Våren 2021 satt Annamari Jääskeläinen hemma i soffan och brottades med stora frågor. Livet hade fört med sig mycket glädje och framgång, men också djup sorg på grund av makens alltför tidiga bortgång. Under åren som gått hade Jääskeläinen hunnit bearbeta sorgen och hon kände att hon nu hade hittat sin plats i tillvaron.
Men en sak fattades fortfarande. Drömmen om att få barn och bilda familj levde starkt hos den då 37-åriga Jääskeläinen.
I bakhuvudet fanns en väns förslag om medföräldraskap, alltså ett delat föräldraskap men utan ett romantiskt förhållande. Ett föräldraskap där man inte behövde känna sig ensam och där det också skulle finnas tid för egna hobbyer. Men skulle hon våga? Skulle hon någonsin hitta någon att dela sitt livs viktigaste uppgift med?
Jääskeläinen öppnade datorn och loggade in på webbplatsen för medföräldraskap. Hon bläddrade bland annonserna, någon egen annons ville hon inte publicera. En annons stack ut i mängden.
Det var ett par i 50-årsåldern, som bodde i närheten och länge hade drömt om ett barn. Parets annons genomsyrades av erfarenhet, intelligens och lugn.
Eftersom Jääskeläinen är en handlingens kvinna, svarade hon på annonsen och väntade med spänning på om dessa tre människors stora dröm kunde bli verklighet.
Handbollen hindrade henne från att drunkna i sorg
Det var en augustikväll år 2013 och Jääskeläinen var påtagligt nervös. Utanför hallen stod bilar parkerade, precis som vanligt. Allt såg ut som förut, men ändå kändes allting annorlunda.
Jääskeläinen öppnar dörren till hallen och stiger in. Hallen doftar bekant och det känns tryggt. Lagkamraterna har redan börjat värma upp på planen. Stämningen är avslappnad, de pratar och skrattar. När de får syn på Jääskeläinen blir det tyst.
Trots att lagkamraterna har deltagit i Jääskeläinens sorg genom meddelanden, en del har också hälsat på, så är det första mötet svårt för alla. Jääskeläinen biter ihop, hon vill inte visa sin sorg här och nu framför laget.
En efter en kommer de fram för att ge henne en kram, det är viktigt för dem att visa sitt stöd.
Jääskeläinens man har dött.
– Min man, min viktigaste supporter och stöttepelare dog i cancer. Trots att jag på något sätt kunde förbereda mig för det oundvikliga, kom det ändå som en stor chock, berättar Jääskeläinen nu.
Det unga paret var i slutskedet av sina studier och hade planer på en gemensam framtid. Men sjukdomen förändrade allt. Paret vigdes i Terhohemmet och bara en vecka senare gick Janne bort. Jääskeläinen blev änka som 29-åring.
– Till en början kände jag mig helt borttappad. Jag hade ju hittat den som jag ville bilda familj och åldras tillsammans med. Det att jag, där och då, förlorade min familj har varit min största sorg, säger Jääskeläinen och suckar.
Idrottshallen var stället där Jääskeläinen kunde skjuta undan sorgen. Jääskeläinen, som har spelat tjugo säsonger och fler än 400 FM-seriematcher, har alltid njutit av att röra på sig och lära sig något nytt. Visst njöt hon också av den idrottsliga framgången, men det var aldrig det viktigaste.
Efter makens död var det också handbollen och de bekanta lagkompisarna som fick henne att hitta tillbaka igen.
– En av mina lagkompisar ställde den kloka frågan: ”Ansku, hur vill du att vi ska vara när vi är tillsammans?” Jag svarade, precis som vanligt.
– Det bästa var att handbollen fortsatte precis som förut. Bekanta ansikten och bekanta rutiner som hjälpte mig att koppla loss en stund från det hemska som hade hänt. Idrotten har varit till stor hjälp när livet bjudit på motgångar.
Efter den första chocken beslöt Jääskeläinen att hon inte tänker isolera sig i sitt hem. Hon träffade människor, studerade, reste och jobbade utomlands. Våren 2021 bestämde den då 37-åriga Jääskeläinen att drömmen om ett eget barn inte längre kunde vänta. Makens död hade ändå lämnat sina spår och hon hade svårt för att hålla liv i en längre relation.
– Rädslan för att igen förlora den man älskar kvävde ihjäl förhållandena. Nu har jag fått terapi och det har hjälpt, säger Jääskeläinen.
Jääskeläinen tänkte först skaffa barn ensam. Efter att ha undersökt saken ordentligt växte ändå tanken om medföräldraskap fram. Att dela på ansvaret för barnet tillsammans med någon annan vuxen kändes som en lottovinst.
Tre barnlösa vuxna och en gemensam dröm
Sommaren börjar lida mot sitt slut när Jääskeläinen står utanför en främmande ytterdörr. Hon känner sig förvånansvärt lugn, trots att hon kanske snart står öga mot öga med mannen som kanske skulle bli far till hennes kommande barn.
