Vi har redan hört tiotals idrottare delge sina erfarenheter om energibrist, kroppsångest och en ohälsosam relation till mat i Yle Sportens stora enkät. Samt tränare och föräldrar berätta hur de upplevt problemen, och vad som kunde vara vägen framåt.
Nu hör vi tre idrottare som har diagnostiserats med ätstörningar, och som kämpat med sin sjukdom under karriären. En träder fram med eget namn.
– Jag förstörde fem år på grund av att jag bröt ner min kropp så totalt, säger Cecilia Österblad som förra sommaren placerade sig bland de elva främsta på både 5 000 och 10 000 meter på FM i friidrott.
Österblad, 23, insjuknade redan som 13-åring, innan den seriösa idrottskarriären tagit fart. En ny dal infann sig fyra år senare mitt under elitsatsningen. Hon började i idrottsgymnasiet i Vörå och löpningen tog för höga varv.
Det blev mer träning och allt mindre mat. Inledningsvis förbättrades resultaten – men sedan kom raset.
– Jag tänkte att det här är ju jättelätt, bara du tränar jättemycket och äter lite så utvecklas du, säger Österblad och fortsätter att hon fortfarande straffas för sina tidigare misstag.
– Jag har problem med mensen, jag skadas lätt, jag sover mycket, jag återhämtar mig sämre, jag springer sämre. Jag blir dagligen påmind om hur jätteskör jag är på grund av min bakgrund. Äter eller vilar jag för lite så går jag sönder direkt.
Hon säger att hon vill dela med sig av sin story så ungdomar ska förstå att det man gör i stunden kan ha långtgående följder.
– För mig har det här blivit en evig kamp.
Tillåter sig inte ändra på matrutiner
I dagsläget vet Cecilia Österblad hur mycket hon ska äta. Trots det orsakar ett tillräckligt energiintag bekymmer. Under en träningsvecka kan hon springa över hundra kilometer och mängden energi hon behöver för att täcka upp för allt hon bränt är enorm.
Hon har fått ordning på sitt måltidsschema och ser numera till att äta något var tredje vaken timme. Utan en noggrann plan skulle hon riskera falla ner i gamla, ohälsosamma rutiner.
– Nu vet jag att jag äter mina fem mål per dag, och jag är jättestrikt med det. Nästan för strikt, jag vet. Men på nåt vis känns det också som min räddning. Genom att ha tydliga måltidsrytmer kan jag känna mig lugnare inombords.
Om mommo plötsligt ringer och bjuder in mig på en bulle så tackar jag nej.
Hon ger inte sig själv tillåtelse att tumma på rutinerna. Hon äter praktiskt taget aldrig något onyttigt.
– Om jag springer personbästa unnar jag mig något. Då kan jag ta en glass. Men jag inser också själv att jag fortfarande har problem, allt spontanätande är väldigt utmanande. Om mommo plötsligt ringer och bjuder in mig på en bulle så tackar jag nej.
Om du innerst inne vet att du kunde unna dig betydligt mer, varför klarar du då inte av det?
– Jag är jättedisciplinerad i träningen, jag gör exakt det jag ska. Och det blir samma med mat. Om jag bestämmer mig för något så håller jag mig till det. Men jag är fullt medveten om att jag inte är helt frisk i min hjärna ännu. För jag känner många andra idrottare som unnar sig allt möjligt, och ändå är mycket bättre än mig.
Kampen med demonerna
Samma fenomen om närmast tvångsmässiga tankar kring mat och träning går att utläsa i enkätsvaren hos de två övriga idrottarna som brottats med ätstörningar.
Ex-gymnast, 19–22 år:
”Under min sjuka tid hade jag enormt mycket regler kring mat som inte fick brytas, till exempel vilka typer av mat jag åt, när jag åt och vilka mängder. Jag räknade kalorier och hade bestämt hur mycket jag fick äta per dag. Jag vägde mig själv flera gånger varje dag och om siffran inte gick ner så var dagen förstörd. En sak jag fortfarande gör att jag jämför mig extremt mycket med andra människor när det kommer till kroppen.”
