Bokrecension: När mötet med pappa inte blir som man tänkt sig – i andra delen av Lena Frölander-Ulfs trilogi möter Rafsa det obekanta

Rafsa Rotlös är den andra delen i Lena Frölander-Ulfs bilderbokstrilogi Kampen om stenåkern. Boken är ett djupdyk i de motstridiga känslor som drabbar en murmelflicka, då pappa inte är sådan som hon trodde att han skulle vara.

Porträttfoto på Lena Frölander-Ulf med kaffekopp.
Lena Frölander-Ulfs illustrationer håller sin karaktäristiska stil som i samklang med berättelsen är humoristiska och kontrastrika samtidigt som de bär med sig en känsla av hotfullhet. Bild: John Grönvall

Ifjol inledde Lena Frölander-Ulf bilderbokstrilogin om murmeldjuret Rafsa och kampen om stenåkern. I den första delen, Rafsa Vildpäls fick vi bekanta oss med det modiga lilla murmeldjuret Rafsa, hennes vän Kotten samt huggormen Ziczac som tillsammans bildade en annorlunda och otippad vänskapstrio. Rafsa Vildpäls har nominerats till Runeberg Junior-priset 2024 och tävlar tillsammans med fem andra barnböcker om priset, som kommer att offentliggöras på Runebergsdagen den 5.2.2024.

Pappas nya murmelkoloni

I den andra delen Rafsa Rotlös, tar berättelsen vid precis där den slutade. Rafsa, Kotten och Ziczac har flytt från den fasansfulla huggormen löjtnant Gaddh, lämnat allt bakom sig och begett sig ut i skogen för att leta efter den enda som kan hjälpa dem i kampen mot huggormarnas skräckvälde – Rafsas pappa, som bor någonstans djupt in i skogen.

Livet i storskogen är inte lätt, i alla fall inte för ett litet murmeldjur. Trädstammarna är kalla och hårda, Rafsas mage kurrar och inga saftiga granskott syns till i den tidiga våren. Ett fruktansvärt klagande skri visar sig tillhöra en retsam spillkråka, Kirikiri. Turligt nog känner spillkråkan till att det bor många andra murmeldjur alldeles i närheten.

Efter en kaotisk färd över en forsande bäck och via en stenhög där en näbbmusfamilj håller till, hittar trion en annan främmande murmelkoloni. Med ens känner Rafsa igen sin pappa Vide, vars uppsyn är ett fint beskrivande exempel på när något välbekant har förändrats till något främmande och närapå hotfullt. Pappan har tänder som saknas och smutsiga tassar med långa, ovårdade klor. Det här verkar beröra honom föga, han presenterar entusiastiskt sitt nya sammanhang:

“Det här är en koloni för alla som vill leva fritt och efter egen vilja. Ingen kontroll, inga regler, inga ‘måste’ eller ‘borde’ alls. Vi låter alla blomstra, oavsett varifrån man kommer eller hurdan man varit innan man kom hit. Fantastiskt, eller hur?”

Uppslag ur bilderboken Rafsa Rotlös.
Lena Frölander-Ulfs illustrationer håller sin karaktäristiska stil som i samklang med berättelsen är humoristiska och kontrastrika samtidigt som de bär med sig en känsla av hotfullhet. Bild: Förlaget M

Pappan ordnar en välkomstfest för Rafsa, Kotten och Ziczac, men något känns ändå på tok när inga andra barn eller mammor får delta i kalaset. Rafsa proppar i sig av ekollonen som pappan frikostigt bjuder på, och struntar i Kottens och Ziczacs oroliga förmaningar. När hon vaknar med sträv tunga och värkande huvud, är vännerna borta. Hon springer ner till vattnet för att leta efter dem medan känslorna rusar och vägrar lägga sig till ro.
“Jag har hittat min pappa och han är precis så stor och stark och tuff som jag har drömt om. Han älskar mig! Det är det enda som betyder nånting. Men varför känns det inte bättre än såhär?”

Allt är inte vad det ger sig ut för att vara

Rafsa Rotlös är en bok om när ingenting blir som man har tänkt sig. Den handlar om att möta det obekanta, om att förstå sig på hur andra lever och om att allting inte är vad det ger sig ut för att vara. Läsningen underhåller som mest, där Frölander-Ulf ger sig in i att bena ut de svåra sakerna och beskriver murmelpappans kolonistruktur med den obehagliga känslan av kultbeteende och förtryckt rangordning. Rafsas pappa blir här ett skrämmande exempel på hur strävandet efter oberoende kan få rakt motsatta konsekvenser. Ekollonen som till synes är en harmlös delikatess, bär med sig symboliken av drogberoende och förlusten av självinsikt. Emellertid söker texten aningen sin form och sin rytm, speciellt i partierna då det inte händer så mycket och de tre vännerna tumlar runt i väntan på nästa skeende.

I Rafsas pappas spretiga murmelkoloni finns ett gammalt och klokt murmeldjur Lunkas, som slutligen blir hoppet och ljuspunkten i en annars rätt nedtyngande historia. Spillkråkan Kirikiri är också en fräsch karaktär och ett exempel på hur någon som till en början ter sig skrämmande och irriterande, slutligen visar sig vara en godhjärtad varelse och en betydelsefull pusselbit i ett större sammanhang. Spillkråkan som berättar sin historia är en annan berörande passage i boken, då berättelser - ett okänt koncept för ett murmeldjur – visar sig vara öppningsporten till att förstå sig på någon annan.

“Vill ni verkligen veta? Orkar ni höra hela berättelsen?”
“Hela vadå? säger Rafsa.

“Hela vaförnåt?” undrar Kotten.
Ziczac sticker upp huvudet ur ormknuten. “Berättelsen! Vet ni inte vad det är?”
“Nu är det tydligen så att vi inte vet det”, säger Rafsa syrligt.

Det är kring berättandets konst som Rafsa och hennes gamla och nya vänner slutligen samlas i hoppfullhetens tecken. Allt banar väg för åter en överraskande och innehållsspäckad tredje del i denna fartfyllda äventyrstrilogi.