Det är rast när vi kommer på besök och därför ekar skratten av barn mellan de höga huskropparna i centrum av Uleåborg.
Här finns allt från finskspråkiga småbarn från Uleåborg till Tornedalingar och österbottniska gymnasiestuderande som kommit för att lära sig finska.
Intresset för det svenska daghemmet i Uleåborg är så stort att man varje år tvingas säga nej till en del av de sökande.
– Vi har 75 barn i dagiset och 20 i kö för tillfället. Det är främst de yngsta som vi ibland måste säga nej till, säger Sampo Backman, enhetschef och rektor för högstadiet och gymnasiet.
Backman erkänner att det här är ett problem:
– En del kanske ryms in i ett senare skede men det händer också att de väljer finskt dagis och stannar där.
Svenskfinland förlorar
På så sätt förlorar Finland en möjlighet att få nya svenskspråkiga i leden. Orsaken är de delvis bristfälliga fastigheterna som skolan verkar i.
Totalt rör det sig om en handfull hus som till en del är slitna. Dagens krav på modern ventilation och rullstolsanpassning gör att gympasalen inte kan användas som den borde. Slöjdsal saknar man helt och matsalen är egentligen för trång.
Tanken var att utrymmesbristen skulle hanteras i etapper med renovering av en byggnadsdel i taget, men det har dragit ut på tiden. Renoveringen skulle börja från daghemsfastigheten, som har ett 300 kvadratmeter stort uthus som skulle moderniseras. Renoveringen borde redan vara klar, men den påbörjades aldrig. Efter rivning på insidan insåg man att byggnaden var i mycket sämre skick än väntat.
– Du ser, här är grunden skyddad. Men det finns ju ingen grund att bygga vidare på, säger Sampo Backman som konstaterar att tre år gått till spillo då huset varken kunde renoveras eller rivas för ett nybygge.
– Det är utmanande. Men man kan inte äventyra barnens säkerhet och trygghet.
Studerande: Det går bra ändå
Barnen i skolan verkar ändå inte lida av att vara trångbodda. Uleåborgaren Alexandra Pietilä valde att gå i skola här för att bland annat kunna studera i Sverige.
– Klassrummen är bra, men varje fredag är vi tvungna att gå till en annan skola då vi inte har någon egen slöjdsal här, säger Pietilä.
Patrik Ahlvik från Ytteresse berättar att man går till Raatti (ett träningscenter) på gympatimmarna eftersom skolans egen gympasal är så liten.
– Men det är ingen brist egentligen. Det är jättebra att studera här. Jag har definitivt blivit bättre på finska, säger Ahlvik.
Anna Björkgren från Karleby gillar att grupperna är små i gymnasiet. Hon har inte reagerat på att skolan skulle vara bristfällig.
– Det här skiljer inte mycket från de skolor jag varit i tidigare. I min förra skola använde vi gympasalen som matsal, säger Björkgren.
Nu gör skolan upp en ny plan
Efter att skolans ledning slopat den förra renoveringsplanen har de nu tagit fram en ny. Den går ut på att förnya den egentliga skolbyggnaden från 1947.
Det två våningar höga trähuset är inte skyddat, enligt Sampo Backman. Men under huset finns ett valv från 1800-talet som är skyddat.
Efter att ha letat fram låsspray får vi upp hänglåset. Med huvudet böjt tar vi oss ner för trapporna till ett delvis renoverat valv som användes för tio år sedan, men som nu visar tydliga tecken på fuktskador.
Här finns värdefulla tak- och väggmålningar och hela källarvalvet är skyddat av Museiverket. Frågan är om det går att lyfta bort hela huset ovanpå och bygga nytt där utan att skada valvet. Det hoppas Sampo Backman på.
– Något behöver göras. Men vi månar om det kulturhistoriskt viktiga valvet. Vi började skissa på de här planerna för ett halvt år sedan och de är inte färdiga.
– Vi vill ju ha en svensk skola och ett dagis även i framtiden här vid den nordliga utposten.
Vilka är de största utmaningarna?
– Pengar. Och så är vi mitt i stan och tomten är liten. Och så har vi de här skyddsvärdena. Det är inte så lätt att lösa den här ekvationen.
Skolbyggnaden ovanför oss är 1 000 kvadratmeter stor, och ifall man skulle få utöka med en våning skulle det hjälpa mycket. Skolan kunde bland annat få en ordentlig gympasal, matsal, slöjdsal och en skola som är anpassad för rörelsehindrade.