Den första vuxenboken av det finlandssvenskt rikssvenska författarparet är en fräsch liten bagatell som väcker ens lust att läsa. Man blir på gott humör när man läser om de svenska bibliotekstanterna Gerd och Kassandra som beger sig till Nice för att befria Kassandras älskare Börje ur den lokala ryska maffians klor.
Till sin hjälp har de den finlandssvenska fiskardottern Vivan, Börjes hustru, som har vuxit upp på en liten ö i den åboländska skärgården och kan alla knep som behövs för att ta itu med ryssarna. Det är inte så lätt att förklara hur de fyra har kommit till Nice.
Deras inbördes förhållande är lika komplicerad som deras vägar till den franska Medelhavsstaden där de så småningom sammanstrålar för att reda ut en härva som är lika trovärdig som Vivans medhavda vapenarsenal:
En ryggsäck, en ficklampa, ett knippe buntband, den schweiziska armékniven, en sekatör, tio meter tunn lina, en hundvisselpipa och burken med olagligt lugnande gel avsett för stora djur
ur Förakta aldrig en stilettklack
Arsenalen kompletteras i Nice med fyra vattenpistoler och glitterlim. Och så stilettklacken. Men den hör till Gerds mera blygsamma arsenal.
It's a woman's world
Förakta aldrig en stilettklack placeras av det nya förlaget Libraria (som för övrigt gjorde ett fint jobb med boken) i genren krimkomedier. Det är en genre som är ganska så mansdominerad i Norden.
När jag läste boken tänkte jag på Fredrik Backmans En man som heter Ove eller Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Också Finlands gåva till den här genren, Arto Paasilinna, föll mig i minnet. Idel herrar och män i huvudrollerna. Men så är det alltså inte i Wolff-Brandts och Wessnerts alster.
Till och med den ryska maffians boss är en kvinna: Olga Rasputina. De flesta män som får vara med i gamet är inte de vassaste knivarna i lådan.
De är ganska dumma eller tafatta varelser som får på sin höjd agera lakej eller subaltern som tänker mera med sina ”petterniklas” än med sina ärthjärnor. Men det är ingenting som stör mig, tvärtom.
Den värsta ynkryggen är sol-och-våraren Francesco Bellini som har lurat Gerd på hennes just ärvda pengar. Också han finns i Nice och han är orsaken till att Gerd hade åkt dit. Hon ville få tillbaka sitt arv och hon får det också i slutändan.
Förvandlingen
Men först måste hon på ett mirakulöst sätt förvandlas från en brun svensk bibliotekstant till en glittrig fransk skönhet, en metamorfos som skulle platsa i vilken Transformers-film som helst.
Gånger två, eftersom också Vivan får genomgå förvandlingen från en ful ankunge till en vacker svan i Antonios skönhetssalong, en förvandling från topp till snippa.
”De trimmade min pudel också!” ”Har du en pudel med dig? Var då?” (...) ”Jag sitter på den!” ”Jösses, sitter du på en pudel? Det är ju djurplågeri!” ”Nej, nej, lugna dig”, frustade Gerd. ”Det är min mus. I stället för ett igenvuxet grått buskage där nere har jag nu ett litet hjärta med fräsch färg.”
ur Förakta aldrig en stilettklack
Först efter förvandlingen får de ger sig ut i strid, vackra som aldrig förr. Och de är förstås oslagbara i en kamp där det ingår ikoner med lönnfack, gyllene toalettstolar, förfalskade tavlor, dåliga pizzor och vändor med vespor på Nices kullor.
På den goda sidan står de transformerade nordiska brudarna, plus några velourmän som dansken Truls (han skriver böcker!) och receptionisten Michail (han läser böcker!). På den onda sidan finns den ryska maffian med Olga och hennes hejdukar som inkluderar två ryska brudar som är fullpumpade med botox.
Förakta aldrig en stilettklack är kanske inte hejdlöst rolig som förlaget skriver i sitt pressmeddelande, men nog medryckande och humoristiskt. En bok med mycket tantpower, också det här, liksom bagatell, ett ord som jag skriver ner utan någon som helst ironisk underton.
En rolig bok som rullar på som kluckande vågor på en Medelhavsstrand. En perfekt julklapp till faster Fanny eller moster Molly som gillar att läsa ”fullitteratur”.
Dissa Marimekko
Och så får författarparet ett hedersomnämnande i Hjalmar Söderberg-tävlingen för årets bästa bokdiss för sitt diss av Marimekko i kapitel 18 som heter Befria världen från Marimekko:
Hon fick syn på kvinnan med Marimekkokassen och fnös. Kassandra hade aldrig kunnat tåla dessa tryckta tyger med antingen begravningsdystra eller barnkammargrälla mönster, och kunde inte förstå att någon gillade dem, andra än arkitekter och lantlollor. Och folk på tangomarknaden
ur Förakta aldrig en stilettklack
P.S. Det av undertecknad instiftade fiktiva Söderberg-priset fick sitt namn efter den enda svenska författaren som vågade dissa den svenska skärgården, i sin bok Doktor Glas (1905): ”Egentligen var jag också bortbjuden till bekanta på en villa i skärgården; men jag kände ingen lust. Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet.”