– Det kändes som att jag höll på att strypas och jag såg ingen utväg, eller den enda jag såg var att begå självmord.
Bekände sanningen i ett mejl
Idag är 44-åriga Marko spelfri och har utbildat sig till beroendeterapeut som hjälper andra att få bukt med sitt spelberoende. Men vägen dit har varit lång och konsekvenserna är fortfarande närvarande i form av skulder och förlorad kreditvärdighet.
– Mitt spelberoende har varit på allvarlig nivå sedan år 2000 men det var först 2021 som jag vågade lyfta upp händerna och erkänna hela sanningen för min fru.
Markos fru skickade ett mejl till honom i vilket hon berättade hur hon kände och bad honom att berätta vad det var som tyngde honom. Han skrev svaret direkt men det tog honom fyra timmar att samla mod för att klicka på sänd-knappen. Då det var gjort kände han bara en enorm lättnad.
– Hon var lättad då hon fick veta för hon hade ju nog anat att något var allvarligt fel. Men det gick inte att prata med mig om det. Om någon försökte började jag bara ropa och försvara mig. Min familj var rädd för mig, det gick helt enkelt inte.
Spela för att man måste, inte för att man vill
Under två årtionden spelade Marko bort stora summor, ett missbruk som han finansierade genom att låna stora summor av vänner, han tog banklån både i eget och sin frus namn. I slutet av missbruket stal han även från sin arbetsplats, vilket resulterade i uppsägning.
– Jag gjorde det jag alltid hade tänkt att jag aldrig kommer att göra. Man börjar göra vad som helst för att få pengar, fiffla och ljuga om vad man behöver pengarna till. Till sist ljög jag om precis allt.
Marko försökte sluta spela många gånger, utan bestående resultat. Han lovade sig själv att sluta, stängde ner alla konton och ställde in spelförbud på alla spelsajter.
– Men det var ju lätt att öppna nya konton, eller bara gå till kiosken och spela där. Först var det spänningen som lockade men till sist var jag så avtrubbad att inget kändes, varken vinster eller förluster.
Från missbrukare till tillfrisknande
Till sist sökte han hjälp på en Minnesota-behandling som han beskriver som sin räddning. I början var han livrädd för att våga berätta något om sig själv men efter en vecka tog han mod till sig och insåg att de andra tillfrisknande förstod och ingen dömde honom.
Nån har knarkat, nån har supit, jag har spelat men vi pratar ändå om samma saker.
Marko Luoma
– Vi har ljugit och strulat till allt för oss själva och våra anhöriga. I dag ljuger jag inte om något, det är en förutsättning för att jag ska hållas på banan.
Spelmissbruk kan jämställas med alkohol- eller drogberoende, det är fråga om samma beroendesjukdom som påverkar samma mekanismer i hjärnan.
Han poängterar att man inte ska jämföra sitt eget spelande med andras, att summorna egentligen inte har någon större betydelse, utan det avgörande är varför man spelar.
– Jag har inte fått tillbaka min kreditvärdighet sedan 2009 så det berättar ju en del om hur stor del av mitt liv det var. Spelandet var mitt liv. Jag brydde mig inte varifrån jag fick pengar, så länge jag fick dem. Och jag spelade alltid bort allt.
Första steget är största steget
Vad kan man då göra som anhörig? Kan man hjälpa en missbrukare?
– Försök prata och säg att du är orolig men undvik att kritisera för då börjar vi som har insjuknat i beroendesjukdom försvara oss.
Det värsta man kan göra är att ge pengar, då möjliggör man bara ett fortsatt spelande.
– I mitt jobb talar jag med många anhöriga som tänker att om de betalar bort spelskulderna så blir allt bra, men det blir bara värre.
Idag mår Marko bra, han är tillfrisknande och lever en dag i taget. Men han är medveten om att sjukdomen finns där och lurpassar och bara är ett spel eller en öl bort.
– Beroende är ingen privat sjukdom. Min familj har mått jättedåligt, alla har varit oroliga. Vården räddade mitt liv och gav min familj deras liv tillbaka. Första steget är det största steget och efter det är allt möjligt.