Såväl Finlands nästa president Alexander Stubb som hans motkandidat Pekka Haavisto beskrev valrörelsen som en seger för den finländska demokratin.
Oavsett vad man anser om valresultatet är det lätt att hålla med. Debatterna präglades av en ömsesidig respekt och en högklassig diskussion om de sakfrågor som faller inom ramen för presidentens befogenheter.
Valet blev det jämnaste på 24 år. För Alexander Stubb gäller nu att ena finländarna, en uppgift han själv formulerade som sitt huvudbudskap i kampanjen.
Ivern är det inget fel på: Strax efter sin seger besökte han Haavistos valvaka och förkunnade att alla är på samma lag.
Ändå får han det inte lika lätt som Sauli Niinistö.
Värderingar avgjorde valet
Finländarna valde i slutändan mellan två kandidater med stor utrikespolitisk erfarenhet. I de viktigaste sakfrågorna var de mestadels överens, även om de delvis betonade olika saker.
Valresultatet har väckt frågan om Finland fortfarande inte var redo för en homosexuell president. Det var ändå knappast den frågan som avgjorde valet.
Finländarna valde framför allt en president som motsvarar deras egna värderingar. Både Stubbs och Haavistos väljare angav i Helsingfors universitets medborgarbarometer just värderingar som den viktigaste orsaken till att inte rösta på den andra kandidaten.
Att 41 procent uppgav Haavistos partner som en orsak att inte rösta på honom säger mycket om finländarnas konservativa attityder, men förklarar knappast valresultatet.
En annan intressant siffra, som inte heller avgjorde valet, men som pekar på Stubbs kommande utmaningar är att 39 procent av dem som valde att inte rösta på honom anser att han inte förenar folket.
Trots att Stubbs kampanjteam delade ut 12 000 flottiga grillkorvar sjönk valdeltagandet där många röstar på Sannfinländarna och Centern
En president som tror att man får köpa fem kubikmeter björkved för 22 euro lever möjligen – enligt en del av väljarna – i en annan värld än de själva.
Trots att Stubbs kampanjteam, enligt kampanjchefen Kristiina Kokko, delade ut 12 000 flottiga grillkorvar sjönk valdeltagandet i områden där många röstar på Sannfinländarna och Centern.
Stubb lyckades inte helt tvätta bort stämpeln som urban, liberal och aningen elitistisk.
Ingen ny Sauli Niinistö
Det är ändå värt att notera att Finlands folk inte valde en ny Sauli Niinistö – även om Alexander Stubb har samma partibakgrund.
På många sätt kan man säga att Haavisto som person påminner betydligt mer om Niinistö. Nu valde folket alltså någonting nytt.
Kanske är det ett tecken i tiden, i en värld som blir alltmer svartvit, där Finland tydligare än någonsin valt sida.
Sauli Niinistös presidentperiod präglades av en dialog med Ryssland. Det krävde en skicklig balansgång, där otydlighet ofta var en dygd. Hans centrala roll i den internationella politiken byggde på förmågan att tolka och kommunicera med Ryssland.
Hemma i Finland hade Niinistös enorma popularitet samma förklaring: Han odlade en retorik som var så mångtydig att alla kunde läsa in precis det man ville i hans budskap.
Hans diplomatiska mästarprov blev när han med folkets stöd skapade en så gott som fullständig politisk enighet om Finlands Natomedlemskap innan han själv i offentligheten uttryckte sin åsikt.
Svarar inte om Putin ringer
När Stubb blir president är den tiden förbi. I Yles A-studio uttryckte han det i klartext: Om Putin ringer för att gratulera svarar han inte ens i telefon.
Finland är nu i första hand en del av EU och Nato och ingen dialog förs med Ryssland utanför de ramarna.
Alexander Stubb har heller aldrig väntat på folkets välsignelse för sina åsikter om utrikespolitiken
Alexander Stubb har heller aldrig väntat på folkets välsignelse för sina åsikter om utrikespolitiken. För honom har Finlands plats alltid självklart varit i EU och Nato. Han talar spontant och ibland svartvitt.
Det är ingen hemlighet att hans öppna Natoiver i tiderna retade Niinistö.
Under valrörelsen tog Stubb starkt ställning för möjligheten att transportera Natos kärnvapen på finländskt territorium. Det överraskade många eftersom frågan knappast har något bredare stöd i de politiska partierna.
Riksdagen ska inom kort uppdatera kärnenergilagen som förbjuder kärnvapen. Om han vill ändra den ställs hans förmåga till dialog fort på prov.
Redan i år ska riksdagen också anta en ny försvarspolitisk redogörelse. Den bygger på en dialog mellan riksdagen, regeringen och republikens president.
Här kan presidenten inte soloköra.
Arbetet kan ändå underlättas av att Samlingspartiets färgstege i utrikespolitiken består. Presidenten, statsministern, utrikesministern och försvarsministern kommer fortsättningsvis från samma parti, även om presidenten brukar välja att inte betona sin partibakgrund.
Håller Stubb sig borta från inrikespolitiken?
Alexander Stubb har också i ett annat avseende aviserat att han tänker bli en annorlunda president än Sauli Niinistö.
Niinistö har i såväl tal som i handling ingripit i frågor som står långt utanför presidentens formella befogenheter. Han har varit ivrigt påhejad av både folket och politiker över partigränserna.
Stubb har under valrörelsen tydligt lovat att hålla sig borta från de inrikespolitiska dagsfrågorna, även om han betonat vikten av att lyssna på folks bekymmer.
”En viskning från presidenten blir som en megafon”, har han upprepat flera gånger.
Det kan betyda en seger för den finländska parlamentarismen.
Det ska bli intressant att se om Stubb kan hålla sig från att använda sin megafon
Hela Niinistös presidentskap har präglats av en underlig paradox. I princip är alla partier överens om mer parlamentarism och mindre presidentmakt, men i praktiken vill en stor del av folket ha en stark president. Niinistö har utnyttjat handlingsutrymmet till max.
Det ska ändå bli intressant att se hur väl Stubb kan hålla sig från att använda sin megafon, när folket ber honom. Någon blyg panelhöna har han aldrig varit, låt vara att inrikespolitiken inte hör till de stora intresseområdena.
Å andra sidan kan man diskutera hur stor presidentens informella makt egentligen är. I sitt tal inför riksmötets öppnande i veckan upprepade Niinistö behovet av att balansera Finlands ekonomi och efterlyste en överenskommelse över partigränser och valperioder.
Det har han gjort regelbundet under hela sin presidentperiod men ändå var han tvungen att erkänna att ingenting har hänt.
Inrikespolitiken lever sitt eget liv i Finland och den följer trots allt en partipolitisk logik som avspeglar parlamentarismen och väljarnas röst i riksdagsval.
Nu visade en majoritet av folket att man vill ha en president som ska leda utrikespolitiken.