För drygt två år sedan tog talibanerna över makten i Afghanistan igen, USA avslutade det 20 år långa kriget i landet och gjorde reträtt och de sista amerikanska soldaterna lämnade landet.
– Hade jag kommit i fjol skulle du väl ha kidnappat mig, säger den norska journalisten och författaren Åsne Seierstad till Bashir.
Bashir är en av huvudpersonerna i hennes nya bok Afghanerna och är en talibankrigare.
– Ja, självklart, svarade Bashir mig och skrattade, säger Seierstad. För det är många miljoner han kan få. Tänk så mycket vapen han kunde köpa för de miljonerna. Bashir är en så kallad moneymaker för talibanerna.
Bodde på plats i Afghanistan
I januari 2022 reste Åsne Seierstad iväg. Under totalt tre perioder bodde hon i Kabul. Träffade människor och intervjuade dem. Resultatet är en bok om Afghanistans moderna historia skildrad genom de här tre autentiska livsöden.
Hennes mycket angelägna bok Afghanerna innehåller tre personers berättelser. De vävs sedan ihop med landets samtidshistoria, med demokratirörelser, Sovjetunionens invasion, talibanernas framväxt och amerikanernas krig.
Vi får följa Bashir från den dag hans föräldrar möttes, genom talibanernas träningsläger, tortyren i militärfängelset under USA:s ockupation och fram till den dag landet faller i deras händer och han är i dag en av talibanernas mäktiga krigsherrar.
Nu ska hon gifta sig med en man hon aldrig mött
Och Arianas, en ung kvinna som har en termin kvar till juristexamen när talibanerna tar över och utbildningen stänger. Nu ska hon gifta sig med en man hon aldrig mött.
Vi får också höra människorättskämpen Jamilas berättelse, hon är den polioskadade flickan som mot alla odds genomgått universitetsutbildning och blivit högt uppsatt politiker.
– Jag träffade henne för att hon är bland de evakuerade som kom till Norge. Hon hade tur och fick plats på ett av de första flygen som lämnade landet. Jamila är en sann revolutionär, en kvinna som tänker själv. Hon läser koranen med en feministisk blick, påpekar Åsne Seierstad och fortsätter:
– Hon vågar stå upp mot männen i sin släkt. De är alla emot henne. Men hon kämpar på och står upp för det viktigaste som är utbildning för alla. Också för kvinnor. Men hon kämpar också för de funktionsnedsattas rättigheter eftersom hon själv är rörelsehindrad.
Kapitlen om Jamila född 1976, Bashir född 1987 och Ariana född år 2000 bygger i hög grad på deras egna berättelser. De åren de berättas om i boken är historiskt viktiga år, då landet kastades mellan krig och varierande grader av frihet och repression.
Kritiserad för sin metod
Författaren och journalisten Åsne Seierstad blev världsberömd – och kritiserad – för sin genombrottsbok Bokhandlaren i Kabul som kom år 2002. Den blev snabbt tidernas mest sålda fackbok i Norge och är översatt till 44 språk. Den resulterade även i ett rättsligt efterspel där Åsne Seierstad stämdes för ärekränkning och förtal av värdfamiljen hon hade bott hos, bokens huvudpersoner. Bokens sanningshalt blev också ifrågasatt.
Man kan inte lita på det mer för att det är i jagform än när jag skriver det i tredje person
Åsne ger till och med upphov till ett nytt adjektiv. Norska Morgenbladet menar att hon skriver ”seierstadskt”. Hon är kritiserad för sin berättarmetod där hon berättar historierna inifrån personernas egna perspektiv som att hon kliver in i deras huvuden.
– Jag tror att folk missförstår min metod lite. Om jag frågar Bashir, hur kändes det första gången du dödade en amerikan? Kan man lita på vad han svarar då? Man kan inte lita på det mer för att det är i jagform än när jag skriver det i tredje person. Men det är något med att om det är han som säger det så litar läsaren mer på det, säger Seierstad bestämt.
