Haje Holmström föll hemma i köket i sitt hus i Terjärv på annandag jul. Det gick så olyckligt att hon bröt höften. Hon lyckades ta sig upp på en stol och ringa efter hjälp, först till vännen Maj-Lis Rauhamaa och sedan till nödnumret.
Ambulansen förde henne till centralsjukhuset i Karleby där hon opererades två dagar senare. Ett dygn efter operationen blev hon utskriven från sjukhuset. Då fick hon åka hem till sina goda vänner Maj-Lis och Hannu Rauhamaa.
– Jag vet inte vart jag annars skulle ha tagit vägen. Maj-Lis sa genast att jag får bo hos dem, så nu gör jag det, säger Haje Holmström.
Omöjligt att ordna med hemvård direkt
När Haje Holmström blivit utskriven från sjukhuset började hon ta reda på sina möjligheter att få hemvård. I hemmet i Terjärv finns inte så många trappor, så det torde inte vara några större problem.
Men det är mycket man inte får göra när man fått en ny höftled säger Holmström. Men någon hemvård fanns inte att tillgå i Terjärv, åtminstone inte just då.
– Man ska ju klara av att tvätta sig och duscha också, så jag ringde hemvården och de noterade mitt behov. Men jag fick höra att kön var så lång att det var omöjlig att ordna. En person jag talade med sa till och med att kön är full, säger Holmström.
Haje Holmström fick också besked om att ett nytt system med servicesedlar är under utredning, men det systemet var inte klart när Holmström blev utskriven. Haje Holmström säger att det inte var något fel på viljan att hjälpa, hemvården ville söka lösningar, men att det helt enkelt inte fanns resurser.
– Nu har jag åtminstone ansökt om en trygghetstelefon. Om jag i något skede kan flytta hem så har jag åtminstone en sådan. Men först måste jag bli mera säker på det här med att gå med kryckor, säger Holmström.
Om Holmström bott i Karleby hade hon kunnat få effektiverad hemrehabilitering som innebär ett till fyra besök per dag. Men den här möjligheten finns inte där Haje Holmström bor.
Hemvården bär inte in ved eller handlar mat
Haje Holmström värmer i huvudsak sitt hus med vedeldning. Att elda är inget problem trots att hon går med kryckor. Men att bära in ved är en annan femma. Eller att skotta snö. Det finns nämligen begränsningar för vilka sysslor som hör till hemvården.
– Det gör hemvården hur som helst inte, de sysslar inte med sådant. Då blir det igen min kompis Maj-Lis som blir tvungen att hjälpa mig med det, säger Haje Holmström.
Holmström får varken gå utan kryckor eller köra bil de första sex veckorna efter operationen. Som tur är tomten inhägnad så att hon kan släppa ut sina hundar på gården, för några hundpromenader blir inte aktuella under den närmaste tiden.
Holmström bor fem kilometer från närmaste matbutik i centrum av Terjärv, med de kör inte ut matleveranser. I Småbönders eller i Kaustby finns den servicen.
– Men Maj-Lis är så hjälpsam så om jag kan flytta hem så kan hon säkert handla åt mig en gång i veckan. Just nu ser grannarna till att värmen är på i huset så att vattnet inte fryser, säger Holmström.
Det innebär bara grundvärme i huset och att elmätaren tickar på i kölden när Haje Holmström inte är hemma och eldar.
Du bor här hemma hos dina vänner nu och vet inte alls hur det ska bli?
– Nej, jag vet inte alls hur det blir. Men jag är här nu. Jag tänker att jag först måste lära mig gå och vara försiktig så att höftleden inte hoppar ur, säger Haje Holmström.
Självklart att hjälpa sin vän om man har möjlighet
För Maj-Lis Rauhamaa var det självklart att ta emot sin vän i hemmet, även om hon själv är över 70 år gammal. Rauhamaa blev inte förvånad över den snabba utskrivningen, men hon är bekymrad över att det inte finns hemvård när man behöver den.
– Det är naturligt att människor inte ska ligga länge på sjukhus. Men då måste hemvården kunna ställa upp. Det är tur att vi bara bor 16 kilometer från varandra så att vi kan hjälpa till, många har inte den möjligheten. Det är en tråkig situation, säger Maj-Lis Rauhamaa.
Haje Holmströms egen familj bor över 100 kilometer söderut och dottern bor dessutom på andra våningen dit det är svårt att ta sig på kryckor. Dessutom har Haje Holmström hundar att ta i beaktande.
– Om jag inte hade fått bo här så vet jag inte vart jag tagit vägen. Säkert hade jag placerats på någon bäddavdelning någonstans tills jag blivit rehabiliterad. Ingen aning om var jag hade hamnat, säger Holmström.
I likhet med Holmström har paret Rauhamaa tidigare haft draghundar, det var så de blev bekanta i tiderna, och därför finns det en hundgård där draghunden Handy får bo under Holmströms konvalescens.
Taxen Pärre bor inomhus och har gott sällskap av Rauhamaas hund Pirre, som han har ett mycket gott öga till. Pärre lär inte alls klaga på den uppkomna situationen.
– För mig var det naturligt att ställa upp när det krisar till sig. Men alla har inte den möjligheten, även om viljan skulle finnas, säger Rauhamaa.
Vill hem och elda i kaminen
Haje Holmström är glad och tacksam över att ha goda vänner som hjälper henne och vännerna har det mysigt i den röda stugan i skogsbrynet. Men Haje Holmström vill naturligtvis gärna klara sig själv och inte ligga till last.
– Jag förstår att Haje är frustrerad över att inte kunna åka hem, hemma är ju ändå hemma. Det är ju inte en så trevlig situation när man inte vet när man kan flytta hem. Kanske känns det som om hon snyltar på andra, fastän hon inte borde känna så, säger Maj-Lis Rauhamaa.
– Maj-Lis har hjälpt mig mycket genom åren och vi har det roligt tillsammans. Man man känner sig ändå som en belastning, jag behöver ju hjälp. Även om jag betalar för de varor hon hämtar åt mig. Ändå vill man klara sig själv, säger Haje Holmström.
Dessutom vill hon hem för att elda i kaminen.
– Jag vill gärna komma hem och elda så fort som möjligt. Den kommande elräkningen vill jag inte ens tänka på. Men det får så lov att lösa sig på något vis sen, säger Haje Holmström.
Strax efter Yle Österbottens intervju med Haje Holmström fick hon besked om att man tar i bruk servicesedlar i Terjärv.