Medelhavet, världens tionde största hav, omgivet av land på alla sidor. Med undantag för en liten glugg längst i väster, kallad Gibraltar sund. Varför inte dämma upp det sundet? Det är bara tretton kilometer, trots allt.
Venedigborna skulle slippa oroa sig för stormfloder orsakade av de smältande glaciärerna, och nya landförbindelser skulle skapas mellan Europa och Afrika. En ny superkontinent skulle skapas: Atlantropa.
Ja, så kallade idéns fader det hela. Herman Sörgel var en tysk arkitekt som drömde om att dämma upp Gibraltar i slutet av 1920-talet. Och med jämna mellanrum är det någon som gräver fram Sörgels gamla visioner om Atlantropa.
Vi ska ta en titt på den här planen i veckans Kvanthopp. Exakt hur storhetsvansinnig och orealistisk är den? Eller är den det? Hela Medelhavet som de nya Nederländerna? Med de smältande polarisarna och havet som stiger och allt det där. Kunde det här vara räddningen?
För att inte hålla någon i spänning i onödan: nej, det hela är nog just så galet som det låter. Men en bra story är det. Du kan höra den i veckans Kvanthopp.
Mare Nostrum mår inte bra
Medelhavet omges av femton olika länder – då räknar jag alltså de länderna som har en kustlinje vid Medelhavet. Femtionio olika städer i de här länderna ligger vid Medelhavet. Inalles 150 miljoner människor bor i de här städerna. 256 miljoner turister besökte Medelhavsområdet 2022, vilket gör området till en av världens allra största turistdestinationer.
Medelhavet och länderna som kantar det var födelseplatsen för mänsklighetens första och mäktigaste civilisationer. Och för demokratin, filosofin och vetenskapen. Och vem vet vad annat.
Men romarnas gamla Mare Nostrum, den västerländska civilisationens vagga, mår inte så bra just nu. Det stigande havet och de allt värre stormarna och översvämningarna hotar gamla kulturskatter som Venedig, och orsakar skador för miljarder euro överallt längs Medelhavets kuster.
I Venedig till exempel, har man tvingats ta till en mängd mer eller mindre desperata åtgärder och megaprojekt i stil med den enorma översvämningsbarriären M.O.S.E. (Modulo Sperimentale Elettromeccanico) som man började planera i slutet av åttiotalet, och som har kostat omkring sex miljarder euro. Barriären togs i bruk 2020, och ska klara av att avvärja stormfloder upp till tre meter höga, är det tänkt.
Men kritikerna menar att M.O.S.E. redan nu är helt utdaterad med tanke på hur fort klimatkrisen accelererar. Projektet har också plågats av idel förseningar, budgetöverskridningar, korruption och högljudda protester från miljöorganisationer.
Och det säger ju sig själv, liksom, att om samtliga gamla kulturstäder vid Medelhavet, med inte mindre än 49 Unesco- världsarv, ska börja köra med sina egna motsvarande lösningar, står de inför samma sorts svårigheter.
Hotet mot odlingsmarkerna och mot människors liv
Men det är ju såklart inte bara kulturarv som hotas. Det relativt låglänta Malta med sin knappa halvmiljon invånare kommer att vara illa ute. Det stigande saltvattnet märks redan nu av i Maltas grundvattenförsörjning. Cyperns våtmarker riskerar också att förstöras av de stigande temperaturerna och havsnivåerna.
Också Nildeltat, en av områdets kornbodar, är i farozonen. FN:s klimatpanel har beräknat att en höjning av havsnivån med 30 centimeter skulle översvämma 200 kvadratkilometer av Nildeltat. En femtedel av områdets odlingsmarker kan förstöras av salterosion innan seklet är till ända.
Allt det här kan leda till att miljontals människor tvingas lämna sina hem vid Medelhavets kuster. Och så har vi ännu en flyktingström i Europa, kanske också från Medelhavets norra kuster den här gången.
Därför, menar vissa, kunde det nu vara läge för att damma av ett gammalt projekt som aldrig riktigt fick luft under vingarna när det först lades fram för hundra år sedan, men som nu kunde bli Medelhavsländernas räddning.
Projektet kallas Atlantropa, eller Panropa, och går ut på att dämma upp hela Medelhavet, vid Gibraltar sund. Den där ena, lilla gluggen längst i väster, som hela problemet i princip kommer från – det stigande havet. Gibraltar sund är ynka tretton kilometer brett vid sitt smalaste ställe. Jag har personligen gått till fots längre än så när jag har varit sugen på salmiak.
Med en jättedamm tvärs över Gibraltar sund skulle vi i princip rädda, inte bara Venedig, utan alla de övriga städerna vid Medelhavets kuster, samtidigt som vi skapar världens mäktigaste vattenkraftverk med ändlös, grön energi för hela Europa. Det låter ju win-win det här! Jag menar, vad kunde gå fel?
