Inför årets luciafestligheter har Svenska Yle samlat in publikens luciaminnen från skoltiden. Vi fick in mängder av berättelser som sträcker sig över sju årtionden och vittnar om så väl varma minnen och tokiga incidenter som bittra orättvisor och sorgetårar.
I den här artikeln har vi samlat ett urval av era historier. Har du ett luciaminne du vill dela med dig? Berätta den i kommentarerna längst ner i artikeln.
Riggade luciaval och förödmjukande omröstningar
Många läsare har jobbiga minnen av orättvisa luciaval och omröstningar som fick en att vilja sjunka genom jorden. Gång på gång var det den populäraste eller sötaste flickan som blev vald, ibland oberoende om hon själv ens ville bära kronan.
I flera historier var läraren boven då hen kallt gick emot den demokratiska processen eller idkade hänsynslös nepotism. Å andra sidan berättar många att eleverna gemensamt bestämde att gott kamratskap och snällhet skulle avgöra vem som fick vara lucia.
Blev vald till skolans lucia men blev tärna för att jag inte accepterades av skolans rektor som lucia.
SB, 1970-talet
I min lågstadieskola skulle sexorna ordna Lucia. Jag tyckte om att uppträda, men visste ju att någon Lucia blir det inte av mig. Det värsta var att alla sexans flickor skulle paraderas från klassrum till klassrum med de där nummerlapparna på bröstet. Jag kunde inte sätta ord på varför det kändes så hemskt och förödmjukande. Sa åt läraren att jag inte vill vara med, dessutom vet vi ju alla att Söta Anna kommer att bli vald. ”Det kan du inte veta”, svarade läraren. ”Alla ska vara med.” Jag fick gå runt alla klassrum, begapas och ratas. Kammade hem noll röster, och Söta Anna kröntes till skolans lucia det året. Det är inte att jag inte blev vald, utan just skönhetstävlingen och tvånget att delta. Jag hoppas verkligen att det är annorlunda i dag, och att luciasången inte behöver skorra i öronen och smaka illa i munnen på en ny generation barn.
Ingen Lucia direkt, 1990-talet
Inte skoltiden, men tiden då byns lucia skulle väljas (och jag var inblandad). Vi riggade resultatet så att det inte alltid var den ”populäraste” som blev vald. Inget jag har dåligt samvete för heller …
pLaTon, 1980-talet
Av sexans flickor skulle man rösta fram en lucia. Jag älskar lucia och skulle gärna ha varit, men förstås blev ju den populäraste flickan vald och jag tvåa. Var nog en bra tärna och har fina minnen av det. På åttan var det också bara de populäraste flickorna som fick vara med. Tråkigt. Har aldrig fått vara lucia på riktigt vilket ännu finns som en dröm fast jag är 58 år.
Lucia älskar, 1970-talet
Jag fick en enda röst. Det var någon som skulle ha röstat på en Carina men som skrev fel så det blev Karin.
Hela högstadiet röstade på Peter i 8C, han var jättesöt och hade långt tjockt blont hår. Han ville själv vara lucia. Lärarna sa nej. Alla blev skitsura. Sedan valdes skolans populäraste tjej istället – fast hon inte ville.
JTM, 1980-talet
Vi valde den som vi tyckte var den snällaste flickan i vår klass, vi bestämde då som 12-åringar att det inte skulle vara en skönhetstävling. Med tanke på världsklimatet som vi växte upp i är jag imponerad av vår mognad.
Annan, 1990-talet
Hos oss var det läraren som i åk 3 bestämde vem som skulle bli lucia. Ändå blev det drama, då några flickor ville vara elaka och ljög för en flicka att de hade hört av läraren att det är hon som kommer att vara Lucia. Hon blev ju förstås superglad och lyste som en sol ... Tills det gick upp för henne att det inte var hon som skulle bära luciakronan.
Hanna, 1990-talet
I tredje klass fick alla flickor stå uppradade framför pojkarna. Sedan började luciaomröstningen. Jag fick en enda röst. Det var någon som skulle ha röstat på en Carina men som skrev fel så det blev Karin.
