”Förmår konsten förändra våra värderingar och perspektiv?” frågar sig en av personerna i Milja Sarkolas nya roman Min psykiater.
Frågan om konstens plats, betydelse och roll i samhällsdiskussionen och i våra liv är ett genomgående tema i romanen, som kan betecknas som såväl en idéroman som en inverterad psykologisk utvecklingsroman – en invecklings- och avvecklingsroman.
Sedan en tid tillbaka är jaget i berättelsen sjukskriven, och för att kunna kvittera ut rehabiliteringsstöd från Folkpensionsanstalten är jaget tvungen att besöka en psykiater för att utverka ett läkarutlåtande om arbetsoförmåga.
Anledningen till sjukskrivningen är att jaget, som är dramatiker, brottas med en yrkesmässig kris – jaget upplever att hennes arbeten varit onödiga, felaktiga eller betydelselösa:
”Allt som tidigare kändes meningsfullt och betydelsefullt har fått någon sorts skugga eller skynke eller dimma över sig”.
Klass, kapital och konst
Milja Sarkola är själv dramatiker och regissör. För fyra år sedan debuterade hon som skönlitterär författare med romanen Mitt kapital, som också sattes upp som pjäs på Q-teatteri.
I Mitt kapital utforskar Milja Sarkola obekväma frågor kring kapital och klass.
Mitt kapital kretsar i hög grad kring pengar, riskminimering och s.k. värdefrågor – hur värderar vi varandra och oss själva, vad lönar det sig att investera i, och vem är värd att satsa tid och energi på?
I Min psykiater fortsätter Milja Sarkola att undersöka frågor om klass och kapital genom att föra in ytterligare ett K i sammanhanget, nämligen konsten.
En av anledningarna till att jaget/dramatikern upplever att hennes verk saknar betydelse och mening är den uteblivna effekten. Jaget känner uppgivenhet och besvikelse över att inte förmå rucka på teaterbesökarnas värderingar eller perspektiv.
Frågan är om konsten kan göra skillnad – vilken roll kan, eller borde, konsten och konstnärerna spela i dagens samhällspolitiska diskussion?
Den kultiverade och köpstarka kulturkonsumenten
Rent berättartekniskt har Min psykiater ett intressant och intrikat grepp: under sina sammanlagt tre besök hos psykiatern börjar jaget fantisera kring psykiaterns liv och livssyn, samliv och vänskapsrelationer samt förhållande till konst och kultur.
Psykiatern blir ett slags projektionsyta och språkrör för jagets funderingar kring kulturens plats i samhällsdebatten och konstens betydelse för den enskilda människan.
Här kommer ytterligare några K:n in i bilden, nämligen den kultiverade kulturkonsumenten.
Jaget föreställer sig att psykiatern och hans fru Liisa umgås med ett välbärgat finlandssvenskt (inte oviktigt i sammanhanget) konstintresserat par, Toffe och Bettina.
Under gemensamma parmiddagar diskuterar man gärna teater och bildkonst, men vilken betydelse har konsten i deras liv – förmår konsten tränga in under ytan och rufsa till borgerlighetens diskreta charm?
Vilket är konstens värde för dem annat än ytlig estetik, tidsfördriv och förströelse – på samma sätt som man spelar tennis eller ägnar sig åt ett parti sällskapsspel en lördag kväll?
Är bildkonsten endast ett inredningselement utan koppling till verkliga värderingar och val?
Diskussionen om relationen mellan klass, konst och kultur är brännande aktuell.
Klassbakgrund spelar roll både för den som skapar konst och den som tar del av konst – rent ekonomiskt (vem har råd att vara konstnär/vem har råd att ”konsumera” konst idag?) men också på ett mer ideellt plan.
Texten tangerar också frågan om representation – vems röster hörs på teaterscenen, vilka berättelser får vi ta del av, och spelar det någon roll?
Jaget/dramatikern brottas med sin egen klassbakgrund och sägs bära på ett borgerligt mindervärdeskomplex som hon har svårt att frigöra sig ifrån – både yrkesmässigt och på ett personligt plan.
Det stör henne att det finns en diskrepans mellan hur man inom konsten idag kritiskt tar fasta på vår tids värderingar samtidigt som ”största delen av medelklassens konstkonsumenter representerar de här värderingarna”.
Det kan ju vara riskabelt att bita den hand som föder en – kulturen bärs i hög grad upp av den kapitalstarka, tongivande och inflytelserika borgerligheten.
Psykiatern och hans fru Liisa frågar sig också varför konstnärer ser på borgerligheten som trångsynt, och inte ser till den positiva inställningen som borgerligheten har till kultur – till ”mångfald, bildning, socialt engagemang och flit”.
En kalejdoskopisk text
Vid sidan av den yrkesmässiga krisen genomgår jaget också en djup personlig kris.
Det visar sig snart att jaget bär på en negativ självbild som tar sig uttryck i självförakt och självkritik, skuld och skam. Jaget känner sig oförmögen att skapa bestående parrelationer och att lita på folk.
Under ett besök hos psykiatern frågar jaget om hennes självhat eventuellt kan ha att göra med hennes homosexualitet, varpå psykiatern svarar nekande. Men frågan fortsätter att hänga i luften.
Den personliga krisen är också en form av sexuell identitetskris.
Fantasierna kring psykiatern och hans fru Liisa samt deras parumgänge handlar inte enbart om deras syn på konst och kultur, utan också om deras förhållande till sex och inte minst om deras sexuella lekar och fantasier.
Jag tolkar det som att jaget prövar och projicerar sina egna sexuella fantasier på de olika personerna i berättelsen. Ibland kan det vara fråga om mardrömmar, ibland önskedrömmar.
Ständiga perspektivbyten gör läsningen av Min psykiater till en lätt kalejdoskopisk – och ibland förvirrande – upplevelse.
Gränsen mellan det jaget erfar och säger ”på riktigt” blandas ihop med det jaget fantiserar fram och projicerar på de ”fiktiva” personerna.
Inifrånperspektivet och utifrånperspektivet skiftar ständigt och de olika rösterna och nivåerna flyter in i varandra.
Metaperspektivet gör det möjligt att cirkla kring och växla mellan olika åsikter, att mäta och värdera olika tankar mot varandra. Det gör också att man köper de rätt så tvärsäkra åsikterna och ibland lite väl pekpinneaktiga uttalandena som dyker upp i de olika diskussionstrådarna.
Min psykiater är en roman som i likhet med Mitt kapital ställer relevanta och adekvata frågor kring klass och kapital samt undrar över med vilka glasögon vi ser på konst och kultur.
Kanske vi borde ta av oss brillorna, utmana oss själva och se på konsten ur en ny synvinkel? Med risk för att tvingas ompröva våra värderingar och få nya perspektiv.
I maj publiceras Min psykiater som s.k. ”full cast audiobook” på Yle Arenan.
LYSSNA PÅ KULTURPODDEN OM MILJA SARKOLAS ROMAN MIN PSYKIATER:
