Arthur Ouwehand för många år sen fick jobbet i Kantvik letade han och hans fru efter ett hus i trakten men landade slutligen i Ingå.
– Okej, det blev 25 kilometer ifrån men det går bra att cykla, säger han.
Sedan Ingåavsnittet av stamväg 51 fick vägbelysning är inte ens mörkret längre ett problem.
– Jag mycket tacksam för vägbelysningen, kanske inte så mycket för att jag ser bättre men för att bilisterna inte längre använder långa ljus, säger han.
Den här tiden på året hänger utmaningarna främst ihop med snö och slask som kan ligga kvar på vägrenen. Han ger ändå beröm åt plogförarna som alltid tagit hänsyn till den orädde cyklisten på vägrenen.
Under ljusare tider på året cyklar han längs Innanbäckvägen ut till stamväg 51 men det vill han inte göra i vintermörkret.
– Innanbäckvägen har så många hål att den faktiskt är mycket farligare än 51:an.
Klarar sig utmärkt utan teknik
Arthur Ouwehand har inte mycket till övers för allehanda mätare, sportklockor och annan avancerad utrustning.
– Kraften ska komma från benen, inte från byxorna, konstaterar han med ett snett leende.
Och han vet vad han talar om för han har nog provat.
– Jag blev så fokuserad på mätarna att jag inte längre tyckte om själva cyklandet.
Om man cyklar så mycket som Arthur Ouwehand sliter man upp en och annan cykel också. Varje år köper han en ny cykel. Den behöver inte vara särskilt avancerad men några önskemål beträffande dess egenskaper har han. En lämplig cykel är försedd med lampa och har sju växlar som sitter inne i bakhjulet, så kallade navväxlar, vilket skyddar dem från vägsalt, smuts och fukt.
Barnen blev utan cykelgen
Arthur Ouwehand cyklar inte bara till jobbet, utan också för sitt höga nöjes skull. Till sommarstugan i Karis cyklar han ibland tillsammans med sin fru. Hon har en elcykel.
– Att cykla är inte ett straff. Det är något jag tycker om. Jag har nöjet att kunna cykla till jobbet men på veckosluten och semestern ska man också göra någonting så då cyklar jag åt andra hållet.
En och annan har försynt undrat om Arthur Ouwehand inte har någon bil och därför är tvungen att cykla.
– Jag har både bil och körkort. Jag äger faktiskt två bilar men jag kör inte med dem. Det är mina pojkar som kör med dem. Jag cyklar.
Menar du att du inte lyckats övertyga dem att cykla?
– Nej, cykelgenen är inte dominant, skojar han glatt.
Sedan hoppar han upp i sadeln och trampar iväg i snöyran med håret fladdrande i vinden.