På andra sidan staketet finns friheten – det vet alla som någon gång har spenderat en dag på en dagisgård. I författaren Malin Klingenbergs och illustratören Maria Sanns bilderbok Rymlingarna slår en grupp dagisbarn slag i saken. På gården hittar de en tunnel som de grävde när de var små men som de senare glömde bort. Nu är de snart för stora för dagis och dessutom har de nya spadar.
– Ska vi rymma? säger Linnea.
– Vart? frågar Ebba.
– Till friheten, säger Linnea, och pekar mot det som finns på andra sidan staketet.
I Klingenbergs och Sanns värld är barnen påhittiga och finurliga samt representerar en heterogen grupp där hudfärger, och namn som inte låter finska, inkluderas i berättelsen utan att göra några vidare övertydliga mångfaldspoäng. När dagistanten Mona undrar vad barnen håller på med vid tunneln låtsas barnen att de leker med några stenar de har hittat. För att ytterligare leda bort Monas uppmärksamhet, breder de ut en filt i solen, dit de hoppas att Mona ska somna.
Det blir ändå för svårt för barnen att rymma från gården när alla är ute, så de bestämmer sig att rymma under vilan istället. När alla andra har somnat tittar Linnea, Ebba och pojken som är jaget på varandra i mörkret. De lyckas få upp barnlåset på dörren, och snart har de kravlat sig ut genom tunneln.
Det är finare väder i friheten. Det luktar annorlunda.
– Titta! säger Ebba och pekar på en fågel som äter hamburgare.
– Det är en gås, säger jag. Eller kanske en sparv.
– I alla fall har vi inte såna på dagis, säger Linnea.
Klingenberg har känsla för personer
Malin Klingenberg har gjort sig känd för sin skarpsynta humor och sina briljanta vändningar med ord. Det här visade hon exempel på även i föregångaren Främlingarna där samma dagisbarn funderade kring ett par främlingar som dök upp efter sommarlovet och där ett missförstånd av ordet “främlingar” som “femlingar” fick en avgörande betydelse.
Klingenberg har ett sällsynt fräscht sätt att tillskriva både barn och vuxna personlighetsdrag och egenheter som känns levande, vilket gör berättelsen rolig och sanningsenlig. Dagistanten Monas tendens att somna så att hon snarkar är ett exempel på detta, liksom barnens hämningslösa rymmaräventyr som ter sig lika naturligt och odramatiskt som att solen lyser på himlen. När barnen har lyckats rymma till parken, bygger de sandslott utan hinkar och spadar, vilket gör att det inte blir lika bra som det brukar bli. Detaljer som dessa tillför rymningen den äventyrskänsla som ett spontant tilltag bör innehålla – utanför dagisgårdens gränser råder andra lagar, allting är inte som det brukar vara.
Även om Rymlingarna har ett berättarjag, är det själva gruppen av barn, ett “vi”, som leder berättelsen. Det här för läsaren direkt in i dagisvardagens känsla av samhörighet, där en grupp barn tillsammans får för sig någonting och fungerar som en helhet, snarare än att någon viss person tar på sig något slags ledar- eller berättarroll.
Sanns illustrationer ger liv i berättelsen
Illustratören Maria Sann debuterade som bilderboksillustratör i och med samarbetet med Klingenberg i Främlingarna. I den kompletterade duon varandras påhitt på ett ytterst fungerande sätt, vilket också gäller för den rätt nyligen utkomna Skelettet.
Pärmbilden till Rymlingarna är talande och kan närmast betraktas som en briljant illustration av talesättet “gräset är grönare på andra sidan.” Sanns känsla för detaljer är imponerande – dagisstängsel ser ut exakt så som hon har ritat det och hennes känsla för mörker, skuggor och vinklar tillför berättelsen det djup och den stämning som den behöver. Även människorna som inte har någon bärande roll i persongalleriet, ser ut som om de går och bär på sina egna historier. Speciellt gillar jag Sanns ordlösa uppslag där bilden säger allt som behöver sägas.
Det enda som tidvis konfunderar, är den rätt så murriga färghelheten där exempelvis den svarta texten inte alltid så väl kommer fram mot den mörkgröna bakgrunden. En tydligare skärpa i kontrasterna hade rått bot på det här rätt harmlösa problemet.