Första ordet i Carina Karlssons nya diktsamling Marconirummet är ”vattnet” och det sista ordet är ”kroppen” – två centrala ord och begrepp i en diktsamling som i hög grad kretsar kring frågor om det obegränsade/det begränsa(n)de, det upplösta/det fasta, det fria/det instängda, det yttre/det inre samt avstånd/närhet.
Titeln anspelar på fartygens fönsterlösa och ljudisolerade marconirum där telegrafister tog emot och sände morsemeddelanden – en skör livlina till omvärlden.
I Carina Karlssons dikter intar marconirummet en symbolisk funktion med flera olika betydelser.
Framför allt har vi småbarnsmamman som känner av en tilltagande isolation, frustration, hjälplöshet och oro när hennes man är ute på havet och hon går omkring ensam hemma med den lilla dottern. Den instängdhet diktjaget/mamman upplever blir ett slags klaustrofobiskt marconirum med begränsad kontakt till yttervärlden.
Men marconirummet kan också vara en tillflyktsort, ett tryggt rum och ett hemligt (kärleks)näste där vi:et kan vila ut medan världen rasar runtomkring:
”Vi smälter / och legeras. / Du slutar inte / lystra, / ett öra mot radion. / Ditt svala ansikte. / Jag vet ännu inte / vem av er två / som är du. // Nödanrop på alla kanaler. / Jag har bäddat / i Marconirummet. / Vi ska vila. / Det är inte vi, det är världen / som sjunker.”
Poetiska släktskaper
I dikterna finns en påtaglig känsla av instängdhet och ensamhet som skapar en känsla av utsatthet och otrygghet. Känslan av att befinna sig i radioskugga ökar, och frågan är om det finns någon därute som hör ropen på hjälp, går signalerna fram? Och om signalen går fram – finns det risk för missförstånd eller att man talar förbi varandra? Allt det där outsagda som ligger och pyr under ytan.
Känslan av utsatthet är både konkret och existentiell, en högst personlig erfarenhet men också en mer allmängiltig upplevelse av att världen är på väg att gå under i kortslutning och mörker.
På samma sätt blir kroppen ett slags slutet marconirum som sjunker ner i tystnad och radioskugga.
Jag kommer att tänka på sviten ”Stilla havet” i Martina Moliis-Mellbergs prosalyriska diktsamling 7 (2017) där vi befinner oss ombord på batyskafen Trieste, en undervattensfarkost som byggdes på 1950-talet med avsikt att klara av extrema djup.
Vi:et i den diktsviten sjunker en meter per sekund genom lager av cyan, azur, kobolt, gråblått och grått för att slutligen landa i det svarta. I djuphavsgravar där det bor en längtan och en rädsla för avgrunden och för det som inte finns. En rädsla för att försvinna ner i mörkrets kärna och en skräck för att slukas av ensamheten.
Ombord på undervattensfarkosten är vi:et instängda i en kropp som de inte kan kontrollera, en kropp som befinner sig i upplösningstillstånd.
På samma sätt beskriver Carina Karlsson i sina dikter en kropp som befinner sig såväl i fritt fall som i undantagstillstånd.
Morsemeddelanden om hjälp (. . . _ _ _ . . .) som slungas ut i ett vakuum får mig också att tänka på en dikt i Mikaela Nymans senaste diktsamling För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled (2023) där diktjaget sitter ”(i)nburad i tillvarons klaustrofobiska rum” och tänker på såväl ”de sjunkna knackningarnas morsekod” på den ryska atomubåten Kursk som på två italienska radioamatörer som år 1960 uppfattade ljud från en okänd kvinnlig rysk kosmonaut: ”tunga andetag/mänskliga hjärtslag/ett SOS som blev allt svagare när kapseln susade ut ur jordens omloppsbana”.
Dikterna i Marconirummet handlar i hög grad om brister i och brist på kommunikation, och ett genomgående tema är vår (o)förmåga att lyssna, vara uppmärksamma och att registrera även de svagaste av signaler. Lyhördheten för den egna kroppens signaler, men framför allt för varandra.
Den sjunde vågen drar in
Diktsamlingen Marconirummet består av sju avdelningar som följer ett slags tidsmässig och känslomässig utvecklingskurva.
Siffran sju är central i diktsamlingen (också det en anknytning till Moliis-Mellbergs ovan nämnda diktsamling), och varje avdelning avslutas med en kort dikt som handlar om den sjunde vågen – en våg som sköljer över diktjaget än med oro eller otro, än med rädsla eller svärta, för att slutligen utmynna i en form av förlösning.
Vattnet spelar en central roll i dikterna – den (för det mesta) frånvarande mannen har havet som sitt arbetsfält, och vattnet blir också som ett ljudlöst rum för diktjaget att sjunka ner i:
”Du seglar. / Jag går till botten / med allt / som skuggar oss.”
Djupet är ett hem och en grav, en trygghet och en fara.
Carina Karlsson jobbar skickligt med olika nivåer som yta och djup – ytspänningen och det som molar och bubblar därunder utgör ett genomgående tema i diktsamlingen. På samma sätt som skiftningen mellan ljus och mörker återkommer och blir en bild för hur tiden passerar genom våra liv och våra kroppar.
Marconirummet är en välbalanserad och tätt sammanhållen diktsamling, en skimrande väv av röster som rör sig genom tid och rum.
En poetisk parabolantenn som lodar djupen under, i och ovanför oss:
”En gång var min hand ett lås.
Det regnade hela tiden,
långa streck och korta.
Det regnade över barn och hundar,
det regnade över
malvornas rosa parabolantenner.
De låg på marken och sände,
långa streck och korta.
Ett program om att falla tecken för tecken
till marken och öppnas.”