Den ukrainska marinen har lyckats driva bort Rysslands örlogsfartyg från Svarta havets västra delar.
Efter en rad robot- och drönarattacker mot Rysslands marinbaser på Krimhalvön och ute på havet har merparten av den ryska Svartahavsflottan retirerat till Svarta havets nordöstra delar.
– Därifrån hotar de inget. Man kan inte se några attackfartyg eller landsstigningar. Det finns inte ens någon aktivitet från fiendens taktiska flygvapen. Vårt luftvärns effektiva arbete har övertygat fienden om att det är farligt för dem här, säger Natalya Gumenjuk, chef för presscentret vid Ukrainas södra militärdistrikt.
Det här har gjort det möjligt för Ukraina att öppna en farled från Odessas hamn.
Fartygen rör sig i närheten av kusten tills de når Rumäniens territorialvatten.
Korridoren över Svarta havet och hamnarna vid Donau har stegvis ökat sin export och i december nådde spannmålsexporten 6 miljoner ton.
– Det här är samma nivå som före kriget, då Ukraina exporterade i fredstid, säger vice ordföranden för Ukrainas lantbrukarunion, Denys Martjuk.
Martjuk tillägger att skörden 2023 var omkring 80 miljoner ton spannmål och oljefrön.
Gårdar tvingas sköta transporter själva
Före kriget kunde gårdarna sälja sin skörd till stora uppköpare som sedan tog hand om transporten.
En betydande del av transporterna gick längs floderna och på räls.
Men i dag sköter många gårdar sina transporter själva, med långtradare.
På landsvägarna i Odessaregionen rullar tusentals fordon fulla med spannmål mot exporthamnarna i Odessa och Izium vid Donau.
Svårt på gårdarna
Men trots framgångarna kämpar många ukrainska gårdar med stora problem.
Anatolij som leder en i ukrainska mått medelstor gård på 1 200 hektar säger att spannmålspriserna sjunkit kraftigt sedan krigets början.
– Under tiden före kriget var det 220–230 dollar för ett ton vete. I dag får vi 130 dollar i hamnen. Det är krig, det är svårt att arbeta – men vi håller ut och håller ekonomin i gång, säger han.
– Prisnivån på spannmål är ett stort problem för oss, hur ska vi överleva, betala skatter, löner och stödja infrastrukturen på landsbygden?
För Anatolij är det största orosmomentet ändå bristen på kunnig arbetskraft.
Han berättar att hans gård sysselsätter 27 personer. Av dem kan han hålla tio i arbete men resten kan bli inkallade.
– Vi har endast ett problem, kriget. Det är på grund av kriget som många av våra anställda tas till fronten. Vi försöker reservera de specialister som kan sköta sådden och ta vara på vår utrustning, våra traktorer.
Trots de låga priserna och den hotande bristen på arbetskraft vill Anatolij inte klaga.
– Vi kan tala om att det är svårt för oss, visst det är svårt. Men det är svårare för våra pojkar som strider i kriget för oss. Vi jobbar för segern.
Små gårdar hotas av konkurs
För Ukrainas små gårdar är läget ännu mer akut.
De låga priserna slår hårt mot dem eftersom marginalerna har varit små från början.
Volodymyr Varbanets är jordbrukare i Odessaregionen. På sin gård Makytra 60 kilometer från Odessa odlar han främst vete, korn och majs. Gården har en odlingsareal på 250 hektar.
Varbanets förklarar att det finns 4 200 gårdar i Odessaregionen, av dem räknas kring hälften som små.
– De här bönderna har 20, 35, 40 hektar, det är mycket svårt för dem. De här gårdarna är döende.
Utöver priserna är det stora problemet att den centraliserade logistiken lagts ned på grund av kriget.
De här gårdarna har inga egna lagerbyggnader så de måste sälja snabbt, men det är svårt.
– Småbrukaren kan inte föra sin skörd till hamnen själv eftersom han inte är registrerad för det. Och ingen ingår avtal för 20 till 30 ton. Uppköparna och hamnarna tar 50, 100 eller 200 ton.
Byn lutar sig på småbrukaren – bonden hjälper skolorna, de gamla och de sjuka
Volodymyr Varbanets, jordbrukare
Det här har lett till många gårdar inte lyckades sälja sin skörd under 2023.
– Man säljer skörd från tidigare år, det är sällsynt att någon lyckas sälja årets skörd, den ligger i lagren eftersom vi inte kan sälja den.
”Byn lutar sig på småbrukaren”
Varbanets understryker att det är de små gårdarna som håller byarna levande.
– Byn lutar sig på småbrukaren. Bonden hjälper skolorna, klubbarna och biblioteken. De hjälper de gamla och de sjuka, säger han.
– Men de stora markägarna gör inget. Det är en sensation om de hjälper någon. I vårt område finns en storgård – i praktiken hjälper de inte folket, inte byarna, inte sjukhuset, inte någon.
Enligt Varbanets är problemet att de stora gårdarnas ägare inte bor i byarna. Därför är de inte heller intresserade av att stödja byarna.
Omtvistad markreform
Frågan om de små gårdarnas framtid inflammeras av den ukrainska regeringens planer att öka lönsamheten inom jordbrukssektorn genom att öppna för ännu större gårdar.
Sedan början av januari är det möjligt för en individ eller ett företag att äga upp till 10 000 hektar mark.
Reformen är impopulär bland jordbrukarna. En klar majoritet av ukrainarna är också emot planen.
Varbanets säger att det här är ett stort hot mot de små gårdarna.
Han understryker att vanliga bönder inte har någon möjlighet att köpa mark.
– De här bönderna har inte råd med utsäde för sina 25 hektar. De kan inte köpa mark. Småbrukarna strider på riktigt. De är vid fronten och försöker försvara landet. Det är andra människor som säljer och köper den här marken.
Optimism trots problemen
Trots de ekonomiska problemen och kriget säger Varbanets att han är optimistisk inför det kommande året.
– Vi arbetar med optimism, vi hoppas på det bästa. På hösten sådde vi och vi är redo inför vårarbetet på åkrarna, säger han.
– Vi är bybor, och vi har vuxit upp på den här marken. Vi är vana att arbeta med jorden. Vi odlar grödor och det är i vårt blod att göra det. Om vi kan odla vår mark kommer vår ekonomi och hela Ukraina att utvecklas.
Också Anatolij hoppas på ett bra år.
– Vi hoppas att 2024 blir regnigt, vi har köpt utsäde och gödsel. Vi sår och hoppas på seger (i kriget), efter det kommer vi att få ett bra pris för vårt spannmål. I år kommer nästan 100 procent av de ukrainska bönderna i de fria områdena att så, säger han.