Ett vansinnigt megaprojekt
Nå, bara så att förväntningarna ska hållas på en realistisk nivå: Atlantropa var, och sannolikt är det fortfarande, ett fullkomligt galet, och i praktiken omöjligt, megaprojekt som trots det fick en hel del uppmärksamhet när dess primus motor, den tyske arkitekten Herman Sörgel lade fram idén i slutet av 1920-talet. Många lystrade till, också i maktens korridorer.
Planen var lika bedrägligt enkel som den var, när det kommer till kritan, fullkomligt vansinnig.
Sörgel kläckte sin plan kring samma tid då forskarna hade upptäckt det faktum att Medelhavet en gång hade torkat ut nästan helt och hållet. Vi har talat om det i ett tidigare avsnitt av Kvanthopp. Den Messinianska salinitetskrisen kallas det här som skedde för ungefär fem miljoner år sedan, när en höjning av jordytan vid Gibraltar sund blockerade vattenflödet från Atlanten.
Det här fick Medelhavet att torka nästan helt ut över en period på bara ungefär tusen år. Avdunstningen är väldigt snabb under den stekande solen på den här breddgraden. Så, jag menar, om det har hänt förr, mer eller mindre av sig själv, vad är det som säger att vi inte kan få det att hända igen, om vi sätter våra bästa ingenjörer på uppdraget?
Ja, när jag nu tänker på saken – varför inte? Låt oss se hur snacket gick förra gången planen var aktuell. Varför gjorde man inte slag i saken då? Trots Herman Sörgels gränslösa entusiasm för sitt projekt.
Nu tänker någon kanske – ja ja, året är 1928. Nazismen ligger och jäser. Är den här Sörgel nu ännu en av Hitlers propellerhattar som väntar på att få fria händer? Nej, faktiskt inte. Sörgel var inte nazist, snarare pacifist, och på det hela taget en tämligen klarsynt karl som oroat hade följt med den ekonomiska och politiska turbulens som följde i första världskrigets spår, och som banade väg för nazismens framväxt i Tyskland.
Med teknopacifism mot nazismen
Sörgel var övertygad om att ett nytt världskrig bara kunde undvikas om man hittade en radikal lösning på Europas problem: arbetslösheten, överbefolkningen och en framtida energikris som Sörgel såg som oundviklig. Politiken hade inte svar på de här frågorna, menade Sörgel, så han vände sig till tekniken.
Herman Sörgel satte sig ned och skissade inte bara en jättelik damm över Gibraltarsundet, utan tre, i slutänden. En uppsättning dammar mellan Sicilien och Tunisien också, och en tvärs över Dardanellerna. Spärra av Svarta havet också. Var och en av dammarna skulle innehålla gigantiska vattenkraftverk – bara Gibraltardammen skulle tillfredsställa hälften av hela Europas energibehov.
Men framför allt, dammarna skulle torka ut enorma områden nedanför den naturliga kustlinjen i Medelhavet, och förena Europa och Afrika i en ny superkontinent: Atlantropa.
I sitt slutliga tillstånd skulle Medelhavet omvandlas till två mindre bassänger. I den västra delen skulle havsnivån sjunka med 100 meter och i den östra delen med hela 200 meter. Totalt skulle 660 200 kvadratkilometer ny mark återvinnas från havet – ett område större än Frankrike. Ny odlingsmark för att mätta munnarna hos Europas växande befolkning, men också mark där nya städer kunde byggas.
Senare versioner av planerna för Atlantropa inkluderade också två dammar över Kongofloden och skapandet av ett nytt innanhav i Afrika: Tchad- och Kongosjön, som Sörgel hoppades skulle ha ett utjämnande inflytande på det afrikanska klimatet och göra det trevligare för europeiska bosättare.
Ja alltså, också om Sörgel inte var nazist så låg hans tankar ändå i linje med tidens koloniala och rasistiska attityder. Sörgel föreställde sig att Afrika med alla dess resurser och dess utrymme skulle stå helt och hållet till Europas förfogande. En kontinent med gott om utrymme för det nya, sammanlänkade Europa att breda ut sig över.
Fick gensvar på många håll
Sörgels idéer må låta absurda i vår tids öron, men de togs på allvar då, på tröskeln till 1930-talet, av arkitekter, ingenjörer, politiker och journalister. Det omfattande Atlantropa-arkivet i Deutsches Museum i München är fullt av arkitektoniska skisser och ritningar av inte bara dammarna, utan av de nya städer som skulle växa upp på det nya landet som befriats från havet.