Jääskeläinen hade väntat fem långa dagar på besked. Hon var redan helt säker på att hennes svar på annonsen inte hade väckt parets intresse. När svaret slutligen kom gick allting snabbt.
Dörren öppnas av en man som presenterar sig som Erkki. Han verkar trevlig och Jääskeläinen suckar av lättnad. Magkänslan var rätt, den här personen kan vara den rätta. De märker fort att de har lätt för att umgås och diskussionen flyter på från ett ämne till ett annat. Det här känns bra, konstaterar båda.
– Vid det första mötet satt jag i Erkkis vardagsrum och vi berättade båda vårt livs historia. Det var allt. Vi bestämde oss för att träffas på nytt och då träffade jag också hans fru Tarja. Ganska snabbt beslöt vi för att gå vidare, berättar Jääskeläinen.
Erkki och Tarja hade försökt få barn en lång tid, utan resultat. De hörde första gången om medföräldraskap på tv. Erkki var den som först såg det som en möjlighet och Tarja hängde på efter att ha bekantat sig närmare med familjeformen.
Erkki lämnade in annonsen till webbplatsen och väntade. Han träffade också ett par andra möjliga mammor, men med Annamari funkade det direkt.
– Vi har samma värdegrund, vi vill ge barnet en trygg uppväxt. Vi tänker lika om uppfostran och personkemin funkar, berättar Eltons pappa Erkki Immonen.
– Jag gillade tanken på att de var ett par. Jag tänkte att när barnet är hos dem, så är de två som kan ta hand om det och barnet är i trygga händer, säger Jääskeläinen.
Barnet kom till genom insemination hemma. Graviditeten kom som ett glädjebesked för alla. Paret Immonen kom ihåg den blivande mamman och bebisen med en blomförsändelse.
– Vi försökte i ett par månader innan det lyckades. Jag hann redan fundera över vad jag riktigt gett mig in på, berättar Jääskeläinen.
– När jag äntligen blev gravid, kände jag mig bara så lycklig och tänkte att jag klarar allt. Jag har tagit mig genom så mycket tuffare saker och nu är jag inte ensam, fortsätter Jääskeläinen och ler.
Två hem som samarbetar
Simbassängen är full av plaskande bebisar. En av dem som plaskar och dyker är åtta månader gamla Elton tillsammans med sin mamma. Det är november 2023.
Annamari Jääskeläinen har lämnat handbollen och är nu mamma på heltid.
– Det har varit härligt att vara mamma, precis som jag hade föreställt mig. Det är skönt att kunna göra saker tillsammans på dagen, utan tidtabell. Det är helt bäst att vara mamma, jag njuter för fulla muggar, säger Jääskeläinen och skrattar.
Fyrtioåriga Annamari Jääskeläinen trivs som fisken i vattnet i babybubblan.
Elton föddes i mars 2023. Den blivande pappan var med som stöd under förlossningen och Tarja var med på avdelningen och lärde sig att sköta babyn. Ett nytt liv hade börjat och en ny familj var född.
Elton, nu nio månader, har två hem och har tre vuxna som tar hand om honom. Mamman och pappan har gemensam vårdnad om barnet.
När han är gammal nog för att förstå ska han också få veta allt om familjen han föddes till. Vården och vardagen planeras tillsammans och alla situationer löses efterhand.
– Vi har skrivit upp helt konkreta saker när det gäller vården av barnet, som var han bor. Senare får vi också ta ställning till uppfostran och sådana saker. Två hem med två olika rutiner kan vara utmanande ibland, konstaterar Jääskeläinen.
– Gräl uppstår i alla familjer. Om de uppstår hos oss, så reder vi ut dem tillsammans. Visst oroar jag mig ibland över om den här personkemin kan fungera för evigt, men hittills har det gått riktigt bra, säger Immonen.
Jääskeläinen och Immonen har inte stött på några fördomar eller folk som har förundrat sig över deras val. Vännerna har peppat och stött.
Eltons föräldrar rekommenderar medföräldraskap åt alla som drömmer om att få barn, men inte hittar en lämplig partner.
– Alla mina bekanta vet hur länge jag har drömt om ett eget barn och hur mycket jag har saknat en familj. De har varit lyckliga för min skull, för att jag hittade ett sådant här alternativ, säger Jääskeläinen.
– När man har bott i två hem sedan barnsben, är det normalt för barnet. Inte spelar det någon roll om barnet har ett eller två hem. Elton vet inte om något annat. Det viktigaste är att han har trygga vuxna omkring sig.
Också Jääskeläinens ex-make finns starkt med i minnet, som trygghet och rollmodell. Jääskeläinen, som själv har tagit nio FM-guld i handboll och numera jobbar som gymnastiklärare, spelar fortfarande för skojs skull och hoppas att sonen också ska hitta glädjen i idrotten.
– Jag har aldrig tänkt att oj vad jag var modig. Jag tänker i stället att om man vill ha något i livet måste man agera. Annars får man ingenting, säger Jääskeläinen.
