Christoffer Linder är i dag 28 år gammal. Han bor med sin flickvän och sin katt.
Han har i nuläget varit rusfri, som han själv uttrycker det, i snart 70 dagar. Helt utan alkohol har han varit i redan i över ett år. Vägen hit har varit lång och krokig.
– Jag drack öl första gången som 14-åring, berättar han. Redan första gången jag drack upplevde jag en skön känsla av undanflykt. Trycket av onda tankar och ångest lättade, berättar Christoffer Linder.
Han säger att han sannolikt varit deprimerad ända sedan barndomen, och tampats med stora existentiella frågor redan tidigt. Frågor i stil med: Varför är jag här? Vad är poängen med det här livet?
Efter att jag drack första gången, drack jag sedan varje veckoslut. Alltid med kompisar, inte ensam
Christoffer Linder
I familjen och i släkten finns det både beroendesjukdomar och psykisk skörhet. Ruset medförde en känsla av lättnad till och med glädje. Lite senare började han också att röka cannabis.
Först bara nu och då men vid cirka 17-års ålder rökte han regelbundet ungefär varannan dag.
Han har också testat på ecstasy och svampar men det var mer sporadiskt. Det var alkohol, cannabis och hans bakomliggande depression som blev en ond cirkel. Han blev beroende.
Drogerna bidrog till att hans psyke krackelerade
En kombination av depression och rusmedelsberoende gjorde att Christoffer fick allt konstigare tankar. Han upplevde ett slags andlig uppväckelse.
Han försökte hela sig själv genom att manipulera sitt eget psyke med meditation, djupandning och olika andliga tankesystem.
Det här i kombination med LSD och cannabis fick hans psyke att krackelera. Han blev psykotisk.
– Det var som att vara till hälften vaken och till hälften i en dröm. Jag blev manisk och kände mig upplyst. Jag höll på med jojk och tungotal som jag försökte tyda för att förstå vad som hände inombords.
– Jag var i någon slags upplysningspsykos och jag trodde att det fanns någon större mening och att jag på något vis skulle hela det korrupta systemet i världen, berättar han.
Med mamma till psykakuten
Christoffers tillvaro blev allt mer kaotisk när han sjönk djupare i psykosen. Han sov och åt väldigt lite och började också må fysiskt väldigt dåligt.
Till slut förde hans mamma honom till den psykiatriska jourmottagningen och han blev han intagen. Till en början intagen mot sin egen vilja. Han blev också tvångsmedicinerad.
– De sa att du måste ta de här medicinerna. Jag sa att vad händer om jag inte gör det? Då sa de att vi har rätt att tvångsmedicinera dig. Det finns inget sådant alternativ som att att du inte tar de här medicinerna.
– Det tyckte jag var ganska dystopiskt men i efterhand tycker jag att det var riktigt jävla bra, säger Christoffer.
Min riktiga personlighet var gömd bakom den psykotiska personligheten
Christoffer Linder
Det tog några dagar innan medicinerna började verka och psykosen klingade av.
– Efter kanske tre, fyra dagar av medicinering var jag som en zombie. Delvis på grund av medicinen men delvis också på grund av frånvaron av de här fantasierna som jag hade haft. Min naturliga personlighet började att komma tillbaka.
– Och jag började minnas hur otroligt rädd och ångestfylld jag varit, berättar han.
Psykosen gjorde livet roligare
Christoffer ser nu efteråt att psykosen gav honom en annan personlighet. Han kallar den för psykospersonligheten.
Den personligheten hade ingen ångest utan var speciell, magisk och utvald. Den fyllde en funktion för honom.
– Mina vanföreställningar var designade för mig för att göra livet lättare och roligare, säger han.
När psykosen avtog blev han först deprimerad och olycklig och rädd.
– Det kunde ha gått så också att min vanliga personlighet aldrig skulle ha kommit tillbaka. Insikten av hur nära det var att den försvann är skrämmande. Jag lekte med elden!
– Det fanns ett isoleringsrum på avdelningen och jag var där mycket under kanske två, tre dagar, när det var som värst. Jag grät och skrek och avreagerade mig. Jag behövde få utlopp för alla de där känslorna, berättar han.
Det var tungt, men befriande
Christoffer om tiden i isoleringen
Christoffer Linder vårdades mot sin vilja under cirka en månads tid. Efter utskrivningen var han länge väldigt skör mentalt.
– Jag kunde inte lita på mina egna tankar. Jag måste bygga upp mitt psyke igen från grunden, berättar han.
Nu har han nyligen varit frivilligt intagen på en missbruksenhet för att få hjälp med sin beroendeproblematik.
– I dag mår jag bra, säger han. Jag är nöjd men inte lycklig. Jag blir kanske lycklig senare. Nu tar jag ett steg i taget, en dag i taget, avslutar han.