Hotellet jag bor på för klimatmötesbevakningen har en simbassäng. När jag flyter på rygg under morgondoppet ser jag bara skyskrapor och blå himmel. Under vattnet dämpas dånet från de flerfiliga motorvägarna som löper tvärs genom stan.
De enda träd och buskar jag sett under två veckor här är planterade i kruka eller anlagda rabatter. Djur jag sett är nästan uteslutande stora flockar av brunmajna, en sorts stare med gula kinder.
Staden ser ut som något ur en grafisk science fiction-roman och lyxskrytet går på speed. Skyskraporna har än den ena än den andra fantasifulla formen, dagtid glittrar de i solen och nattetid av ljusspel.
Allt som glittrar är oljepengar.
Mycket av gästarbetarna kommer från länder som är hårt drabbade av klimatkrisen
Bara en liten del av alla som bor här har tillgång till lyxen. Den stora majoriteten av invånare är gästarbetare som har flyttat hit för att på olika sätt jobba för de rika, kanske flyttat bort från sina barn för att skicka hem pengar till dem.
Mycket av gästarbetarna i Dubai kommer från länder som redan i dag är hårt drabbade av klimatkrisen: Bangladesh, Pakistan, Filippinerna, Sri Lanka.
Dubai är precis som jag föreställer mig klimatapokalypsen blir. Också i den måste folk flytta i stora skaror för att söka ett bättre liv. Också i den är klyftorna enorma och en liten del av världen har råd att anpassa sig, medan majoriteten inte har det.
Ändå är det i just Dubai mitt klimathopp återtänds och jag börjar tro att det kanske ändå inte är för sent.
Från uselt första utkast till applåderat beslut
Mötets sista måndag är ett nederlag för både journalister, observatörer, aktivister och de flesta förhandlarna på plats. Det är då mötesordförande Sultan al-Jaber publicerar sitt första utkast till mötesbeslut, och det tas emot med stor besvikelse.
Texten är svag både när det gäller fossila bränslen och andra klimatåtgärder, och den är dessutom kraftigt urvattnad jämfört med de textförslag som förhandlarna har sett cirkulera veckan innan. Oron stiger kring om ordförandelandet ändå vikt sig under pressen från oljeländerna. Under helgen har det läckt korrespondens från de oljeexporterande ländernas organisation Opec, som varnar för att klimatmötet kan fatta beslut som har ödesdigra konsekvenser för oljeindustrin.
Opec varnar att klimatmötet kan ha ödesdigra konsekvenser för oljeindustrin
Förhandlingarna fortsätter natten ut, och tisdag morgon hörs inget nytt. Under morgondoppet tänker jag att världen nog går under ändå. Alla de positiva toner som hörts på mötet veckan innan känns både feltolkade och falska.
Hela dagen råder spänd tystnad på mötesområdet. Klockslaget för när nästa utkast ska publiceras skjuts upp flera gånger.
Sen går jag på en stor presskonferens som en samling bistånds- och klimatorganisationer ordnar och blir överraskad av att där råder så bestämd optimism. Än kan det vända, säger de. Texten kan skrivas om.
Och det är just det som händer.
Oljebossen klubbar igenom sin text fort
Tidigt onsdag morgon när jag läser det nya utkastet är min första tanke att det kommer att godkännas, och att det till och med kan gå fort.
Att det känns så beror på att ordvalen är sådana de flesta kan gå med på: världen ska ställa om sina energisystem, bort från fossila bränslen och mot förnybart, på ett rättvist och organiserat sätt.
Det som gör det här lättare för länderna att acceptera är att det här är en omställning som flera av de stora ekonomierna i världen redan är igång med. Det är en utveckling som många har stora finansiella intressen av att fortsätter.
Och det är ju pengar som styr världen.
Utkastet klubbas igenom fort samma morgon, av oljebossen Sultan al-Jaber som de senaste åren har börjat investera massivt i solenergi. I mötessalen råder lättnad och glädjeyra, till stående ovationer.
Till och med Kina vill minska på det fossila
Vi kan gärna prata om mötestaktiken i att släppa ett urvattnat utkast först, så att sluttexten med högre ambitioner tas emot med jubel trots att den saknar de efterlängtade orden om att ”fasa ut” det fossila.
Vi ska självklart också prata om att beslutet i Dubai bara är början på arbetet, och att klimatarbetet måste gå mycket fortare. Bland annat är mycket av finansieringen fortfarande ett frågetecken. Fattigare länder behöver hjälp både ekonomiskt och tekniskt för att slippa (eller skippa) fossilberoendet och gå in för förnybart.
Vi ska också prata om möjliga kryphål för oljeländerna, och om att vetenskapen starkt rekommenderar en fullständig utfasning av fossila bränslen vilket omfattar mycket mer än bara en omställning av energisystemen.
Men vi kan inte kalla det här mötet för ännu ett misslyckande. När jag talar med folk på mötet i Dubai är budskapet nämligen förvånande enhetligt hos både förhandlare och medborgarorganisationer på plats: avtalet ses som historiskt.
Efter nästan 30 år av klimatmöten finns det äntligen ett avtal som tydligt visar världen en riktning bort från fossila bränslen.
Klimatmötet visar riktning för världsekonomin
EU:s huvudförhandlare Outi Honkatukia beskriver beslutet som ett resultat av höga insatser och fult spel, men säger också att det goda resultatet ska ses som en prestation av ordförandelandet.
Att det är i just oljelandet Förenade Arabemiraten som en vändning bort från det fossila får sin början säger något. Till och med bland oljepengarnas glittrande lyx i Dubai syns en ny investeringsmöjlighet allt starkare på horisonten, och den består av solenergi och annat förnybart.
Allt fler börjar anse att det inte finns någon tillväxt i fossilt. Europa och USA tävlar i grön omställning, och utsläppsjätten Kina är världsledare på investeringar i förnybart.
Klimatmötena visar riktning för också världsekonomin och att Opec-länderna blev så nervösa är ytterligare ett bevis för just det.
Och slutligen: Klimatfrågan ger rätt sällan orsak att skriva positiva rubriker. Den är rätt ofta ett konstant flöde av dåliga nyheter som gör det svårt känna hopp och tillförsikt.
Men efter det här mötets beslut känner jag ändå just det. Den envisa optimismen hos aktivisterna och förhandlarna smittar av sig.
Klimatavtalet i Dubai är absolut en delseger vi ska fira.
