Men om surheten blir en konstant är det kanske dags att ägna sig åt lite självrannsakan.
Varför är jag så arg hela tiden? Är det för att alla omkring mig är sådana puckon? Eller ligger problemet i mig själv? Är jag dränerad, stressad eller helt enkelt ledsen?
Sådana här reflektioner fanns det gott om i Relationspoddens inbox den här veckan. Lyssnare som egentligen är glada och optimistiska till sin natur berättade hur de plötsligt förvandlats till riktiga surkärringar och surgubbar.
Att ta sig ut ur surheten är inte alltid så lätt. För en del kan det räcka med att försöka tänka positivt eller påminna sig om allt som man kan vara tacksam för.
Men en del av er berättar att det enda som hjälpte var att gå till botten med surheten. Byta jobb, undvika det gnälliga gänget på jobbet, ta ansvar för det dåliga humöret innan surheten blev det nya normala.
Tack alla surpuppor för kloka och tankeväckande brev! Några publicerar vi här, och många flera kan du höra i podden!
Jag har blivit en surkärring för att jag fick nog
Jag är trött på att anpassa mig efter alla andra, ställa upp för andra, vara den som visar hänsyn, förklarar och kompromissar. Jag vill inte vara den som alltid anpassar mig och ändrar på mina planer (även om det kanske bara är att sitta hemma och sura).
Så med åldern har jag minskat anpassandet, kompromissandet, förklaringarna. Jag vill inte längre. Jag vill vara den jag är. Jag vill få vara ifred.
Så jag är kanske en surkärring. Men jag är i alla fall sann mot mig själv.
Sur och glad, 57
Våga vägra negg-gänget
Då jag började jobba i en ny skola slogs jag av den negativa stämningen. Det var speciellt ett gäng damer i samma ålder som aldrig hade något positivt att säga om någonting.
Jag ser mig själv som en glad och positiv person, men jag har fått jobba hårt och aktivt för att stå emot gnället och inte falla in i det.
Kulturtant 57
När du märker att du blivit någon du inte vill vara - ta ansvar!
Jag märkte att jag blev gnälligare på jobbet på ett sätt jag inte tycker om. Det kändes inte ens kul att komma tillbaka efter semestern, som det annars nog brukar göra.
Men jag tog tag i saken. Eftersom min arbetsgivare var positivt inställd till det hela har jag nu tagit en paus, går en kortare yrkesutbildning och testar på att jobba på andra arbetsplatser. Det är både roligt, utmanande och frustrerande.
Mitt jobb kommer knappast att förändras, men jag ska ännu orka jobba i många år innan pensionen hägrar. Vill jag då vara sur och sjukskriven för utmattning och stress, eller kan mitt liv se annorlunda ut?
Inga quick-fix
Jag blir gladare av att möta människor
Jag har börjat hälsa på folk som jag inte hälsade på förr. Till exempel tittar jag busschauffören i ögonen då jag stiger ombord på stadsbussen och säger hej. Jag pratar ibland en stund med städaren på kontoret och jag är inte längre sur om någon främling pratar med mig, utan jag tänker att vi båda mår bättre av att mötas några sekunder.
Det här beteendet har faktiskt gjort mig själv gladare och vardagen är roligare!
Be kind. Always.
Tröttheten gör att jag känner mig otillräcklig och då blir jag sur
Jag är egentligen en snäll och empatisk person. På jobbet får jag ofta höra att jag är så artig och bra på att bemöta folk - i början av veckan. Mot slutet av veckan ställer jag krav och domderar.
Jag tror själv att det har att göra med resurser. Jag jobbar inom vården och på jobbet märker jag att behoven är enorma och resurserna inte räcker till. Hemma finns mannen, barnen och huset som alla kräver sitt.
Det känns som att jag inte räcker till på någon front.
Då jag fått vila upp mig på helgen känns det lite bättre igen och så kommer måndagen och vi börjar om igen.
Trött, 40
Hellre sarkastisk och sur än överpositiv
Kanske kan man bejaka sin surhet och integrera den, blanda upp den med humor och vara sarkastisk? I så fall är jag en fenomenal surkärring, men vet ni vad - jag gillar det!
Tusen gånger hellre sarkastisk surkärring än överpositiv, tror helt ärligt fler blir provocerade av överpositivitet än av surkärringar.
Syrlig 50+