I Deutsches Museums arkiv kan man också läsa hundratals artiklar om projektet, som publicerades i tysk och internationell press, inte minst i populärvetenskapliga publikationer, och i ingenjörernas och geologernas facktidskrifter.
Men, kanske ännu mer intressant – där finns också buntvis med brev från vanliga läsare och medborgare som tycker att Atlantropa låter som en fantastisk idé.
Det som säkert gjorde Atlantropa så attraktivt i mångas ögon var visionen som projektet presenterade, om världsfred, ett Pax Europea. En fred genom, inte så mycket politik och diplomati, utan med hjälp av en enkel teknisk lösning, enkel på pappret, åtminstone.
Energin skulle vara nyckeln till det hela. Atlantropas hjärta skulle utgöras av det gigantiska vattenkraftverket i Gibraltardammen som skulle förse hela Europa och Afrika med elektricitet. Kraftverket skulle övervakas av ett oberoende organ som skulle ha makten att utfärda sanktioner och stänga av energiförsörjningen till varje enskilt land som beter sig illa och utgör ett hot mot freden.
Dessutom beräknade Herman Sörgel att själva byggandet av dammarna, och skapandet av superkontinenten Atlantropa, skulle kräva så stora investeringar av samtliga länder i området att ingen helt enkelt skulle ha råd att förklara någon annan krig.
Sörgel tycks ha varit en genuin idealist som ägnade en stor del av sin tid och energi åt att popularisera Atlantropa-projektet. Han använde sig av alla kanalerna: press, radioprogram, filmer, föredrag, utställningar, till och med poesi på temat Atlantropa. Sörgel hoppades att folkligt intresse och stöd skulle omsättas i stöd från politikerna.
Nazisterna var inte fans av Sörgels idéer
Och som sagt, Sörgel fick en hel del människor omvända när det begav sig, på bägge sidor av Atlanten, utom nazisterna i hans eget hemland. De gav förstås inte mycket för Sörgels pacifism och världsförbättrande. Fred i Europa var inte Hitlers grej, som vi vet.
Och nog förekom det skepticism till Sörgels visioner annars också. Intressant nog så var det inte så mycket Atlantropaprojektets enorma tekniska utmaningar som gjorde europeerna kritiska. Snarare framstod det nödvändiga samarbetet mellan de inblandade nationalstaterna som det allra mest orealistiska med projektet.
Sörgel vägrade ändå ge upp. Åren efter andra världskriget reste han igen runt och försökte trumma upp entusiasm för sin dröm, inte helt utan resultat faktiskt. Som en journalist i New York uttryckte saken i en kolumn: ”Att utnyttja Gibraltar för mänsklighetens bästa låter som en dröm, men i detta 1900-tal är ingen dröm – inte ens om samarbete mellan nationer – helt omöjlig.”
Sörgel själv levde på sin dröm ända till slutet som kom 1952, då han blev påkörd av en bil.
År 2012, när Europeiska unionen tilldelades Nobels fredspris som ett erkännande för dess bidrag till varaktig fred i Europa, verkade det ju som att Sörgels pacifistiska dröm åtminstone inte var så långsökt trots allt. Också om det inte hade involverat någon enorm damm tvärs över Gibraltar.
Men sedan dess har det hänt mycket, och 2023 ser samarbete mellan nationer tyvärr ut som en avlägsen dröm igen. Där som Herman Sörgel såg Atlantropas nya marker som en tillflyktsort för trångbodda europeer, konfronteras vi av en spegelvänd verklighet. Strömmen av desperata människor går nu i nordlig riktning, över Medelhavet till Europa, i många fall med drunkningsdöden som följd.
Skulle en Gibraltardamm ens vara möjlig?
Och det här med att dämma upp Gibraltar sund då, hur realistiskt är det nu sist och slutligen? Man stöter på tanken ibland, fortfarande, ibland på besynnerliga ställen. Det finns en scen i Star Trek-filmen från 1979 där kapten Kirk gör ett besök vid en av Starfleets relästationer belägen på Gibraltardammen. Vid kraftverket som finns där, i Star Treks parallella universums framtid.
1997 tog den amerikanske geologen R.G. Johnson upp Gibraltardammen som en möjlig lösning på problemet med den stigande salthalten i Medelhavet. Medelhavet har de facto blivit saltare sedan Assuandammen togs i bruk i Egypten 1971. Uppdämmandet av Nilen har minskat mängden sötvatten som rinner ut i Medelhavet.
Men – Johnson såg inte problemet ur Medelhavets synvinkel. Han oroade sig för att det allt saltare vattnet i Medelhavet med tiden skulle läcka ut i Atlanten och göra också den saltare, vilket kunde ha ödesdigra följder för den termohalina cirkulationen, alltså havsströmmarna, i stil med Golfströmmen. Vilket, menade Johnson, kunde utlösa en ny istid. Vilken var lösningen på det här enligt R.G. Johnson? Täpp till Gibraltar sund.
