Midvinternattens köld är hård när ett främmande objekt landar i Enare träsk den 28 december 1984.
I de ensliga gårdarna sover de flesta, men singelmamman Niina (Oona Airola) är vaken och tycker sig höra en konstig smäll någonstans i fjärran.
Kort därpå invaderas det lokala hotellet av journalister och diverse representanter för militären. Alla ser sammanbitna ut och i korridorerna viskas det om någon form av incident.
Norska medier talar om en robot med sovjetisk avsändare, men i Finland håller man låg profil. Niina vet inte vad hon ska tro, men yrkar på att den lokala tidningen ska låta henne skriva om händelsen.
Hur kan man vara säker på att det inte handlar om en kärnvapenförsedd kryssningsrobot?
Ett drömupplägg
Det finns utan tvekan en stark laddning i det som utgör kärnan i Miia Tervos andra långfilm Ohjus. Historien om en sovjetisk kryssningsrobot som kraschar i Enare träsk är nämligen hämtad direkt ur verkligheten.
Men i Tervos dramakomedi utgör olyckan bara startskottet för det som blir själva ramberättelsen: Niinas resa från sliten tvåbarnsmamma till att bli en kvinna som tar befäl över sitt eget liv.
Ett liv präglat av en våldsam make (Tommi Eronen) och en stökig familj bestående av bland annat en krigsmärkt morfar (Sakari Kuosmanen), en strävsam mormor (Ona Kamu), en häxa till styvmor (Milka Ahlroth) och en syster (Emma Kilpimaa) som är lika stark som hon är tuff.
Niina själv är inledningsvis bara vilsen. Osäker på vad hon kan, vill och vågar.
Men när chefredaktören för den lokala tidningen (Hannu-Pekka Björkman) väl låtit henne skriva om hur det gick till när bybon Matti körde av vägen med sin traktor vågar hon ändå tro att hon är redo för större uppdrag.
Och hon är inte rädd för att närma sig maktmännen i grått – inklusive den trotsiga stridspiloten Kai (Pyry Kähkönen) som sitter på information han enligt den allmänna policyn borde tiga om.
En explosion i 80-talsnostalgi
För den publik som minns 1980-talet – och de tonåringar som upptäckt tidsperioden via Stranger Things – är filmen som en godispåse av tidsmarkörer.
Här finns de galna frisyrerna, färgerna, leksakerna, kläderna, interiörerna, bilarna – och musiken.
På gott och ont.
Mellan varven blir leken med rekvisita helt klart ett självändamål, något som drar uppmärksamheten från det som sker istället för att förstärka själva innehållet.
Björkmans tonfall i kombination med de färggranna kläderna och det långa håret (som skriker ”peruuuuk”!) gör det svårt att överhuvudtaget ta hans gestalt på allvar. Bröllopsfestens utflippade ballongdans och allmänna kaos är visserligen snyggt gjord – men tillför inte själva handlingen något.
Ännu mer besvärande blir det när man gör sig lustig över den brutala makens permanentade lockar. Här uppstår en obekväm dissonans när det humoristiska tonfallet småningom ersätts av fysiskt våld.
Bra huvudkaraktär – men vilken historia bär?
Det är ett smart drag att bygga upp filmen kring rollkaraktären Niina – och det är lika smart att överlåta gestaltningen åt en så stark och karismatisk skådespelare som Oona Airola.
Problemet är bara att man som åskådare har svårt att få grepp om vilken berättelse det är tänkt att man ska investera i – det politiska spelet eller Niinas frigörelseprocess?
Det ena spåret andas thriller, det andra relationsdrama. Därtill förväntas man orka skida i det kärleksspår som Niina och piloten Kai stakar ut. Och över allt detta ligger en humor som gärna lägger i en situationskomisk växel.
Inte sällan med kiss, bajs & skrev-humor som drivkraft.
I slutändan är jag som betraktare ganska yr. En del av mig vill veta mera om den verkliga incidenten 1984, en annan får mig att vilja gräva fram min Walkman och blandbanden från samma år.
Men det var knappast det som var tanken med filmen – eller?
