– Det här är vi för f-n värda, inledde Joanna Wingren sitt tacktal när Blaue Frau och föreställningen Wall to Wall belönades med Svenskfinlands teaterpris; Antoniapriset 2012.
– På ett seminarium fick vi höra att medellivslängden för en fri grupp är två år, men vi har redan funnits i sju år och är fortfarande här, förklarade hon sitt utrop senare under kvällen.
Nu ytterligare tolv år senare är Blaue Frau fortfarande kvar, den feministiska underdog-gruppen som i början möttes av välvilligt nedvärderande formuleringar.
– Vi uppfattades inte alls som scenkonstnärer, mer som tjejer som tar saken i egna händer, minns Sonja.
– Det var som att vi hela tiden måste försvara oss och förklara varför vi ville göra egna projekt. Men åtminstone för mig så stärkte det min identitet som scenkonstnär.
Blaue Frau är ett...
Idag är Blaue Frau inte längre en underdog utan en del av den fria scenens etablissemang, en av få finlandssvenska grupper med en kontinuerlig året-om-verksamhet.
Men om man inte längre kan klassa sig som underdog, och begreppet ”feministisk teatergrupp” inte längre har samma radikala betydelse som för nitton år sedan. Vad är man då?
– Blaue Frau är ... ett tåg, kastar Sonja Ahlfors fram.
Varifrån den tanken kommer, och hur Joanna Wingren reagerar på den oväntade formuleringen, kan man höra genast i början av den nya dokumentären om gruppen.
Men om man vill ha något mer än ”ett tåg”, kan man låta andra röster karaktärisera gruppen.
...är en inspiratör
– Blaue Frau är en feministisk teatergrupp som arbetar interdisciplinärt och multikonstnärligt och är helt kompromisslös, konstaterar Tom Rejström, lektor vid Teaterhögskolan.
Han tillägger att man måste lyfta på hatten för är att gruppen idag också är en stor arbetsgivare.
– Ibland har jag gått från deras föreställningar och tänkt att det här är genialt, och ibland har jag varit riktigt förbannad och känt att ... var det här allt? Men i alla fall är jag inte så där att ”det var helt okej”. Det är alltid någon stark känsla, och det hör ju konsten till.
...är en normativ feministisk grupp
Genusvetaren och filosofen Salla Aldrin Salskov konstaterar att det feministiska fältet har förändrats mycket under de snart tjugo år som Blaue Frau existerat, och att det idag finns en efterfrågan på frågor kring feminism och mångfald och diversitet på ett sätt som det inte funnits tidigare.
– I början handlade Blaue Frau mycket om att bana väg, och att det fanns en ilska i att visa på problem inom teaterfältet.
– Nu när man följt med dem en längre tid kan man se att det som uppfattas som feministiskt eller hur man iscensätter feminism på scen är föränderligt. Man känner igen Blaue Frau, man kan se tidsandan i deras verk, och det är intressant att se hur de blivit en normativ feministisk grupp.
...är en del av en global scenkonstscen
– De är jättehärliga att samarbeta med, för att de är så öppna och inte rädda för risker, konstaterar koreografen Liisa Pentti.
Hon var en av Joannas och Sonjas lärare under åren i Teaterhögskolan och har senare samarbetat med dem i flera produktioner.
– Det har varit härligt att få följa deras utveckling under alla år. Jag tycker inte om allt de har gjort, men jag tycker inställningen bakom gruppen är så viktig, den där humorn och hur deras scenspråk har vuxit, hur de har blivit säkrare på vad de vill göra och hur deras vision ser ut.
Då jag ännu ber kritikern Maria Säkö placera Blaue Frau på den finländska scenkonstkartan, säger hon snabbt att det inte känns relevant.
– Inom talteatern finns det tydliga nationella skillnader, men den scenkonstscen som Blaue Frau är en del av är global. De kunde lika väl vara verksamma i Amsterdam eller Stockholm som i Helsingfors.
”Vi var verkligen inte vänner”
Men fortfarande kan man fråga sig hur det kommer sig att Joanna Wingren och Sonja Ahlfors blivit ett så långlivat arbetspar, eftersom de inte alls kom överens under de första åren i Teaterhögskolan.
– Vår årskurs var väldigt delad i många olika gäng, och vi hörde definitivt inte till samma gäng, minns Sonja Ahlfors.
– Jag var jättenaiv när jag började på teaterhögskolan, fortsätter Joanna Wingren.
– Jag tänkte att jag tycker om alla och alla tycker om mig och det här är bara underbart alltihop. Men det tog ganska kort tid för mig att fatta att alla verkligen inte tyckte om mig och att jag verkligen inte tyckte om alla. Så vi var absolut inte vänner då.
– Nej absolut inte, fyller Sonja i, och skrattar.
Att de flera år senare kunde börja se på varandra med nya fräscha ögon, handlade egentligen om en slump.
Diane Torr och resekvitton förändrade allt
Fjärde året i Teaterhögskolan kom fyra nya studerande till klassen inom ramen för ett nordiskt magisterår. Och när de nya utan förkunskaper om gruppen gick över alla oskrivna regler som hade byggts upp, så hände något.
– De kunde säga saker rent ut, minns Joanna.
– Ni är understimulerade, fick vi höra. Och det var ju precis sant!
Att årskursens kvinnor sedan delades in i en egen grupp och fick en kurs som drogs av Diane Torr, känd för sina dragking-performanser, ledde till att gruppen Subfrau bildades och fick understöd för att medverka på olika festivaler.
Joanna fortsätter:
– Vi som fanns i Helsingfors fick ansvaret för alla redovisningar, så vi satt där och försökte lära oss något om bokföring. Via alla fruktansvärda kvittohögar kom jag och Sonja nära varann och började prata med varann på ett helt nytt sätt, och då märkte jag att ... den här mänskan är inte alls den som jag har placerat på något konstigt ställe.
– Då förstod jag att här ju finns en fantastisk mänska, som jag inte har sett på fyra år.
– Och jag, tillägger Sonja, tänker det är en fantastisk erfarenhet som mänska att först tycka jätteilla om nån och sen märka att det är en mänska som är ganska härlig.
– Det var en avgörande händelse för mig som mänska. Och som konstnär.
Och resten är, som man brukar säga, historia.
Audiodokumentären om Blaue Frau bjuder på en lång ny intervju, blandad med en bilresa i gruppens paketbil till en föreställning av den nu aktuella produktionen Inbjudan, samt arkivklipp från tidiga år och stämningar från Antoniaprisutdelningen år 2012.