Karin, 1960-talet
I vår skola var det åk 5 som stod för lucia. Hon som valdes till lucia var syskonbarn till en av årskursens klasslärare. Kommer bara ihåg att det var lärarna som valde vem som skulle bli lucia. Man kan ju undra varför valet föll på just denna tjej …
Självklar tärna, 2000-talet
Jag har bara underbara minnen från luciafirandet. Det var både spännande och roligt. I lågstadiet var det alltid sexorna som uppträdde med lucia och det var något man såg upp till som yngre och sedan fick känna sig stor och stolt över att själv få medverka i. Sexans flickor röstade själva fram lucian och i vår skola var det självklart att det inte var utseendet utan att man var en god kamrat som avgjorde. Sjunga skulle man också kunna. I högstadiet var det däremot en lärare som självsvåldigt valde lucia, vilket alla elever tyckte var underligt. Dessutom lyckades hon aldrig välja någon som eleverna tyckte hade de rätta egenskaperna. Och eleven var inte alltid heller så nöjd över att få uppdraget.
Stjärnögon, 1980-talet
Stränga order av lärarinnan att inte sjunga
I flera berättelser upprepas känslan av varm och rolig stämning under luciamorgonen. Luciakören och sjungandet figurerar i många läsares minnen – på gott och ont.
Så kan det visserligen också hända en hel del oväntat i luciatåget, vare sig det handlar om verser som glöms, ljus som slocknar eller ett sista minutens inhopp med ett medföljande sångförbud.
När det var vår klass som var i tur att stå för luciatåget var alla flickor med – utom jag. Förutom sången skulle fyra av dem läsa varsin vers om adventssöndagarna. När det blev dags var den ena sjuk och jag fick hastigt dra på mig klänningen och fick textbladet i handen. Dessutom fick jag stränga order av lärarinnan att inte sjunga!
Nita, 1970-talet
Det var alltid trevligt och mysigt med luciamorgon. På något sätt var det starten på julfriden, även om de inte har med varandra att göra. Det handlade aldrig om lucia. Hen var som Alice i underlandet, en betraktare och deltagare i ett traditionellt spektakel. Det var tomtarna, stjärnpersonerna och pepparkaksvarelserna som gjorde hela luciatåget. Jag hoppas dock att ingen behöver känna sig mindre värdig i sammanhanget.
Teatermänniska, 1990-talet
Det var i sjuan eller åttan när en av tärnorna högt och ljudligt utbrast: ”Faaan, jag har glömt versen!”
Vikinga-elev, 1980-talet
Jag var tärna och sjöng så ljuset slocknade.
Luciakören var enorm, 60–70 personer sjöng. Och under veckorna framöver deltog vi tillsammans med Lucia i flera besök i mindre sammansättningar. Att lussa på äldreboende och bädden var både andäktigt och värdefullt samt gav tonåringar en insyn i hur verksamheten ser ut.
Malin, 1990-talet
Jag minns övningarna inför lucian, uppträdandena på olika äldreboenden och hur roligt vi alla hade det. Jag har aldrig upplevt luciavalet som jobbigt och jag har varit lucia, tärna och i orkestern i olika sammanhang. Har aldrig upplevt att det handlat om utseende, främst kapaciteten och viljan att axla ett uppträdande som frontfigur, kunna sjunga framför en publik och ha en naturlig glädje, vilket den rollen kräver.
Luciaälskare, 1990-talet
Jag var tärna och sjöng så ljuset slocknade. Snopet fortsatte jag sjunga, där vi stod på scen. Min bror som var stjärngosse gick en annan väg än själva luciatåget upp på scen, av misstag. Fina minnen dock då med julfest för hela familjen under skoltiden.
Paula, 1980-talet
Fel hårfärg = ingen chans att bli lucia
Berättelserna om krossade luciadrömmar hänger ofta ihop med fel hårfärg, fel kroppsform eller fel sångröst. Upplevelsen om att inte duga är starkt närvarande i flera minnen.
