Förvaringsstraffet är tänkt att omfatta de farligaste våldsbrottslingarna.
Man ska dömas till förvaringsstraff om det ursprungliga fängelsestraffet inte anses tillräckligt för att skydda samhället i de fall där en person i slutet av sin strafftid uppvisar en överhängande risk för att begå ett allvarligt våldsbrott igen.
Då personen ändrar sitt beteende blir hen behörig för ett liv utanför fängelset.
Straffet har tagits i bruk i Norge. Där kan domstolen förlänga straffet, eller häktningen som det kallas i sammanhanget, med upp till fem år i taget ifall risk för upprepning fortfarande föreligger.
Det finns ingen övre gräns för häktning, så straffet kan i teorin pågå en livstid.
Svårbedömt
Men det kan vara lättare sagt än gjort att införa straffet i Finland.
Problemet är att det är svårt att på individnivå bedöma någons ”farlighet” och risk för våld.
Ändå ska varje livstidsdömd som ansöker om frigivning genomgå en så kallad farlighetsbedömning, som det juridiskt heter.
Efter tolv års fängelsetid kan livstidsfången ansöka om frigivning, och det är Helsingfors hovrätt som fattar beslutet. I genomsnitt blir livstidsfångar befriade efter en fängelsetid på cirka 14 år.
Svenska Yle har granskat vilka livstidsdömda som frigetts under senare år och hur man tagit farlighetsbedömningen i beaktande.
Svår etisk fråga
Monica Gammelgård är rättspsykolog på Gamla Vasa rättspsykiatriska sjukhus.
Hon ser problem med straffpåföljder utan slutdatum.
Gammelgård har utfört farlighetsbedömningar och säger att det handlar om systematiska skattningar baserade på individens beteende och behov av stöd.
Att få en hundraprocentig bedömning är nästintill omöjligt, konstaterar Gammelgård.
– Personligen är jag för aktivt arbete för att minska riskerna för återfall i brott.
Farlighetsbedömningar vars syfte främst skulle vara att hålla människor inlåsta har Gammelgård svårt att godkänna rent etiskt.
Näst strängaste straffet
Så sent som 2018 försökte regeringen komma åt personer som ansågs ha ett riskfyllt våldsbeteende.
Då införde Finland kombinationsstraff, som är det näst strängaste straffet på den finska straffskalan efter livstid.
Kombinationsstraff är avsett för återfallsförbrytare av allvarliga brott där den dömde utgör en fara för någon annans liv, hälsa eller frihet.
Straffet är en kombination av ett ovillkorligt fängelsestraff och en övervakningstid på ett år efter att man har avtjänat det.
Hållas inlåst på obestämd tid
Regeringen söker nu omedelbara lösningar för att säkerställa att de farligaste fångarna inte ska friges, utan att de ska kunna låsas in på obestämd tid.
Årligen friges tio till tjugo finska livstidsfångar. Exempelvis gott uppförande, hur länge man suttit och insikter om brottet är sådant som avgör om en person friges.
Av de som årligen friges finns även några som ålagts kombinationsstraff.
Av de här uppskattas ungefär hälften ha en medelhög eller hög risk för att begå våldshandlingar efter att de frigetts.
Enligt lagstiftningsråd Mirja Salonen på Justitieministeriet är målet att lagen om förvaringsstraff ska träda i kraft under denna regeringsperiod.
Det är ännu oklart exakt vilka fångar som ska omfattas av förvaringsstraffet.
Utretts tidigare
Införandet av förvaringsstraff har även utretts tidigare av en arbetsgrupp där bland andra Kimmo Nuotio, professor i straffrätt, suttit med.
Arbetsgruppen rekommenderade då inte förvaringsstraff, men den nuvarande regeringen har alltså tänkt om, konstaterar Nuotio.
– Idén är att så länge någon kan anses ha en förhöjd risk för våld så måste man hållas i fängelse.
Nuotio anser att man ska vara försiktig att frihetsberöva personer på grund av risk- eller farlighetsbedömningar, eftersom ”de inte fungerar som prognos i enskilda fall”.
– Samtidigt kanske man faktiskt räddar liv genom att hålla folk inne. Men problemet är vad som kan anses vara rättvist, säger Nuotio.
Svenska Yle har träffat Marja-Leena Hautamäki som är för förvaringsstraff. Hennes son dödades av sin ex-partner.
Väldigt grundlig risk- och behovsskattning
Då en livstidsdömd ansöker om frigivning behandlas det av Helsingfors hovrätt som då ser på vilka faktorer som talar för och emot frigivning.
I detta tar man i beaktande farlighetsbedömningen som gjorts av ett rättspsykiatriskt team på uppdrag av Brottspåföljdsmyndigheten.
Rättspsykolog Monica Gammelgård berättar att det finns ett mångprofessionellt team som utför de här bedömningarna och man gör det väldigt noggrant.
Rättspsykiatern tar sedan ställning till om man på basis av skattningen kan anse att den undersökte kan anses utgöra en mycket stor fara för någon annans liv, hälsa eller frihet och förmedlar detta vidare till hovrätten för beslutsunderlag.
Friges trots att man anses ”farlig”
Ännu mellan åren 2011 och 2018 frigav hovrätten personen i fråga i cirka trettio procent av fallen, trots att Brottspåföljdsmyndighetens farlighetsbedömning inte förespråkar det.
Skillnaden har nu blivit mindre och i de flesta fall är hovrätten och Brottspåföljdsmyndigheten överens.
– Vi är ett rättssamhälle och det är rätten som sist och slutligen tar ställning. Det är vår uppgift att få fram data på ett sådant sätt att rätten fattar välinformerade beslut, säger Gammelgård.
Gammelgård påminner om att målet med farlighetsbedömningar, eller risk- och behovsskattning som man kallar det ur ett vårdperspektiv, är att sträva efter att få ner riskerna och tillgodose att människorna har den hjälp runt sig som de behöver.
– Det tjänar ingen att låsa in människor och kasta bort nyckeln, men det finns de som inte klarar sig utan en väldigt strukturerad miljö där de kan få hjälp med att hantera sitt beteende.
Då kan en välgjord risk- och behovsskattning tjäna såväl den enskilda individens behov av stöd som samhällets säkerhet, säger Gammelgård.