I Finland kan en livstidsfånge friges villkorligt först efter att ha suttit tio eller tolv år, beroende på om hen är under eller över 21 år när brottet begås.
Men få livstidsfångar kommer ut efter tolv år. Medellängden för ett livstidsstraff är 14 år och åtta månader.
För de allra farligaste individerna vill regeringen nu införa så kallat förvaringsstraff, där man ska kunna hålla en person på obestämd tid.
Den överväldigande majoriteten av de som avtjänar ett livstidsstraff i finländska fängelser har begått mord. En person sitter dömd för folkmord.
Svenska Yle har tittat på hurdana domarna varit där frigivning av livstidsfångar beviljats åren 2022, 2023 och 2024.
Det kom 62 ansökningar om frigivning, 24 ansågs ha avtjänat sitt straff och frigivning godkändes av Helsingfors hovrätt.
Det är Helsingfors hovrätt som tar beslut om livstidsfångars frigivning.
– Ungefär 35 till 40 procent av ansökningarna godkänns, majoriteten avslås. Den främsta orsaken till avslag är att de ansöker om frigivning för tidigt, säger Antto Orasmaa hovrättsråd vid Helsingfors hovrätt.
Missbruk är en risk
Domen om frigivningsansökan innehåller Brottspåföljdsmyndighetens utlåtande om faktorer som talar för och emot en frigivning.
Faktorer som talar emot frigivning är att det fortfarande finns en risk för att begå nya våldsbrott eller om personen begått brott under tiden i fängelse.
Missbruk, bristande självinsikter eller ovilja att ta emot hjälp kan höja risken för att begå nya brott.
Farlighetsbedömning har en biroll
Även den farlighetsbedömning som görs av rättspsykiatrin vid psykiatriska sjukhus för fångar är en del av beslutsmaterialet.
Trots att farlighetsbedömning lyfter fram att risken för återfall kan vara stor väger det lätt när hovrätten fattar beslut om någon ska släppas ut eller inte.
– Farlighetsbedömningen är mer som ett stödmaterial för hovrätten, den har ingen direkt roll i lagstiftningen. Hovrätten gör en helhetsbedömning, säger Orasmaa.
Olika åsikt om frigivningsbeslut
Hovrättens beslut för åren 2011 och 2018 har undersökts i en rapport som publicerades av Statsrådets kansli.
I 30 procent av fallen frigav hovrätten en livstidsdömd person trots att Brottspåföljdsmyndigheten ansåg att personen i fråga fortfarande var potentiellt farlig och inte bör friges.
Men nu tycks en förändring ha skett.
De domar som som Svenska Yle gått igenom visar att skillnaden i hovrättens och brottspåföljsmyndighetens syn blivit mindre. I endast tre fall av 62 skilde sig synen på frigivningen.
– I två fall gällde det för tidig frigivning av en fånge och i ett fall ansåg hovrätten att fången sannolikt skulle fortsätta med sin brottsliga verksamhet efter frigivningen, säger Orasmaa.
I de fallen frigav inte hovrätten fången även om Brottspåföljdsmyndigheten ansåg att man kunde ha gjort det.
Svårt att förutse beteende
Professor i straffrätt Kimmo Nuotio anser att det nuvarande systemet med frigivning av fångar fungerar bra.
Att farlighetsbedömning endast fungerar som ett stödmaterial säger han vara motiverat.
– Jag skulle säga att folk kanske generellt lite överskattar riskbedömningens möjlighet att fungera som en prognos.
Nuotio önskar att de kriminalpolitiska linjedragningarna ska bygga på forskning och kunskap.
– De här bedömningarna är helt enkelt inte tillräckligt pålitliga för att använda dem som prognoser i individuella fall, säger Nuotio.
För att komma åt problemet med så kallade farliga indvider vill regeringen införa ett förvaringsstraff.
Livstidsfångar är inte farligare än andra fångar
Under de senaste åren har mellan sex till nio livstidsfångar frigetts, ett fåtal av dem bedöms ha en medelhög eller hög risk att begå brott enligt farlighetsbedömningen.
I jämförelse med fångar som suttit av kortare straff, så är återfall bland livstidsdömda sällsynta.
De farligaste människorna i vårt samhälle finns inte bland dömda livstidsfångar, enligt Nuotio.
– Enligt statistiken är de här livstidsfångarna inte allmänt sett så farliga som man kanske tror.
Hög ålder minskar brottslighet
En förklaring kan vara att personer som suttit en lång period i fängelse ofta har nått en ålder där de inte längre är lika intresserade av den kriminella livsstilen.
Nuotio betonar att straff ska utmätas för en gärning, inte en personlig egenskap.
Ofta är det en plötslig situation som får en person att begå brott.
– Det bästa som vi kunde göra är att försöka stärka skyddsmekanismerna som gör att personer inte råkar i sådana situationer, sägre Nuotio.