Många berättar också om tårar som fällts över lucia, både tårar av sorg och tårar av glädje. En läsare minns gnistan av hopp som tändes då hon många år efter sin egen skoltid fick se en lucia som såg ut som hon själv.
Inte är det heller bara luciakandidaterna som fått uppleva utseendepressen. Ibland kan man också vara för lång för att få vara tomte.
Är man lång måste man vara stjärngosse. Jag ville egentligen vara tomte då de verkade ha roligare, behövde inte ha en strut på huvudet och sjunga Staffan var en stalledräng men icke! Jag var lång och då stod man med de andra långa pojkarna längst bak. Varje lucia samma sak oberoende om det var på dagis eller i skolan.
Göranz, 2000-talet
Jag gick lågstadiet i en liten byaskola, där vi alltid var två årskurser sammanslagna. Det var alltid femte klassen som hade lucian och vi hade sett fram emot det med de andra flickorna sedan ettan, speciellt kanske jag som alltid varit musikalisk av mig och tyckte mest om luciasångerna. Men men. Vi var sex flickor på klassen och läraren berättade att det är bättre att inte ha ensam tärna, ”det måste vara balans”. Jag fick bli en sidotomte i stället för att de röda bälten passade bättre på de andra – de som inte var överviktiga som jag. Inte var jag någon boll jag heller, men nog större än de andra. Efter det har jag i 30 år undvikt allt som har med lucia att göra. Det påminner bara om hur många nätter jag grät under täcket över att vara för tjock för luciatåget.
Tjocka tomten, 1990-talet
Som finsk-afrikansk med mörkt afrohår blev jag vald till lucia på dagis (kommer inte ihåg detta men har sett massa bilder). I vuxen ålder har jag undrat över om det var p.g.a. diversifiering eller att jag var ett av de vackraste barnen. Oberoende så såg det mysigt ut och jag var nöjd och glad med ljus i håret. Luciatraditionen borde absolut fortsätta, och min erfarenhet från skolan säger att flickan inte behöver vara blond, lång eller en 10:a, men kunna sjunga, för att bli vald.
Mörk97, 2000-talet
När läraren berättade att den populära flickan med långt blont hår blev lucia blev jag besviken och hoppade jämfota av ilska och skrek ”den riktiga lucian var från Sicilien i Italien!”
Att bli bedömd som fulast inför hela skolan. Jag hade långt hår men hade en ovanlig färg på håret och det var tydligen fult då, plattbröstad, tandställning och alla andra fel som andra hittade när jag stod där. Jag tycker detta system är uråldrigt och fruktansvärt i vårt moderna samhälle. Lucia skall inte röstas fram av allmänheten. Det ska bara vara för den som verkligen vill vara lucia, sen kan man dra lott eller något som inte bedömer utseende.
AE, 1990-talet
Jag hade bra sångröst, men jag gav ett oroligt intryck, sa min lärare. Därför kunde jag inte vara lucia. Jag var rödhårig. Hur många rödhåriga lucior har det funnits?
Kit, 1960-talet
Jag var kanske sju år gammal och vår klass lucia skulle väljas. Klart jag ville vara lucia! Jag hade till och med läst på om helgonet och luciafirandets historia. Då man är sju år gammal är världen ännu rättvis och man tror det bästa om alla och allting. Livet har ännu inte hunnit göra en cynisk. Jag var ännu liten nog att tro att lucian skulle väljas enligt vänlighet mot sina medmänniskor och uppförande. Men jag var kort, mörk och rund istället för lång, blond och smal, som lucior i Helsingfors på 2000-talet skulle vara. När läraren berättade att den populära flickan med långt blont hår blev lucia blev jag besviken och hoppade jämfota av ilska och skrek ”den riktiga lucian var från Sicilien i Italien!” Ett årtionde senare valdes en colombiansk flicka med rötter i samma stad som jag, till lucia. Jag grät glädjetårar den dagen och den lilla flickan i mig, som aldrig fick vara lucia, kände en liten gnista hopp.
