En annan kär protagonist i Lehtolainens produktion är livvakten Hilja Ilveskero.
I likhet med sin romanfigur har Lehtolainen ett speciellt band till Finlands enda vilda kattdjur.
”Du har ännu inte sett lokatten, men jag är säker på att den har sett dig.” Så sade en vän åt Lehtolainen när hon flyttade till Degerby för 24 år sedan och ivrigt väntade på att stöta på det skygga rovdjuret i knutarna. Efter det har hon också ett par gånger fått ynnesten att stå öga mot öga med en lo.
– Jag har nog ett litet mytiskt förhållande till lodjuret, funderar Lehtolainen.
Ibland dyker djuret upp i hennes medvetande, och då förstår hon att det är dags för en ny Hilja Ilveskero-berättelse. Från början var Ilveskero endast tänkt som en kul grej och en motvikt till Maria Kallio, men nu omfattar serien redan fem böcker.
– Hilja kan ta ut svängarna mer än vad Maria kan i sin roll som polis, ja Hilja är nog lite gränslös och galen på ett bra sätt.
Precis som sin upphovskvinna, har romanfiguren Hilja starka band till lodjuret. Hilja växte nämligen upp med den tama lokatten Frida som sin bästa vän i norra Savolax. I texterna brukar Frida dyka upp och tala till Hilja i avgörande situationer.
Så sker till exempel i novellen Hiljainen suviyö i fjolårets novellsamling Juhannustulet. Hilja Ilveskero tältar i skogen i sina hemtrakter, när Frida plötsligt uppenbarar sig i drömmen. Frida kommer med ett varsel som förhindrar två tjuvskyttar från att fälla en lokatt och hennes kull.
Fiktion, sanning och verklighet
Det har faktiskt skett flera gånger under Lehtolainens författarbana att hon varit på nerven med aktuella händelser.
– Efter novellen läste jag en artikel om tjuvjakt på varg och lo i östra Finland. Den gången gjorde det mig ont att jag beskrivit det i min novell, att sådant sker.
En annan gång hennes skrivande tangerade verkligheten var år 2009 då hon öppet ifrågasatte och kritiserade gasrörsprojektet från Ryssland till Europa.
– Då anklagade självaste Erkki Tuomioja mig i sin blogg för att piska upp rysshat.
Erkki Tuomioja är bland annat tidigare tvåfaldig socialdemokratisk utrikesminister.
– Inte hatar jag ryssar, man kan inte hata en nationalitet, men man få vara kritisk till Putins regim, säger Lehtolainen och tillägger att hon har vänner i Ryssland, även om också de är kritiska till presidenten. Några av hennes böcker har också översatts till ryska, säger Lehtolainen.
Hon vill inte kalla sig orakel, men ser litteraturen som en viktig del av det offentliga samtalet, fria ordet och demokratin.
– Tyvärr visade det sig att jag hade rätt med tanke på sabotaget på gasröret tidigare i år.
Oerhört produktiv
År 2023, jubileumsåret räknat från hennes debut 1993, utkom Lehtolainen med två böcker: Maria Kallio-deckaren Pimeän risteys och novellsamlingen Juhannustulet, kertomuksia suviyöstä.
– Sedan jag slog igenom har jag inte haft något annat jobb än att vara författare.
Och hon har minsann inte legat på latsidan. På trettio år har hon gett ut kring 40 böcker. Utöver Ilveskero- och Kalliosviterna, har hon gett ut flera novellsamlingar och andra skönlitterära verk, barnböcker och fackprosa. Fast ska man vara riktigt noga, så skrev Lehtolainen sin första bok som tolvåring. Ända sedan dess har hon skrivit regelbundet.
– Jag började skriva på Ensimmäinen murhani 1988, och skrev klart den när jag var mammaledig med vår första son, säger hon med ett skratt.
I huvudet har Leena Lehtolainen uppslag för åtminstone tre böcker till.
– Men jag har alltid haft lätt för att skriva och jag tycker om det.
När man läser recensioner av Lehtolainens böcker, dyker ibland omdömen upp som att hon är ytlig och tar upp för många teman i samma bok.
