Livsfarliga tacklingar, blodig hämnd och usla disciplinära förfaranden finns på poddens agenda den här veckan. Liksom såklart ”det stora” bråket mellan Mikko Rantanen och Ismo Lehkonen.
Avsnitten på den oförglömliga danska tv-serien ”Riget”, som handlade om ett sjukhus där övriga världen blev utanför, började med regissören Lars von Triers välkomstord: ”Ifall du väljer att se på Riget, var förberedd på att ta det goda med det onda”.
Kanske det beror på undertecknads danska släktband, men mer än en gång har ishockeyligan NHL med sina helt egna regler fått mig att tänka på ”Riget”.
För så är det att om man vill följa med i stort sett alla världens bästa spelare (bland annat de cirka 40 bästa finländarna) i samma kvalitets- och underhållningsmässigt överlägsna liga får man lov att hantera att NHL regelbundet agerar utan moral eller samvete.
Under de senaste dagarna har NHL:s ståndpunkter gällande rinkvåld, Ryssland och OS gjort sig påminda på ett eller annat sätt.
NHL vill inte bli av med farliga tacklingar
Riktigt fula och farliga tacklingar, hämndaktioner och inkonsekventa domarbeslut har varit det stora samtalsämnet i NHL under veckan som gått.
I matchen med många finländare i elden, den mellan Florida och Columbus, sågs något av det värsta på länge.
Först körde Floridas Nick Cousins bakifrån, på ett fullkomligt ansvarslöst sätt, Columbus-backen Erik Gudbranson mot sargen för att sedan, cirka tio minuter senare, bli nerslagen och mörbultad av en hämndlysten Gudbranson.
Det var så mycket som gick fel där att håret reser sig. Speciellt då egentligen allt beror på hur NHL som liga förhåller sig till våld i rinken.
Att Nick Cousins valde att tackla Gudbranson i ryggen var såklart på Cousins ansvar. Därifrån framåt steg NHL:s besynnerliga moral – eller brist på den – in i bilden.
När Erik Gudbranson en stund senare besinningslöst hämnades på Cousins var det något som kunde ha undvikits ifall domarna hade agerat på det solklara sättet och gett Cousins fem minuter samt matchstraff för en av säsongens fulaste tacklingar, istället för två minuter.
Men så går det inte till i NHL. Domarna, eller ”situation room”, eller chefen för spelarsäkerheten (vilket skämt!), George Parros, försöker regelbundet hitta orsaker till att inte döma ordentliga straff för farliga tacklingar.
Ligans beslutsfattare vill att NHL-hockeyn ska vara våldsam. Tacklingar som lämnar spelare utslagna och händelserna därefter är helt enkelt dramatisk underhållning. Publiken lever med och kommentatorerna, experterna och journalisterna får saftiga samtalsämnen.
De tröttsamma slagsmålen mellan fjärde kedjornas träbockar är egentligen inget problem i jämförelse med att det finns en djupt inrotad ovilja att komma åt de farliga tacklingarna. Ofta är slagsmålen dessutom reaktioner på tacklingar.
Vad hör till grenen – vad är våldsromantik?
Visst finns faran och våldet med även i till exempel FM-ligan – ishockey är och förblir ett spel med intensiva närkamper, hög fart och mycket adrenalin. Skillnaden är att NHL medvetet vill sälja våld som en viktig del av underhållningen.
Till och med hockeyanalfabeter som älskar rinkvåld kan se hur halvhjärtade de regelbundna ”showslagsmålen” är. Men överraskande tacklingar som golvar motståndare och händelsekedjorna som därefter kör igång är äkta vara – stora upplevelser.
Därför envisas NHL som liga och NHL-medierna med att försöka förklara svart till vitt. Att ishockeyn inte är ishockey om man på riktigt tar i tacklingarna mot huvud och rygg.
Exemplet som står ut allra tydligast är hur man förhåller sig till backen Jacob Trouba. Rangers-kaptenen hyllas konsekvent för att han för vidare hockeyns traditioner med hårda och rena tacklingar.
Efter den typiska Trouba-tacklingen, som lämnar en spelare utslagen på isen, får man oftast höra och läsa hur Trouba tacklade ”genom kroppen” (inte i huvudet) och att det var en typ av tackling som inte ska vara förbjuden i NHL.
