Året då vårt andra barn föddes 2011 lämnade vi Sverige en stund för att tvåbarnskrisa i Hongkong i stället. Vi fick tag i en trea på 34 kvadrat vid Victoriaparken på Hongkongön, och lärde snart känna typiska Hongkongfamiljer, där ena föräldern var född i Hongkong, den andra i Fastlandskina.
Sedan dess har vi återvänt frekvent.
Nu har fyra år gått sedan hösten 2019 då demonstranter och polis drabbade samman och ödelade stadsdelen Causeway Bay vid Victoriaparken. Folk vi kände var upprörda, förde häftiga diskussioner för eller emot både på gatan och vid köksbordet.
Sedan kom rigorösa covidrestriktioner och en säkerhetslag. Det blev tyst i alla trådar.
”Allt är bra för min del, men minsta lilla sak kan leda till fängelse”
Därför är det glädjande att allt är sig likt när vi nu återvänder. Staden ser välmående ut. Kanske till och med bättre. Gator och trottoarer skiner. Nya spiror toppar skyskraporna. Teslor rullar runt, modifierade dessutom, som om det är en leksak. Längs den färdiga kustpromenaden strosar familjer och par.
Många har visserligen en annan dialekt än Hongkongbornas kantonesiska. Men Hongkongflaggan vajar, intill Kinaflaggan.
– Nåväl, byggnaderna är kvar men Hongkong är en helt annan plats i dag, säger en äldre Hongkongbo som bara vill ses utomhus.
– Minsta lilla sak kan vändas mot en och leda till fängelse. Ser du byggnaden därborta?
Han pekar på en hög silhuett i kvällsmörkret.
– Menar du hotellet, undrar jag och tänker på takpoolen där vår äldsta tog sina första simtag.
Jag försökte boka rum där men hittade inte hotellet. Nu får vi reda på varför. Det har tagits över av nationella säkerhetsrådet.
– De har full övervakning över Causeway Bay och Victoriaparken.
Kineser från fastlandet söker lyckan i Hongkong
Mamman i en familj vi umgåtts med genom åren har bokat bord på en restaurang. Vanligtvis är hon frispråkig. Nu är hon tyst.
Hon har börjat jobba med sin mans familjeföretag och åker ofta till Fastlandskina. Hennes barn, jämngamla med våra, träffar äntligen sina klasskompisar efter nästan tre års isolering i hemmet med online-undervisning på grund av covid. De går i en internationell skola och pratar bättre engelska än kantonesiska.
Föräldrarna som rustat barnen för ett internationellt yrkesliv står dock handfallna nu i ett Peking-dominerat yrkesliv, där mandarin är avgörande för din löneutveckling. Så nu tar barnen privatlektioner i mandarin.
– Men det är mycket svårt att lära sig, säger mamman.
Efter middagen går vi till den nya lekplatsen på en pir.
– Det är tack vare att Kina investerar i Hongkong som det fortfarande fungerar. Är man bara ute efter att tjäna pengar och ha ett gott liv är Hongkong perfekt, säger hon.
”Inget är som förr, alla chattar från år 2019 är raderade”
Men medan barnen klättrar och vi betraktar den ikoniska utsikten med allt fler kinesiska företag och inflyttade fastlandskineser sänker hon rösten.
– Inget är som förr. Alla chattar med vänner från 2019-20 är raderade. Vi pratar inte alls om det. Jag vet inte vad jag ska säga till mina barn.
Flera av hennes vänner har flyttat västerut. Men familjen ska bo kvar i Hongkong, hennes man är ju kines och arbetar på fastlandet.
Enligt Wall Street Journal har antalet kinesiska företag med regionala huvudkontor i Hongkong nu gått om de amerikanska för första gången på tre årtionden. Hongkongbörsen följer samma utveckling.
– Bristen på politisk förutsägbarhet får många internationella företag att omvärdera och lägga huvudkontoret någon annanstans, eller att inte investera ytterligare i Hongkong, säger Jojje Olsson, journalist, författare och Kinaexpert.
Många har lämnat Hongkong
Samtidigt har drygt 120 000 Hongkongbor flyttat till Storbritannien och Kanada sedan säkerhetslagen 2020, enligt nyhetsbyrån AP. Kompetensförlusten har ersatts av invandring av kineser från fastlandet.
– Många kineser köper fastigheter i Hongkong. De tycker att Hongkong fortfarande är spännande och friare med öppet internet, utländska filmer och konserter, säger Olsson.
Att lokalborna trängs ut av fastlandskineser märker flera lokalbor av.
- De tjänar bra och har råd att slå sig ner på Hongkongön, säger en ung konstnär på ett undangömt café där det spelas jazzmusik.
Själv håller hon, som många andra Hongkongbor, på med självcensur.
– Vi försöker sudda ut hela vårt förflutna så att det inte ska finnas någon hållhake. Vi lever som om det aldrig hänt.
Vill stanna kvar
Hon tänker stanna kvar. Kinas övertagande påverkar inte hennes liv nämnvärt.
– Övertagandet ägde ju rum 1997. Sedan dess har det varit som ”boiling a frog”, som att koka en levande groda långsamt så att det inte känns. Nu är det bara mer ärligt.
Var den röda linjen går kan ingen som vi pratar med svara på. Jag försöker intervjua några som är för Kina, men de drar sig ur.
Fredrik Fällman är docent i sinologi och viceprefekt för institutionen för språk och litteratur vid Göteborgs universitet.
– De som är väldigt uttryckligt för Kinas ökade kontroll är ofta personer som på något sätt får fördelar eller drar nytta av det, inom politik eller näringsliv. Bland ”vanligt folk” tror jag mer att det beror på osäkerhet och/eller rädsla för repressalier om man inte följer överhetens påbud, säger han.
Nya Hongkongbor
Sista morgonen i Hongkong åker vi upp till den lilla takpoolen på vårt hotell. Där stöter vi på Hongkongs nya invånare.Det är ett ungt gift par med den olyckliga kombinationen rysk-amerikansk och ukrainsk-ryss. De gifte sig strax innan Ryssland invaderade Ukraina och nu skrattar de skrattar de över sin otur.
Eldar Gazizov är historielärare, född i Ryssland uppvuxen i USA och utbildad vid New York University. Eva Bogut är influerare, född i Ukraina. Hon är halvukrainsk, halvkroat, uppvuxen i Sibirien och sedan Moskvabo. Båda har ryska pass.
Han kunde inte flytta till Ryssland utan att tvingas till militärtjänst. Hon fick inte visum till USA. Hon kunde komma till Schengen, han var inte välkommen.
Så de försökte skaffa jobb i Georgien, Azerbajdzjan, Turkiet, Abu Dhabi. Hongkong löste deras problem när han fick 2-årigt arbetsvisum som historielärare på en förberedande skola för dem som planerar att studera i USA.
Vilken historia undervisar han? Amerikansk?
– Världshistoria, säger han, och det är alltid vinnarna som skriver historien.
Text: Emma Gate
Foto: Simon Gate