När Dune hade premiär hösten 2021 talades det mycket om att det inte var självklart att det skulle bli en del två. Allt sades hänga på hur väl den första filmen togs emot – ville publiken ha mer av Villeneuves visuella visioner?
Ett biljettsaldo på 402 miljoner dollar i kombination med mängder av hyllande recensioner svarade snabbt ja på den frågan.
Och handen på hjärtat – vilken biobesökare vill väl släppa en historia som slutar med den ödesmättade repliken ”this is just the beginning”?
Direkt fortsättning
Dune: Part Two är den typ av uppföljare som förutsätter att man sett den första filmen eftersom händelserna i del två tar vid direkt där den föregående slutade.
Året är således fortfarande 10191 och platsen planeten Arrakis. Här har den unge hertigen Paul Atreides (Timothée Chalamet) och hans mor (Rebecca Ferguson) slagit följe med ursprungsbefolkningen som kallar sig Fremener.
Ett ökenfolk som sedan decennier strider mot de fruktade Harkonnerna – inkräktare som i sin tur lyder under kejsar Shaddom (Christopher Walken).
En kejsare vars rikedom bygger på exploateringen av de magiska kryddfält som utgör Arrakis största tillgång.
I skuggan av oroligheterna har allt fler satt sitt hopp till den frälsare som deras religion utlovat. En Messiasgestalt som går under namnet Lisan al-Gaib eller ”rösten från världen utanför”.
Nu tyder många tecken på att Paul Atreides kan vara den man väntat på, men vad tror han själv? Och OM han är den utvalde – vad förutsätter det av honom?
Religionen som hot och löfte
Om de religiösa referenserna var tydliga i den förra filmen så lyser de som starka neonlampor i uppföljaren.
Här hänvisas det ständigt till trons betydelse och kraft, man samlas till bön, talar om heliga ting och heliga krig.
Det är möjligt att dö och uppstå – åtminstone nästan.
Men lika lite som Neo i The Matrix är en fredlig frälsargestalt kan Paul göra anspråk på att vara en lågmäld Messias – tvärtom. I samma takt som han enar människor blir han en allt mer högljudd maktfaktor.
Frågan är när en människa med makt blir maktfullkomlig?
Här lönar det sig att minnas att författaren Frank Herbert själv talat om sin vilja att via skildringen av Paul Atreides varna för benägenheten att följa karismatiska ledare.
För vad händer när man ger upp det egna kritiska tänkandet?
Här lurar både romarriket och Hitlerestetiken bakom scener i stil med den då kombatanter drabbar samman på en Colosseumliknande arena medan publiken skanderar och gestikulerar i takt.
Dunkelt tänkt eller såsigt sagt?
Det råder ingen tvekan om att Herbert kastade ut många intressanta tanketrådar i Dune (1965) vars skildring av relationen mellan människan och naturen gjort att den ansetts vara ett tidigt uttryck för ekofiktion.
Allt detta är gott och väl, men när det hela vävs ihop till ett actionspäckat scifispektakel vars explosioner får bänkraderna att skaka är det lätt hänt att intentionerna trillar mellan stolarna.
Vem hinner tänka på vad någonting egentligen betyder när det regnar religiösa anspelningar, Shakespeareupplägg och mytologiska kryddor över varje scen?
Och vem hinner känna något när färgstarka rollkaraktärer avlöser varandra på löpande band? Eller när det så tydligt utannonseras vilken typ av gestalter det är vi möter.
Ondskan blir helt enkelt väldigt köttig i form av Stellan Skarsgårds uppblåsta Harkonnenledare och väldigt blodig i dennes brorsons mördarhänder (tillhörande en scenstjälande Austin Butler).
En ny början
Visst är Dune: Part Two till det yttre lika slående som den förra filmen, med fantastiska miljöer, suggestiv musik och väl valda skådespelare.
Men på ett innehållsmässigt plan känns helheten både fattigare och futtigare – som om Villeneuve tyckt att det inte längre var nödvändigt att lägga krutet på karaktärerna och känslan av mystik.
Det enda som denna gång stannar kvar på min näthinna är de konkreta och symboliska skildringarna av vattnets betydelse för människans överlevnad.
Och i viss mån även bilden av ökenkrigarna som springer fram ur sanden som en påminnelse om att Herberts verk även använts för att ur ett militärt perspektiv studera utmaningen i att kuva en ursprungsbefolkning.
Poängen är ändå att jag efter att ha tillbringat ytterligare 166 minuter med Paul Atreides och hans motståndare känner mig lätt förvirrad, slutar inte kampen även denna gång med ett löfte om en fortsättning?
En snabbkoll visar att det är just så motigt som det känns – Dune: Part Two är bara en transportsträcka på vägen mot del tre.