På frågan om det finns en konflikt mellan att vara produktiv och seriös svara hon att hon inte ser det så, utan mer som att hon har mycket att berätta. Och kanske är det så man ska läsa Lehtolainen: som en seismograf för samhälleliga trender, kryddad med ett starkt socialt rättvisepatos.
Omvälvande samhällsförändringar
Det leder in på att detektiv- eller polisromanen brukar betraktas som en bra genre att belysa sociala och samhälleliga trender och problem. I bästa Sjöwall-Wahlöö-anda speglar också Lehtolainen ett finländskt samhälle i förändring i sina böcker.
– I min första bok talas det om prostituerade och droger som kommer till Finland från Estland. Sedan dess har brottsligheten internationaliserats och blivit råare.
Finland har blivit medlem i EU och anslutit sig till Nato. Den senaste Maria Kallio mörkare och dystrare än föregångarna.
– Maria har blivit äldre och hennes liv har kanske blivit mer komplicerat, både professionellt och privat.
Lehtolainen vidareutvecklar resonemanget med att Maria Kallio befinner sig i en ålder, någonstans mellan 50 och 60, där kvinnor börjar anses förbrukade på arbetsmarknaden och måste omdefiniera sin plats i samhället. Brottsligheten har också blivit hårdare och kanske intelligentare – plötsligt står den utanför samhället och inga lagar rår på den.
– Det var faktiskt rätt tufft att skriva boken, men jag skulle ändå inte beskriva den som tröstlös, det finns hopp.
Kärleken till Ingå och det svenska språket
Om fler i Finland förhöll sig till landets andra officiella språk som Leena Lehtolainen, skulle begreppet ”pakkoruotsi” aldrig ha uppstått i den offentliga diskursen.
Lehtolainen flätar ledigt in svenskspråkiga miljöer, personer och situationer i sin prosa. Såväl Maria Kallio, Hilja Ilveskero samt andra av hennes fiktiva personer har kontaktytor till Svenskfinland. Det här framkommer extra tydligt i hennes senaste novellsamling, där flera av berättelserna har anknytning till Ingå.
Till och med i den på ett sätt finskaste av alla hennes verk, släktkrönikan Kun luulet unohtaneesi som handlar om nedärvd skuld och skam över generationer, finns trådar till Degerby och Ingå.
Där är det författaren Veikko Liimatainen med drag av en eremit som hämtar inspiration från årstidernas växlingar, samtidigt som grannen Clasu av omsorg tittar till Veikko med jämna mellanrum.
– Kanske är Veikko och jag faktiskt lite lika, skrattar Lehtolainen och säger att båda njuter av naturen och uppskattar tystnaden på landet.
Hon tror att Veikko, precis som hon, skulle ogilla trenden där anglicismer allt mer tränger undan finskans egna ord.
Helt vanliga Ingåbor
Att Lehtolainens familj slog sig ned i Ingå är ingen slump. Genom seglingen hade familjen blivit bekanta med den västnyländska kusten och Ingå skärgård medan de ännu bodde i Esbo. De längtade ut till naturen och lugnet, men helst på rimligt avstånd till Helsingfors-Vanda flygplats och huvudstaden.
En dag när Lehtolainen befann sig utomlands ringde hennes man och upplyste henne om att nu hade han hittat deras framtida hem. Och så blev det. Vid millennieskiftet flyttade familjen till Degerby och där har de trivts allt sedan.
Hon säger att skogen och vattnet kändes bekanta från de östfinska landskapen. Hon ser också paralleller med att bo nära ryska gränsen och i Ingå med sin historia från Porkkalaparentesen.
– Jag har alltid bott i ett slags gränsland.
Att hon skulle bli behandlad som en kändis förnekar hon bestämt.
– Inte alls. Ingå är ju så litet så här känner vi alla varandra och hälsar när vi träffas.
Familjen var också då det begav sig aktiva för att få Kopparnäs till ett naturskydds- och friluftsområde.
Och just Kopparnäs glimtar ofta till i Lehtolainens böcker.
Det var på Kopparnäsvägen hon hade sitt första möte med en lomamma med unge.