Friidrottare, 23–30 år:
”Om jag inte tränar två gånger per dag på veckosluten får jag dåligt samvete. Det känns svårt att vila. Jag sover 7–8 timmar per natt men sömnen är av dålig kvalitet. Min mens har aldrig börjat, jag har haft motivationsproblem och koncentrationssvårigheter, och tappat glädjen från såväl idrotten som allt annat. Jag försöker hålla mitt utseende intakt genom att ransonera min motion och mat. Så att jag skulle se ut som en idrottare.”
Cecilia Österblad har presterat bäst när hon under en period ätit mer och lyckats öka på vikten. Men det är också just då gamla spöken tittar fram.
– Det här är den stora kampen i min hjärna. Jag vet att de dåliga tankarna är nöjda när jag är som smalast. När jag är som mest sjuk. När jag mår som sämst.
I det tillståndet går löpningen på knäna. Detta i motsats till förra säsongen, då Österblad sprang personliga rekord på alla distanser.
Men:
– Samtidigt var jag absolut inte nöjd med min kropp. Jag kämpade med att på tävling kunna klä mig som jag borde och visa alla hur jag ser ut. Det är en ständig inre kamp, men jag försöker verkligen stänga ut de dåliga tankarna så gott det går.
Österblad säger att hon fått enormt mycket och otroligt värdefullt stöd hemifrån och av sin tränare Tom Andtbacka. De två övriga idrottarna som svarade på Yle Sportens enkät hade inte lika entydigt positiva erfarenheter.
Ex-gymnast, 19–22 år:
”Från vården har jag fått hjälp bland annat genom avdelningsvård. Min tränare var stöttande men inte så pass inläst på ämnet att hon kunde hjälpa konkret. Jag skulle ha behövt något som stoppade mig tidigare och som kollade upp redan då hur det var fatt.
Friidrottare, 23–30 år:
”Jag hade likadana symptom för 13 år sedan och hemma försökte de stödja mig på fel sätt, de tvingade mig att äta mer och träna mindre. Jag har nu, liksom för 13 år sedan, en vårdkontakt med en ätstörningspoliklinik, men de tar inte mig i beaktande som en idrottare. Jag upplever att jag inte får tillräckligt med rätt information om hur mycket en idrottare borde äta och vilken mensens betydelse är. Jag har inte heller fått stöd i viktuppgång och de förändringar i utseendet det har fört med sig.”
”Våga söka hjälp”
Cecilia Österblad efterlyser mer handledning. Från och med högstadiet borde idrottare enligt henne grundligt utbildas i riskerna med otillräcklig mat och vila, samt fördelarna med rätt kost. Så situationen inte hinner urarta.
– Det är jätteviktigt att bryta tabut kring de här ämnena, konstaterar Österblad och tillägger att det viktigaste en idrottare som kämpar med ätstörda tankar kan göra är att öppna munnen.
– Våga prata om det, våga söka hjälp, det finns ingen annan väg. Fastän det kan kännas jättejobbigt. För mig var familjen ett ovärderligt stöd, men samtidigt var de mina värsta fiender när jag mådde som värst. Jag ville absolut inte sitta och prata med dem.
Hon betonar betydelsen av kamratstöd. Själv hittade hon under sitt sista gymnasieår en diskussionspartner i den tidigare VM-skidåkaren Andrea Julin, som likaså lidit av ätstörning.
– Jag upplevde att jag mycket lättare tog in vad hon sa, än vad andra omkring mig sa. Jag kände störst förtroende för henne eftersom jag visste att hon hade gått igenom samma.
Det finns ändå inga genvägar eller snabblösningar. Om du en gång hamnat i en ond spiral tar det tid att kravla sig upp. Österblad efterlyser tålamod hos föräldrar, tränare och alla andra kring en idrottare som mår dåligt.
– Det funkar tyvärr inte så att du går några gånger till en kostrådgivare eller psykolog och hux flux blir frisk. Jag hoppas också alla skulle fatta att du inte måste vara sängliggande på sjukhus för att vara sjuk. Du kan se hur frisk ut som helst och ändå ha riktigt stora problem.
Mer information om energibalans, relativ energibrist och ätstörningar inom idrotten hittas i Svenska skidförbundets handbok. På finska finns mycket information på Ätstörningscentrums webbplats, och på engelska i en färsk IOK-rapport som sammanställer de fem senaste årens forskning.
Om du vill berätta om dina egna erfarenheter kan du fylla i vår enkät här.