Åsne Seierstad är urbota trött på att förklara sin metod, som ju varit omdiskuterad de senaste decennierna.
– Kan man verkligen lita på det som en talibankrigare säger? Så du tvivlar inte på mig, men du tvivlar eventuellt på honom. När jag skriver i tredje person blir det samma känsla. Hur kan hon veta det? Även om informationen är densamma. Jag tror inte att folk tänker på sådant, säger Seierstad.
”Ett mer effektivt litterärt sätt att berätta”
Under Åsne Seierstads resor till Afghanistan under våren 2022 har hon gjort långa intervjuer med bokens huvudpersoner, tagit hem materialet som är på pashto eller dari och så har hon låtit översätta det.
Allt är dokumenterat, dubbelkollat, bekräftat – så långt det låter sig göras. Åsne Seierstad, författaren, redaktören har dragit sig tillbaka, hon berättar fritt i scener, fyller på med fakta och snabbanalyser av Afghanistans moderna historia, och islams olika varianter, när så krävs.
Om en man från väst går in i ett talibanhus så blir ingen av de kvinnorna gifta mer
– Det är ett mer effektivt litterärt sätt att berätta så som jag gör nu. För du slipper ta hänsyn till mig, till författaren. Vanligtvis i en reportagebok finns författaren hela tiden närvarande och gör saker. Men här är jag borta. Jag har skrivit bort mig själv.
Kvinnliga journalister jobbar bäst i landet
Kvinnliga journalister är överlägset bäst på att beskriva Afghanistan i dag. Det handlar om att en kvinna kommer in överallt, också dit manliga journalister inte har tillträde.
De samtida manliga reportagen från Afghanistan består endast av besök på militärbaser och redogörelser för sina egna bekymmer och våndor. Medan Seierstad kan ligga i sängen bredvid en gravid talibanhustru och höra henne berätta om synen på uppfostran.
– Ja, men till hundra procent är det så. En man släpps inte in i huset. Och en man skulle aldrig få tala med en talibanfru. Det är inte möjligt. Om en man från väst går in i ett talibanhus så blir ingen av de kvinnorna gifta mer. Jag förstår inte hur män kan jobba där. För de kan ju bara snacka med män. Eller med kvinnor som Jamila. Hon hade accepterat det och hennes man.
Inget hopp för framtiden
USA drog hem sina trupper efter 20 långa år sommaren 2021, utan att ha uppnått egentligen någonting särskilt, och talibanerna återtog blixtsnabbt makten. Den afghanska regeringsarmén var extremt korrumperad och upplöstes i samma veva som republikens president flögs ut från palatset och lämnade folket åt sitt öde.
Och blixtsnabbt, inom loppet av två år har kvinnor i Afghanistan fråntagits alla sina rättigheter. Under talibanstyret får de inte jobba, resa eller klä sig hur de vill.
Det är inget vits att ropa om kvinnor och jämställdhet och frihet
– Väst har misslyckats. Jag ser inget hopp för Afghanistan. Det är hopplöst. Det har gått dåligt i så många år och i väst har vi valt att blunda. Alla korruptionsproblem och övergrepp som fanns i regeringen som vi stödde.
Det ser väldigt mörkt ut för Afghanistans framtid. En enda sak kan Åsne Seierstad se lite ljust på, trots att även det verkar rätt hopplöst.
– Det enda hoppet är att talibanerna själva förändrar sig. För vi kan inte påverka dem mer nu. De lyssnar inte på oss. Det är ingen vits att ropa om kvinnor och jämställdhet och frihet. Så jag hoppas på en mer moderat riktning inom talibanerna. Att de moderata tar över den extremt konservativa ledningen som just nu styr. Men utöver det så finns det inte något särskilt större hopp för Ariana och hennes generation. Tyvärr.