– Är det där du? Är det där jag? Se vad fin du är! Och du har flätor i håret.
Anastasia Mansner och Viveca Ekholm sitter i en blå soffa i ett av de otaliga rummen i huset på Kråkö i Borgå. De tittar på bilder i fotoalbumet som Anastasia kallar för sitt ”Kråköalbum”.
Anastasia Mansner var fyra år gammal då hon kom till det blåmålade fosterhemmet. I albumet finns bilder från hennes tid där, från skoltiden, sommarlov och resor hon gjort med fosterfamiljen.
– Kommer du ihåg det här? Vi köpte alla de här bollarna, stressbollar som var fulla av mjöl, säger Anastasia Mansner medan hon pekar på bilden från deras södernresa.
Hon minns fortfarande dagen då socialarbetare hämtade henne hemifrån.
– Jag fick sitta på en styroxhöjning då vi åkte bil. Jag visste inte vart vi var på väg.
Väl framme tog fostermamma Viveca Ekholm emot henne med öppna armar.
– Hon kom emot i dörren. Hon har en bärande röst och är alltid glad. Hon är varmhjärtad, stark och tålmodig.
Kom till fosterhemmet med stort bagage
Att prata öppet om det som hänt har hjälpt Anastasia bearbeta det hon har upplevt. Då hon berättar sin historia får hon ofta kommentarer om vilket enormt bagage hon bär på. Men hon är också oerhört tacksam för att hon kom till just Viveca Ekholm och familjen på Kråkö.
– Mina föräldrar hade alkoholproblem och det var jättestökigt hos oss. Jag visste inte vad en tandborste var, så jag fick lära mig om både hygien och mat då jag kom hit.
Hon trivdes på fosterhemmet från allra första stund.
– Det var inte så trevligt där hemma hos mamma och pappa. Här var det varmt, glatt och hemtrevligt. Det var som att komma hem.
Men under ytan fanns också många frågor. Hur hade det gått så här?
– Varför hamnade jag på fosterhem? Och den där längtan, var är mamma och pappa?
Hennes föräldrar kom och hälsade på och hon åkte till dem ibland. Hennes farföräldrar var noga med att upprätthålla kontakten och hennes pappa flyttade senare till ett vårdhem.
Även om Anastasia Mansner alltid har berättat öppet om att hon bor på fosterhem, med en fostermamma och en fosterpappa, var tonåren ändå de mest utmanande för henne.
– Vi skulle skriva Boken om mig själv i högstadiet. Det var tungt. Jag kände mig annorlunda då alla andra hade ”vanliga familjer”. Jag frågade läraren om jag fick skriva om min fosterfamilj istället och det var okej.
Många syskon
I fosterfamiljen var Anastasia Mansner omgiven av sju fostersyskon, som hon fort såg som sina egna. Just syskonrelationerna är hon är glad över i dag.
– Det fanns alltid någon att gå till, spela kort med eller någon som kom med ut och leka. Jag var aldrig ensam.
Fostersyskonen håller fortfarande kontakt och Anastasia Mansner åker ännu ofta till fosterhemmet på Kråkö. Nuförtiden är det tyst och lugnt i huset eftersom Viveca Ekholm gått i pension. Hon kan sakna det liv och den rörelse som funnits i huset.
– Nog är det tyst och tomt här nu då jag är van att vi ska vara över tio personer med mycket ljud, skratt och värme.
Ekholm har satsat ordentligt och färska bullar doftar under en handduk på köksbänken. Anastasia känner sig alltid lika välkommen då hon kommer på besök.
– Det jag har lärt mig här är att man ska vara öppen, glad och ta emot människor med en varm famn. Och att ingen ska bli lämnad ensam.
Hon ser tillbaka på sin tid hos fosterfamiljen med glädje och tacksamhet.
– När jag tänker på det nu så var det ju faktiskt min räddning. Det är det bästa som har hänt mig. Inte skulle jag sitta här idag, om jag inte fått komma hit.