Med dagens plattformar tillhands kan var och en kolla dessa tacklingar som påstås ”gå genom kroppen”. Lätt att konstatera hur huvudet gång på gång tar smällen när Trouba kör över spelare.
Frågan om Ryssland
Det färska beslutet som IOK fattade beträffande godkännandet av ryska idrottare till OS i Paris har väckt känslor. Beslutet är i linje med hur NHL sett på ryska spelare alltsedan Ukraina för snart två år sedan utsattes för ett oprovocerat fullskaligt invasionskrig av sin granne.
NHL har med sin högsta administrativa chefs, Gary Bettmans, röst konsekvent och gång på gång totalt sågat all kritik mot att tiotals ryssar fortsätter spela i NHL. De få kritiska inläggen från nordamerikanska NHL-medier viftas bort och internationella röster ignoreras total.
Då har en del av de ryska spelarna inte gjort någon hemlighet av sina sympatier för Putin och den värdegrund som dagens Ryssland står för.
Det tål att upprepas: NHL är den enda stora lagsportsligan i världen där ryska spelare är stjärnor. Liksom att ishockey i över ett halvt sekel varit ett viktigt propagandavapen för Kreml.
Så sent som i somras belönade Putin Washington Capitals-kaptenen Aleksandr Ovetjkin med presidentens officiella erkännande. Putin vet att det ryska folket älskar sina NHL-stjärnor.
Att de spelar vidare i NHL är en seger för Putins regim på nordamerikansk mark. Något Kreml utnyttjar maximalt i sin kommunikation – speciellt när man riktar sig till det egna folket.
Gary Bettmans NHL skulle inte heller dra sig för att inkludera de ryska spelarna i den planerade miniversionen av World Cup i februari 2025.
Endast det att Finland och Sverige vägrar delta i en turnering med ryssar utesluter Ryssland från planerna. Tills vidare.
Dörren öppnad för att igen nobba OS
På tal om NHL och internationella turneringar: skäl att börja förbereda sig på ännu ett OS utan världens bästa spelare.
I början av december möttes NHL:s högsta bossar (Board of Governors) i sitt höstmöte. Kommissionär Bettman höll i vanlig ordning en presskonferens som smått påminner om när Vladimir Putin ”besvarar folkets frågor”.
Det vill säga att Bettman berättar sina synpunkter bara gällande sådant som finns på hans agenda. Om någon försöker ställa frågor utanför kommissionärens ämneslista avbryts eller nedtystas personen snabbt och bestämt. Och får inte ställa frågor följande gång.
Ett av ämnena som Bettman ville behandla var OS 2026. Eller rättare sagt det att ”han är bekymrad beträffande OS-arrangemangen”. Det som oroar kommissionären är hur byggandet av den nya OS-ishallen framskrider.
Att så gott som allt är halvgjort drygt två år före ett OS ska invigas är en regel. Alla vet ändå att alla OS-arenor blir klara i tid. Som alltid. Mycket kan man ofta kritisera IOK och OS-arrangörerna för, men just den processen fungerar – och kommer göra det i Milano.
Egentligen ville Bettman bara påminna IOK, IIHF och NHL-spelarna om att klubbägarna och Bettman personligen fortfarande hatar tanken om att avbryta ligans spel för två veckor mitt i säsongen. Att ingen ska tro att OS 2026 med NHL-spelare är en självklarhet.
Det lär inte ta värst lång tid förrän Bettman lyfter fram punkten där skon egentligen klämmer: NHL får ingen nytta av att förse turneringens bästa lag med i stort sett alla spelare. Kanada, USA, Sverige, Finland och Tjeckien har sina samtliga bästa spelare i NHL.
I dagens läge vägrar IOK tillåta NHL använda material från OS-turneringen på ligans egna plattformar och i sin marknadsföring. Trots att NHL står för allt det som är intressant med OS-hockey. Om ligan deltar blir det helt enkelt en NHL-turnering.
Klubbägarna och Bettman har totalt rätt i att kräva förändring. IOK gör ett gigantiskt självmål om man inte böjer sig i den frågan. I ingen annan OS-idrott kommer alla toppidrottare från en adress. OS behöver NHL, NHL behöver inte OS.
Världens bästa hockeyliga – en helt egen värld. På gott och ont.
Tack för att du läste.