Men en poddlyssnare har också märkt en motsatt tendens: att folk blir och håller ihop för lätt:
Jag är singel och blir ibland förvånad när jag märker hur människor i min närhet ser på singelskap. De verkar tycka att det är ett öde värre än döden! De kämpar då hellre på i dysfunktionella relationer som bara gör dem olyckliga. En vän separerade nyligen från sin man och nu är hon redan ihop med en annan, som hon inte ens verkar så kär i men tydligen är till och med en halvbra pojkvän bättre än ensamheten. Jag förstår inte riktigt vad som skrämmer folk! Jag är helt nöjd med mitt liv för mig själv.
Själv, 42
Är det så att tanken på att leva ensam är så avskräckande för somliga att de hellre klamrar sig fast i dåliga relationer eller blir ihop med första bästa?
Vad beror det på i så fall?
Känner du dig träffad av beskrivningen i brevet? Skulle du egentligen vilja skilja dig från din partner, men vågar du inte för att tanken på singelskap avskräcker?
Exakt vad är det som skrämmer dig? Är det främst fråga om ekonomiska och praktiska saker, eller är det själva ensamheten som känns otäck?
Eller har du varit ihop med någon du inte var speciellt kär i för att det kändes viktigt att vara en del av ett par? Det kanske rent av kändes pinsamt att vara den som blev över när alla andra hittade någon?
Vad säger du som är singel? Är det så hemskt som en del tycks tro, eller är du - liksom brevskrivaren - nöjd med läget?
Du är alltid anonym när du skrivet till Relationspodden, ditt svar kan komma att läsas upp i podden och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.