Det är torsdag då jag träffar Sawandi Groskind och hans tre veckor gamla son i Berghälls kyrka i Helsingfors.
Groskinds långfilmsdebut XXL, som han gjort tillsammans med svenska filmskaparen Kim Ekberg, har premiär på filmfestivalen i Göteborg på lördagskvällen. Men det känns inte så otroligt som Groskind trodde att det skulle göra.
Hatten av till filmfestivalen som ändå tog in XXL. För det är ändå en ganska experimentell film.
Sawandi Groskind
– Jag tycker det är fantastiskt kul och roligt, men det är inte som jag trodde det skulle kännas. Mitt liv är så märkligt just nu. Jag har just blivit pappa och det händer mycket, säger Groskind.
– Men fint att den visas i Göteborg och hatten av till filmfestivalen som ändå tog in den. För det är ändå en ganska experimentell film.
Såväl premiärvisningen som alla de tre andra visningarna av XXL under filmfestivalen är slutsålda.
XXL handlar om ett svenskt syskonpar som försöker reparera sitt förhållande under en roadtrip till Helsingfors, där huvudpersonen ska provspela för en teaterpjäs.
Men handlingen är inte det viktigaste i filmen, det tycker varken Ekberg eller Groskind.
– Vi tyckte handlingen var så jävla trist. Det kändes aldrig som att handlingen var det som var intressant. Så vi, eller Kim klippte bort handlingen mer eller mindre, berättar Groskind.
– Jag och Kim är väldigt överens om att när film är som bäst så sitter man inte och följer en handling. Det är när man bara är i ett moment, en stund. Tittaren får en frihet att bara följa något slags förlopp.
Problem under produktionen
Produktionen kantades av motgångar. Inspelningarna kom igång sent då skådespelarna var fast i andra uppdrag längre än väntat.
Finansieringen var också stundvis skakig och produktionen som skulle vara relativt snabb tog istället nästan tre år. Groskind var nära att kasta in handduken.
– Det är nog Kims förtjänst att filmen blev av.
Frustrerad på finska filmbranschen
Sawandi Groskind har gjort flera kortfilmer i sin karriär, men är redo att ta steget till långfilmen på heltid.
Men det är lättare sagt än gjort, åtminstone i Finland. Filmstiftelsen är inte precis en lätt institution att få pengar av, menar han.
– Jag skulle gärna testa saker i långfilm, men har svårt att få göra det för jag får avslag på alla ansökningar.
XXL har fått stöd av fonder i Finland och av det svenska filminstitutet, men inte från kärnan av finländsk film.
Han kritiserar Finlands filmstiftelse och även Yle, som har en dominant ställning på marknaden. Om inte en kanal, som enligt Groskind oftast är Yle, går med i ett projekt blir det ingen film.
Ingen jävel i min krets går på finsk film.
Sawandi Groskind
Och i nuläget finns ingen kärlek hos dessa institutioner för konstnärlig eller experimentell film, menar Groskind.
– Jag talade med vd:n för filmstiftelsen, och han sa rakt ut att de måste förhålla sig till Kulturministeriet, och ministeriet börjar dra in pengar så fort dom märker att publiksiffrorna går ner. Och han tolkar det som att man inte bör satsa på något nytt. Men jag tror han har så fel där.
Groskind påpekar att filmstiftelsens slogan är ”Finska filmer berättar historier om oss alla”.
– Det är det sjukaste. Dom borde säga att ”vi vill bara göra film med Tommi Korpela om någon finsk man som måste vidga sina åsikter för det är den enda typ av film publiken är intresserad av”, enligt dem.
– Men ingen jävel i min krets, och då räknar jag en stor skara människor, går på finsk film. Någon har kanske sett Juho Kuosmanens, eller Mikko Myllylahtis filmer. Kanske Khadars film, säger Groskind.
(Khadar Ayderus Ahmed, känd för Guled och Nasra (2021), reds. anm.)
Sawandi Groskind tror att den rådande politiken skrämmer bort alla konstnärligt lagda unga som vill jobba med film. Enligt honom föder den ingenjörsliknande synen på film en syrefattig och trist filmkultur.
– Jag säger inte det här bara för att jag vill göra mina filmer. Jag är också publik, och jag skulle så gärna se finsk film som inspirerar och gnistrar, men det kommer aldrig att ske så länge filmpolitiken är som den är.