Adopterad, 2000-talet
Jag blev aldrig vald i låg- eller högstadiet att ens vara med och tävla om luciatiteln. Jag var den flickan som kunde vara stjärngosse då jag hade kort hår. Jag fick vara lucia då jag blev äldre och gick i yrkesskolan.
Lucia tillsist, 1990-talet
Vår lärare i byaskolan var väldigt sträng och pedant. Allt skulle sitta bra, linnena skulle vara strukna, de röda (lucia) eller glittriga (tärnorna) banden sitta perfekt runt midjan på sidan osv. Vi som hade mörkt hår var helt ute i valet av lucia, det var alltid någon av de ljushåriga som valdes.
KatriK, 1980-talet
Upplevde inte röstandet som någonting speciellt, men var nog lite snopen då jag kom tvåa. Vad hjälpte det att ha långt luciahår (om än inte blont) om man inte alls hade sångröst. Hon som vann var nog bra som lucia, trots att håret (inte heller det blont) bara var axellångt. Lite har detta grämande över andraplatsen levt kvar under alla år. Påminns om detta varje gång jag läser klagomål över att flickor som inte har ”rätt luciautseende” utesluts, för att inte tala om gnällande över hur pojkar diskrimineras. Har aldrig hört någon hysa sympati med flickorna som inte kan sjunga en ren ton och därför inte ens duger som luciatärnan längst bak i följet.
Birgitta, 1960-talet
Jag minns att bara de som kunde sjunga fick vara med i luciatåget. Eller de som var lärarnas favoritelever. Tillhörde ingen av dessa.
GG, 1970-talet
Var brunett så fick inte vara lucia, platsade tydligen inte heller som tärna så fick gå sist som tomte med lykta i hand … Detta hände två gånger så efter det ville jag inte längre vara med. Har förträngt hur valet gjordes men minns att jag kände mig ful och att jag inte var tillräckligt vacker. Tyckte om att sjunga så därför ville jag vara med.
Nina, 1990-talet
Känslan av att det inte var någon idé att visa intresse för luciatiteln eftersom jag var lägst i rang i klassen, kanske i hela skolan. Jag stängde ute hela tanken på förberedelserna på luciafirandet, det ”fanns” inte för mig. Sedan tyckte jag nog det var mysigt, vackert och fint att se på, från sidan, och höra sångerna! Då kunde jag stå för mig själv och lyssna och se. Då var faran över, så att säga. Då var bedömningen över och jag hade slunkit osynligt förbi hela uttagningen.
Låg i rang, 1950-talet
I min folkskola fick man vara med som tärna oberoende av kort, mörkt hår och oförmåga att sjunga. Kände mig inte exkluderad eller som om det hade varit en skönhetstävling.
Camilldd22, 1970-talet
Då jag var liten skulle lucia ha blont hår. Jag hade rakt brunt hår. Min lillasyster hade blont hår och fick bli lucia. Jag minns att jag var stolt över henne, tyckte att hon var en riktig lucia. Jag hade faktiskt ingen åstundan att själv vara lucia, har aldrig tyckt det var viktigt. Jag har heller inget minne av att vi skulle ha röstat. Jag tror läraren valde, på basis av vem som kunde och vågade sjunga solo (det klarade syrran också) och så hårfärgen, då. Jag jobbar inom skolan som vuxen, och vi väljer inte lucia på basis av hårfärg mera. Vi har inga omröstningar heller, utan försöker komma fram till en lämplig lucia på andra sätt. Om det är flera uppträdanden, kan flera villiga få vara lucia och turas om att ha huvudrollen.
Georgina, 1970-talet
Jag gick i fjärde klass. Läraren bestämde att flickan med långt blont hår skulle vara lucia. Jag med mitt bruna axellånga hår ställdes bredvid henne, som tärna för att ”hjälpa till”. Enligt läraren sjöng jag bättre men var för kort och hade fel hårfärg för att kunna gestalta huvudrollen.
Liten, 2000-talet
En del av berättelserna har förkortats eller redigerats för läsbarhet. Berättelserna publiceras med signatur, men redaktionen känner till skribenternas riktiga namn.
