Varje år koordinerar naturresursinstitutet Luke spårinventeringar i terrängen för att få en bild av hur djurstammarna mår i Finland. I år började den så kallade vilttriangelinventeringen den 15 januari och den pågår fram till den 28 februari.
Själva inventeringen sköts av frivilliga, oftast jägare i lokala jaktvårdsföreningar. John Berg, verksamhetsledare för Närpesnejdens jaktvårdsförening, är en av dem.
– Det är kanske 15 år sedan jag började. I början var jag varje år, men numera är det mindre, säger han.
Intresset för inventeringen har minskat med åren. Närpesnejdens jaktvårdsförening har sju vilttrianglar på sitt område, men förra året blev ingen triangel räknad.
– Det är en allmän tendens att det blir allt mindre talkoarbete, så det gäller inte bara viltinventeringen, konstaterar Berg.
Vissa år kan förhållandena också varit så dåliga att inget blivit inventerat. Enligt Berg är inventeringarna väldigt viktiga, av många orsaker.
– För att se vad det finns för viltstammar i området och för att stöda viltforskningen. Men också för att påvisa att vi har tillräckligt med djur så att vi kan jaga fortsättningsvis.
Enda nationella uppföljningen av medelstora däggdjur
Enligt specialforskare Andreas Lindén vid Naturresursinstitutet Luke har vilttriangelinventeringar gjorts sedan 1989.
– Det är egentligen den enda nationella uppföljningen av medelstora däggdjursarter som till exempel hare, ekorre och räv. Utan inventeringarna skulle vi inte veta hur det går för bestånden i Finland.
– Alla djur räknas, men det finns skilda inventeringar för älg och andra hovdjur och skilda för vargrevir.
En vilttriangel är totalt tolv kilometer lång, där triangelns alla sidor är fyra kilometer långa. Trianglarna är de samma från år till år, men nya kan också skapas.
– Men om man har intresse att räkna en triangel så är det mera nytta av att aktivera en gammal triangel som inte längre räknas, för då får man ny data som kan jämföras med tidigare data i samma triangel, säger Lindén.
Inventerarna får ingen lön för mödan, men viltvårdsföreningarnas statliga bistånd baserar sig på hur mycket frivillig arbete föreningarna gör.
– På det sättet finns det en morot. De här snöspårsinventeringarna är en del av det som räknas med, konstaterar Lindén.
Enligt Lindén är det också viktigt att inventeringen görs årligen, men ur den enskilda triangels synvinkel är det inte katastrof om det blir ett år emellan.
– Det går att analysera datan även om det skulle vara en längre paus emellan.
– Om det till exempel ett år inte helt enkelt lyckas så ska man inte ge upp och tänka att vi inte har någon nytta av det här längre, utan det kan vara bra att räkna följande år ändå. Även om man skulle räkna bara vartannat år så bidrar det till helheten.
Naturresursinstitutet samlar sedan ihop all data och gör årligen en analys av hur det ser ut.
– Det viktigaste är att se på de långtida trenderna, vad som har hänt under de senaste 10 eller 30 åren.