I salongen möts vi av Heidi Wikars helvita sparsmakade scenbild, ett avlångt bord med en ensam vas, vita dörrar och vita väggar som mot slutet gör rummet mindre och mindre, mer och mer klaustrofobiskt. Tillsammans med Hanna Mikanders musik som skapar en laddad filmatisk atmosfär, får Strindbergs pjäs en snygg ram.
Föreställningen inleds med korta ordlösa tablåer, som en rad snapshots med de tre skådespelarna i så gott som identiska feminina dräkter, som om de alla var halvklädda Julie:n, alla lika utsatta och sårbara, som en antydan om att det här är en berättelse om vem som helst som lever under någon form av förtryck, och att vi i publiken inte ska fastna vid någon enskild pjäskaraktärs historia.
Det är skickligt gjort, en rad snapshots till dramatisk ödesmättad musik som på en och samma gång känns elektronisk nutid och äldre folkmusik, ett nu och ett då i en och samma bild, för att sedan snyggt övergå i klassisk midsommarmusik när Strindbergs text kommer igång.
Det är ju pjäsens ram; midsommar, natten då vad som helst kan hända, då man ska kunna leka och fira och glömma vem man är under resten av årets dagar.
Det vill åtminstone Julie, som dansar med ”folket” istället för att följa pappan (Greven) till tjocka släkten. Och som helst dansar med betjänten Jean, som kan föra.
Triangeldrama om makt och klass
Strindbergs 136 år gamla pjäs är en effektivt och grymt och stramt skriven berättelse om makt och klass och könsroller, om revolt mot regler och normer som styr vad en enskild människa kan och får göra – och hur samhällets regler i slutändan ändå alltid vinner.
I Fröken Julie har vi grevens dotter Julie som vill bryta sig ut ur den bur som rollen som överklassdotter bestämt för henne. Vi har motpolen Jean som i hela sitt liv har drömt om att kunna klättra, att nå upp till ett liv där han kan vara sin egen herre. Och däremellan finns Kristin, som håller fötterna på jorden och är tillfreds med sin roll, som kokerska och Jeans fästmö.
När Jean och Julie under midsommarnatten efter en vild gemensam dans drar sig tillbaka till herrgårdsköket, följer ett erotiskt maktspel där de två turvis spelar ut varandra, matar varandra med drömmar och kärlek och frihet utan begränsande regler.
Men det är drömmar som visar sig vara lögnfyllda luftslott. Egentligen har allt handlat om att utnyttja den andra. Julie har hittat någon att leka med och utöva sin makt över, Jean har hittat en första gren att inleda sin klättring från.
Skådespelarna byter roller
Då klassiker görs brukar teatrar ofta förklara det med att ”berättelsen är relevant också idag”, och försöker sedan på ett eller annat sätt modernisera pjäsen som om den utspelade sig i vår samtid.
På ÅST väljer regissören Lidia Bäck en helt annan väg.
Hon har inte flyttat pjäshandlingen till idag. Scenografin och musiken är tidlös, Heidi Wikars dräkter är snyggt nutidsanpassade versioner av sent 1800-tal, och Strindbergs text får leva rätt obearbetad.
Istället har Bäck valt att röra om i gestaltningen av pjäskaraktärerna. Här kastar sig de tre skådespelarna mellan olika roller genom hela föreställningen.
Det börjar med Ingemar Raukola som Jean och Samuel Karlsson som Kristin. I lugnet före stormen bygger de upp en vackert förtrolig småflirtande stämning, innan Daniela Franzells påträngande Julie stormar in i köket.
Under föreställningens 90 minuter hinner Karlsson också gestalta både Julie och Jean, medan Raukola och Franzell ibland också klär på sig Kristins dräkt.
Det är en spännande tanke, att göra Strindbergs krig mellan kön och klass till en berättelse som fokuserar på en strukturell problematik, det här med att tvingas leva under förtryck, utan att fastna vid enskilda rollfigurers liv och öden. Här ska det inte handla om en kvinnas fall, istället är det som om Lidia Bäck ville berätta en historia om strukturellt våld som idag kan beröra vem som helst.
Spännande och störande, på gott och ont
Jag förstår tanken, på pappret, men skulle behöva se föreställningen fler gånger för att i djupet kunna analysera hur det fungerar.
På basen av en enda föreställning tänker jag: Idén är spännande och på ett bra sätt störande. Den tvingar mig att se pjäsen, som jag kan utan och innan, på ett nytt sätt. Inte så att regissören tvingar sin tolkning på mig, utan så att det blir upp till mig att komma fram till vad jag vill bära med mig.
Men jag tänker också: Strindberg har skrivit en tät naturalistisk pjäs med en solklar psykologisk utvecklingslinje för alla tre rollfigurer, allas handlingar och beteende är orubbligt förankrade i tidigare händelser. Att olika skådespelare då gör samma roll med olika uttryck och spelstilar, är på gott och ont. Ja, det får mig att se pjäsfigurerna i ett nytt ljus, men det gör också att de psykologiska bågarna bryts på ett sätt som gör framför allt Julie otydlig.
I Strindbergs berättelse är det hennes liv som står på spel. Det är Julie som på allvar utmanar sitt öde och går all-in, för henne är det nu eller aldrig, och i ÅSTs version har jag problem med att förstå henne. Franzell gör henne till en burdus figur, mera folklig än överklass, och när Samuel Karlsson klär på sig Julies roll med en sårbarhet i uttrycket, blir krocken mer ett problem än något ögonöppnande.
Eller, det känns som ett problem för mig, speciellt som de andra rollfigurerna förblir hela och konsekvent gestaltade trots alla hopp mellan skådespelare. Franzell, Raukola och Karlsson ger alla den undanskymda Kristin-rollen djup, detsamma gäller Jean. I det första mötet med Julie bygger Raukola som Jean upp en snygg blandning av beundran och lust och förakt, något som Samuel Karlsson fint bygger vidare på när Jean mot slutet desperat försöker rädda sitt eget skinn.
Vackert slut
Om Lidia Bäck valt att troget hålla sig nära Strindbergs originaltext, skriver hon ändå om slutet.
Det kräver knappast någon triggervarning för att berätta att Julie måste dö. Men om Strindberg skrivit det så att det är Jean som befaller henne att ta sitt lv, i en monolog som avslutar pjäsen, avlägsnar sig Jean här från scenen fylld av ängslig obeslutsam rädsla, och lämnar Julie ensam kvar med beslutet hon måste fatta. Här är det hon som får de sista orden.
Tills vi avslutningsvis återvänder till uppsättningens inledande stämning, med snapshots, och en bild där de alla som en enda kropp desperat famlar efter ljus.