Johnson menade att det brådskade med projektet, vi måste skrida till verket medan det ännu finns oljeresurser att bygga med. Innan istiden sätter in och samhället störtas i kaos.
Nå, vi vet ju nu att en ny istid inte är det vi behöver oroa oss för, snarare det motsatta. Så en eventuell damm över Gibraltar skulle nog handla mer om att rädda Medelhavet från Atlanten, inte tvärtom.
Vad skulle det kosta?
Okej, men låt oss tala pengar då. Vad skulle då en sådan damm kosta att bygga? Det är omöjligt att säga exakt, det finns inga seriösa, pålitliga kalkyler om saken. Men ska vi nu utgå från någonting som redan existerar, så – det har beräknats att De tre ravinernas damm i Kina kostade omkring 28 miljarder dollar att bygga. Och då talar vi bara om de direkta byggnadskostnaderna, där ingår ännu inte indirekta kostnader från dammens miljöpåverkan och dylikt.
Ja ja, men ändå – tänk på all den härliga energin som ett vattenkraftverk vid Gibraltar skulle generera. De tre ravinernas damm i Kina producerade mer än 103 miljarder kilowattimmar energi bara under 2021. Den dammen är 2,3 kilometer lång. Gibraltardammen skulle bli fem gånger längre än De tre ravinernas damm.
På den här skalan – fem gånger större, fem gånger mer kraft – skulle Gibraltardammen ge sådär 515 miljarder kilowattimmar per år. Det är tillräckligt med el för att tillfredsställa det totala behovet i hela Spanien, Marocko, Portugal, Algeriet, Grekland och Israel och lite till. Inte illa.
Så varför gör vi inte det här? Varför dammar vi inte av Herman Sörgels dröm om en damm tvärs över Gibraltar, och ett slut på Venedigs oro för att sjunka i det stigande havet, med mera?
Nå – var ska vi börja. Kanske med att – vem ska bygga dammen? Spanien och Marocko? Det vore ju logiskt i och med att de ju förfogar över Gibraltar sund. Men, de har ju de facto i årtionden försökt komma överens om att bygga en tunnel eller en bro över Gibraltar, utan nämnvärda framsteg.
Nej tack till fast förbindelse med Afrika?
Och i dagens politiska klimat så skulle det knappast vara lätt att övertyga spanska skattebetalare om att finansiera en fysisk förbindelse till norra Afrika, som redan nu förser Spanien med stora mängder invandrare. Vilket, som vi vet, inte alltid är populärt. EU skulle sannolikt också tacka nej till att finansiera ett dylikt megaprojekt, av liknande orsaker.
Men den riktigt stora stötestenen för att dämma upp Gibraltar är nog trots allt – sundet självt. Gibraltar sund, Njörvasund som vikingarna kallade det, må vara blygsamma tretton kilometer tvärs över, men det är väldigt djupt, 900 meter som djupast. De djupaste bropelarna i världen är bara drygt hundra meter eller så. Och det är bara pelare – att bygga en solid damm, 900 meter hög – tanken svindlar. Lägg sedan till att havsströmmarna i sundet är mycket starka, och att området ofta drabbas av jordbävningar.
Effekterna på miljön skulle också vara dramatiska om man täppte till Gibraltar sund. Otaliga arter av fisk och val migrerar jämnt och ständigt till och från Atlanten. Till exempel, byggandet av De tre ravinernas damm i Kina fick karpbestånden i Yangtzefloden att kollapsa. Yangtzeflodens endemiska delfinpopulation dog ut helt och hållet, med mera.
Och det säger sig självt att alla djur- och växtarter som just nu lever i Medelhavet, skulle ha väldigt svårt att klara sig om vattennivån sjunker med tvåhundra meter och det återstående vattnet blir hypersalt. I praktiken skulle det förvandlas till en jätteversion av Döda havet – som inte heter Döda havet helt för skojs skull.
Ja, och alla de här gamla kuststäderna, inklusive Venedig, som med ens inte ligger vid havet, utan kilometervis uppe på torra land. Det skulle ju knappast göra underverk för turismen när havsutsikten försvinner, kunde man ju tänka sig.
Summa summarum kan man väl säga att den här sortens megaprojekt alltid ser bättre ut på pappret än i verkligheten. De skapar oftast fler problem än de löser. Ta nu Aralsjön som ännu på sextiotalet var världens fjärde största insjö, men som det nu bara återstår en liten pöl av, allt på grund av människornas stökande. Men den storyn får bli ämnet för ett annat Kvanthopp.