Jag hade såklart redan tidigare insett att jag åldrades, men jag hade hört till den lyckligt lottade gruppen av kvinnor, som såg rätt unga ut för sin ålder. Kvinnors åldersnojor är heller inget fenomen som gått mig förbi. Jag hade upprepade gånger stött på kvinnors klagomål om deras åldersrelaterade, ofördelaktiga förändringar i utseendet, men hade alltid uppfattat deras kommentarer som ytliga och ovidkommande.
Men nu hade jag alltså blivit en av dessa kvinnor som inte visste bättre än att falla i patriarkatets fälla.
Jag blev obeskrivligt besviken på mig själv. Hur kunde jag känna dessa oklädsamma känslor? Men mest av allt kände jag skam. Jag skämdes över att jag åldrades, för det kändes som ett personligt misslyckande.
Och det var där min nyfikenhet väcktes. Hur kunde jag tolka en så naturlig process, biologisk senescens, som något jag själv borde klara av att motarbeta? Varför sammankopplade jag mitt utseende med mitt människovärde?
Lite efterforskning fick mig att inse att jag inte är ensam med denna erfarenhet. Oavsett trender, epoker och kulturer verkar vi människor vara rörande överens om att en kvinna ska vara ung och smal för att motsvara skönhetsidealet.
Jakten på skönhet är dessvärre något som följer varje kvinna genom livet.
Och det är viktigt att vara vacker. Särskilt för en kvinna. Det kan kännas lockande att tro att just ditt sinne är skyddat från utseendefixering. Det finns alltid de som bagatelliserar och menar att kvinnor, som lägger mycket vikt vid sitt utseende, är ytliga, svaga och förtryckta. De kanske delvis har rätt, men det är också helt orealistiskt att tänka att vi skulle kunna leva i en värld där utseende inte spelar någon roll.
Jag kritiserade mig själv för att vilja ha något som vår kultur framställer som nyckeln till lycka.
Ett attraktivt yttre ger oss makt och status i samhället. Jakten på skönhet är dessvärre något som följer varje kvinna genom livet. Även om hon inte skulle vara särskilt intresserad av sitt yttre, behöver hon förhålla sig till att hon förväntas vara det.
Det är fullständigt huvudlöst att jag kritiserade mig själv för att vilja ha något som vår kultur framställer som nyckeln till lycka och framgång.
Jag vill betona att jag verkligen inte vill vara med i kanon som normaliserar åldersdiskriminering och utseendehetsen.
Det är destruktivt att vara för fåfäng och fokusera alltför mycket på skruttig hud, grått hår och försvinnande skönhet, men jag behövde först gå på djupet med problematiken för att själv kunna befrias från den. Det är tanken som satte grunden för serien Min kvinnliga yta. Jag behövde helt enkelt ta reda på hur andra kvinnor tänker om skönhet och sitt åldrande utseende och det blev en kavalkad av igenkänning och stärkande insikter.
Jag har rätt att sörja att mitt utseende förfaller, för till syvende och sist handlar känslorna om att börja avstå och närma sig tanken om min egen dödlighet.
Och hej du kvinna! Hur känns det att ditt utseende åldras? Berätta gärna i kommentarerna.