Pojken gick på sexan i Molpe skola i Korsnäs och mamman var lärare vid Övningsskolan i Vasa.
Vid deras skolor är lärarna och andra vuxna beredda på att ta emot eleverna och alla deras frågor, men barnen kan ju behöva fundera på vad som hänt också med andra vuxna.
Krisarbetaren Ancha Kjerulf säger att man ska svara lugnt och enkelt på barnens frågor.
– Man ska inte bespara dem det faktum att de båda hamnade i lavinen och det var det som förorsakade deras död. För det är fakta. Fakta är bra för stora, för små, för oss alla när det har hänt något förfärligt. Det är det enda som får oss att förstå att det kunde hända.
Lägg fram fakta och förklara så enkelt som möjligt
Kjerulf säger att man som vuxen ska lägga fram fakta för barnen och varken förminska eller överdriva, men gärna förklara enkelt.
– Jämför med till exempel hur det kan vara när snön rasar från taken här hos oss, man kan ju säga att det är ungefär så det går till. Men snötäcket kan ju vara på sina ställen flera meter djupt och det är en helt annan sak om man då hamnar under det än att man får lite snö i nacken. Men det kan vara en bra bild för ett barn.
När man talar med ett barn om lavinolyckan kan man enligt Kjerulf också gärna förklara hur det ser ut i Lappland och hur vädret kan vara där.
– Vi behöver också berätta för barn att speciellt uppe i ödemarken i Lappland växlar vädret ibland. På några minuter kan det förändras totalt, från att ha varit bra till att det är ett snökaos, som det tydligen hade varit och hårda vindar.
Allt det här tycker du att vi ska säga?
– Visst ska vi säga det. Det här kommer fram i media för att inte tala om på sociala medier, som dessutom då är späckade av rykten, spekulationer och kommentarer av alla det slag. Då är det bättre att vi som föräldrar eller som lärare i skolorna lägger fram de här fakta, lugnt och sakligt. Det vi vet och det vi inte vet.
Har man inte svar på en fråga ska man också säga det till barnet.
Var lyhörd för när barnet fått tillräckligt
För att veta hur mycket man ska tala om olyckan med sitt barn måste man enligt krisarbetaren Ancha Kjerulf vara lyhörd för barnet har fått svar på sina frågor. Det kan också hända att barnet inte alls vill tala om olyckan och det är enligt Kjerulf också helt naturligt.
– Alla barn tar inte till sig det här, lika lite som alla vuxna tar till sig det här. Man behöver inte sitta och älta och välta länge. Svara på frågorna lugnt, förklara och sen kan det hända att det kommer nya frågor efter ett antal timmar, efter någon dag.
Kjerulf har många år som krisarbetare bakom sig, dessutom har hon jobbat som lärare i ett lågstadium i många år. Hon förklarar att barn bara kan uppfatta en liten del åt gången.
– De har inte frågor att ställa som vi vuxna, eftersom deras hjärnor ännu är så pass omogna. Därför ska vi inte heller förklara för mycket. Deras hjärnor kanske bara blir stressade av att vi öser över dem, sådant som de inte ändå förmår bearbeta eller lagra.
Föräldrar och lärare ska enligt krisarbetaren Ancha Kjerulf vara beredda på att barnen kan fråga om olyckan under en lång tid framöver.
– I olika sammanhang påminns vi alla, stora som små, om den här olyckan. Ju närmare du har varit Eva och Sindre, som Evas elev, som Evas kollegor, Sindres kompisar och framförallt alla de människor i Molpe, som alla berörs. Då behövs det väldigt lite för att väcka till liv frågor i anknytning till den här.
Nedstämdhet och ilska helt naturligt
Krisarbetaren Ancha Kjerulf berättar att barn reagerar olika beroende på hur gamla de är. De yngre barnen i lågstadieåldern reagerar ofta med sorgsenhet och fundersamhet.
– Hur kan det hända? Det är det som småbarn kanske frågar sig. Medan tonåringar ofta reagerar betydligt starkare. De kan också bli väldigt arga och aggressiva, så att säga, mot livet som är så här orättvist.
Enligt Kjerulf vill vi ofta hitta en syndabock att skylla på när en kris inträffar.
– Det vill jag lyfta fram att här finns ingen syndabock, utan här handlar det om en olycka som naturen ställer till.
Som vuxen ska man vara beredd på många olika reaktioner från barn och unga.
– Ta det som det kommer, lugna ner. Var där för barnen, lyssna på dem. Du behöver inte säga heller någonting, man kan sitta tyst med sina barn i soffhörnet. Sen kan man fundera att man kanske kunde göra någonting tillsammans som skulle vara positivt och få tankarna på annat.