Musik är den ultimata tidskapseln.
Det kan räcka med att du hör en gammal låt som en gång betydde något alldeles speciellt, och på några sekunder är du mitt i den tid då du hörde sången för första gången, på en fest eller en konsert eller ensam tillsammans med musikanläggningen som råkar finnas närmast.
Det händer mig med jämna mellanrum. Som då jag såg dokumentärfilmen om de svenska rockhjältarna Imperiet, och på en gång kände mig mitt inne i det tidiga 1980-talets alldeles speciella rockscen.
Dagen därpå besökte jag Stadsmuseet i Stockholm vid Slussen, och flanerade längs Hatte Stiwenius’ sköna svartvita foton från punken och postpunkens råa glädjefyllda svettiga värld, där bakgårdar och betongmiljöer varvas med revolt och intensiva konsertupplevelser.
Stiwenius var den fotodokumentarist som kom riktigt nära de miljöerna. Han tog flera Ebba Grön- och Imperiet-foton som gått till historien, och lämnade när han dog (2007) efter sig 24 stora flyttlådor med fotografier.
Det är bara en bråkdel av dem som fått plats på den sevärda utställningen, men flera hundra foton finns samlade i den färska boken Stockholms pärlor med hans foton från förorter och konserter och bakrum.
Där hittar jag också en text av Kajsa Grytt, som 1980 var med om att grunda bandet Tant Strul.
I boken skriver hon om tiden som ledde fram till det sena 1970-talets och tidiga 80-talets explosion, om generationen som växte upp i förorternas jättelika nybyggen.
Vi gör det obekväma vackert. Vi är skitungarna som förändrar världen
Kajsa Grytt
”Vi skitungar bildar band överallt. Vi lär oss spela tillsammans, gör låtar med två ackord, ropar vad vi känner och tänker. Vi klär oss i trasor, i herrockar från lumpaffärerna och mormors kängor, klipper och färgar håret, visar upp det trasiga. Vi spräcker utopin om att allt går att ordna och att smärtan kan sopas under mattan. Vi gör det obekväma vackert. Vi är skitungarna som förändrar världen.”
Jag levde aldrig något Stockholm-förortsliv, men jag fanns mitt i det där tidiga 80-talets spännande kreativa glädjefyllda rockvärld där allt kändes möjligt. Som i mitt Åbo, där Kåren som 80-talets viktigaste finländska scen för ny svensk rock också bjöd på spännande finska och internationella band. Det var spretigt och oförutsägbart och vilt. Det var en härlig fortsättning på punkens krig mot apati och likformighet.
Det är som en av 80-talets centrala svenska rockjournalister Håkan Lahger formulerar det i en ny Svenska Yle-audiokumentär om just den tiden och filmen om Imperiet:
”Vilken fantastisk tid det var, och att ha fått vara med om den. Och det känns som om det här aldrig kommer tillbaka.”
Men vad var det som var så speciellt?
40 år senare minns jag det som en tid då nästan vad som helst inom konstvärlden faktiskt kunde hända, mitt i den annars rådande samhälleliga tristessen och likformigheten.
Vilken fantastisk tid det var. Det fanns en framåtrörelse både inom politik och annat som var ganska exceptionell, och den finns det inte mycket kvar av idag
Håkan Lahger
Det som idag känns som den avgörande skillnaden mellan det tidiga 80-talets musikvärld och idag, handlar om det klimat som 70-talspunken sådde och postpunken förde vidare. Vem som helst kunde och fick stiga upp på en scen och röja en plats åt sig med sin musik och sina berättelser, och det gjorde att gränserna mellan fans och musiker och de som skrev om rock suddades ut. Det avgörande var att rockmusiken betydde så väldigt mycket för en, då spelade ens position inte så stor roll.
På Kåren i Åbo kunde artister röra sig ute bland publiken, en Elvis Costello kunde få lust att oannonserat stiga upp på scenen med sin gitarr efter att The Pogues hade uppträtt och Costello hängt i publiken som ett fan, svenska Fläskkvartetten kunde spela i Kårens såkallade roddbassängkällare efter sin egentliga spelning.
Allt kunde vara lite friare, och roligt. Och det var inget man funderade på då. Det kändes så självklart, det var så det skulle vara.
Jämfört med idag var det också så mycket Här och nu! Konsertpubliken sysslade inte med att banda upplevelsen med sina mobiler för att på sociala medier kunna dela med sig av det man själv inte hann vara riktigt närvarande i.
Men vart försvann den där fria spretiga gränslösa atmosfären?
I Åbo gick konsertarrangörer i konkurs, småningom förlorade Kåren sin plats som central rockscen, och den som ville hålla koll på det nya som hände i Sverige måste ta sig till ... Sverige. Det fanns inte mycket plats för nyfikenhet längre.
När jag efter filmen om Imperiet pratar med människor som minns 80-talet, kan man skylla förändringen på casinoekonomins diktatur. Plötsligt kunde skivbolag leka med hur mycket pengar som helst, agenter och producenter och fixare byggde upp nya murar mellan artister och fans, och – som Håkan Lahger beskriver situationen i Sverige – det ledde till att så mycket började handla om en jakt på framgångar och internationella karriärer.
Plötsligt blev det så allvarligt, så framgångsfixerat.
Det kanske också blev slutet för Imperiet.
Med stora pengar i fickorna ville skivbolaget satsa på USA-karriärer för band som Lolita Pop och Imperiet. Gamla låtar skulle översättas till engelska, och Imperiet gick igenom en oerhört utdragen och slitande satsning på att göra en skiva som skulle slå internationellt. Och som Joakim Thåström sagt, då skivan två år efter att processen inleddes var klar var ingen längre intresserad – och bandet var slutkört.
Nej, allt var inte bättre förr, men visst kan jag ibland tänka som Håkan Lahger konstaterar i audiodokumentären:
”Klart att, om man är ung idag så säger man att det där är nostalgi, det där sa jazzgubbarna också om Charlie Parker då han på 1930-talet spelade bebop. Men jag tror ändå att just de där 5-6 åren i början av 80-talet var väldigt speciella. Det fanns en framåtrörelse både inom politik och annat som var ganska exceptionell, och den finns det inte mycket kvar av idag.”
Det kanske finns fler?
Och om vi för en stund hoppar över Eldkvarn och Ulf Lundell och Ebba Grön och Eva Dahlgren och Dag Vag och Mikael Wiehe och Björn Afzelius och många andra svenska artister som var verksamma under tidigt 1980-tal, så: