”Hur kunde du lämna mig, det har ingen gjort förut. Du var som ingen annan och ditt arv till mig var att lära mig att avstå. Lära mig förlust.”
En morgon i september 2021 hittar Susanne Ringell sin man, författaren, dramatikern och skådespelaren Anders Larsson, livlös på divanen i hans arbetsrum.
Döden kommer plötsligt och oväntat.
Anders Larsson har visserligen haft lite problem med hälsan – en oförklarlig trötthet och andtäppa vid fysisk ansträngning – men undersökningar och prover visar inget direkt alarmerande.
I boken Att avskalas ett liv skriver Susanne Ringell om den akuta och alltgenomträngande smärtan över att förlora den man hon delat liv med i fyrtio år.
Sorgen är bottenlös – krävande och kvävande, tärande.
Jag ger dig min smärta. Blödande vallmo som ett öppet sidosår där du fanns.
ur Att avskalas ett liv
Att ta farväl av framtiden
Sorgeprocessen handlar i hög grad om att lära sig att avstå och avvara, att skala av – ja, till och med att amputera.
Det handlar om att minnas och att bevara det förflutna, men att samtidigt tvingas ta farväl av framtiden, av gemensamma drömmar, äventyr och förhoppningar.
Rent konkret handlar det om att ta farväl av såväl en älskad bil, makens omsorgsfullt omhändertagna och välpolerade Volvo Amazon modell 1962 som bjudit på många fina äventyr och utflykter, som en lya i Uppsala: ”vårt Sverigegömsle där friheten och fridens gemensamma äventyr bodde, måste jag också avstå från.”
Susanne Ringell skriver om hur döden bit för bit, dröjande men obevekligt, klär av en glädjens liv – ”som en makaber striptease”. Om hur hon måste klä av sig allt det som var tillsammans, ”ett vackert plagg i taget”, tills hon står ensam och naken, skör och skälvande, hudlös, sargad och sönderskavd.
Det sköra och såriga samlivet
Det är mycket som går förlorat när en älskad dör – den vardagliga omsorgen och omtanken, kärleksbetygelserna, men också slitningarna, det svåra och snåriga. Det man helst inte talar om – i alla fall inte i böcker eller på begravningar.
För två år sedan gav Susanne Ringell ut boken Kroppens kalligrafi – en samling prosatexter som bland annat handlade om tvåsamhetens välsignelse och förbannelse.
En av texterna i Kroppens kalligrafi utspelar sig på torpet på landet en torr och het sommar när temperaturen och trycket stiger såväl utomhus som inomhus.
Mannen ägnar sig helhjärtat åt sitt skrivande och kvinnan/jaget känner sig allt mer irriterad – ensam och utanför, bortstött och vilse. Kärleken krackelerar, tilliten trasas sönder. Allt är skört och osäkert, mulnande och molande.
Skildringen av split och splittring mellan två konstnärer som levt och arbetat tillsammans i fyra decennier är djupt berörande och smärtsam att läsa i all sin ohöljdhet. En text som bjuder på såväl själsligt svedjebruk som språklig suveränitet.
I Att avskalas ett liv berättar Susanne Ringell att Kärlekens kalligrafi var viktig för henne – inte minst för att hon just i den skriver om det svåra och såriga i (sam)livet:
”Du hinner läsa slutmanuset och godkänna det, också den berättelse du inte alls tycker om, en som du inte vill höra. Berättelsen om allt det djupt komplicerade och ofrånkomligt mörka i vår relation. Den tunna, röda vallmons stora svarta öga. Passionens frånsida.”
I Att avskalas ett liv skriver Susanne Ringell öppet och självutlämnande om hur relationen mellan makarna i perioder kunde vara ansträngd och besvärlig, irriterad och inflammerad.
Språket som livboj och livförsäkring
När sorgen är som mest akut finns det inga ord, inget språk att ty sig till – allt är stumt och dött. Men när nöden är som störst är det också orden, språket, som blir en räddningsplanka, en livboj och livförsäkring.
Susanne Ringell får en förfrågan om att skriva librettot till ett körverk för att fira Pensionärskören Furornas 30-årsjubileum, och någonstans anar författaren en susning, en rörelse:
”Namnet som likt ett svunnet eko från ett levande liv når mig, en svag susning från skogen, ett lockrop genom ångesten till det lilla som är friskt i mig. Skogens själ börjar oemotståndligt och evigt röra sig i mig långt innan mitt begränsade intellekt ger klartecken till att jag ska försöka. Skogens själ är större än jag, är ett lövat rike och en rastplats. Skydd.”
I Susanne Ringells tidigare verk har jag njutit av författarens språkliga virtuositet och lekfullhet, en underfundighet som kan vara både lyrisk och lakonisk, virtuost vacker och kyligt krass, eller elegisk och eldig.
Men i Att avskalas ett liv är det som om också språket är mer avskalat och nertonat.
Visst glimtar det drastiska och slagkraftiga till ibland, liksom det skälmska och spjuveraktiga, men framför allt präglas texterna av en kärv klarsynthet som i kombination med det ömsinta och det ömskinnade blir oerhört drabbande.
Om att förlora sig själv i sorgen
Mitt i sorgen och ångesten tappar Susanne Ringell också bort sig själv.
Bara några månader efter att maken dött förlorar Susanne Ringell också sin far.
Susanne Ringell skriver naket och nyktert om hur hon söker professionell hjälp för att hantera och kontrollera det som inte går att hantera eller kontrollera.
Vistelsen på psykavdelningen råkar sammanfalla med påskhelgen, och Susanne Ringell skriver fram en hasande golgatavandring längs gråa, nedgångna och flagnande korridorer.
Den efterlängtade uppståndelsen uteblir, trots nya mediciner, och Susanne Ringell sjunker allt djupare ner i mörker och depression.
En kort tid efter att Susanne Ringell fått återvända hem börjar hon förbereda sig för att ta sitt liv. Lugnt och systematiskt sorterar hon papper och olika handlingar, skriver lappar och instruktioner, ställer i ordning ett farvälaltare, röker sin sista cigarett och tömmer skålarna med piller ”som en häst med sin mjuka mule”.
Det finns dock vänner som anar oråd och hittar fram i tid.
Skildringen av hur mörkret sköljer in och rinner över alla bräddar är omskakande och tung läsning.
Att avskalas ett liv är en sorgebok som likt böcker som Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, Joyce Carol Oates Änkans bok, Naja Marie Aidts Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka eller Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv förmår skildra den efterlämnades överlevnadskamp och sorgens helvetesfängelse (som Naja Marie Aidt sa i en intervju jag gjorde med henne om hennes bok) med en i det närmaste obegriplig själslig styrka och smärta.
Lyssna på programmet ”Allt vi måste avstå från” med Susanne Ringell (från hösten 2022):
