Sent på söndag kväll står jag och en annan besökare på gatan i det förmögna Ulrikasborg och väntar bakom avspärrningsrep och mässingsstolpar. Genom skyltfönstren syns en minimalistisk affärslokal med vita väggar och ett mycket sparsamt urval av produkter till salu. En ung man som går förbi ser nyfiket efter oss medan han går förbi. Inget är så spännande som att köa.
Vid avtalad tid släpps vi in, jag har rentav turen att värdarna (Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Carl Knif) släpper in mig förbi kön – vilket givetvis är meningslöst då vi bara är två personer som väntar, men precis som köandet självt är det en av otaliga gester i föreställningen som är laddade med värde. De är små och enkla signaler men de ringer fram genom våra känslor med en smärtsam skärpa som berättar vem som är viktig och vem som inte är viktig alls.
Så börjar föreställningen BFCK, ett samarbete mellan teatergruppen Blaue Frau och koreografen Carl Knif.
Fråga inte vad det kostar
Besöket inleds med en intervju där värdarna, klädda i munklika designuniformer, ber oss beskriva oss själva som konsumenter i tre ord. Vi ställs några närgångna frågor som kartlägger vår årliga nöjesbudget. Okej, du får komma in, meddelas jag till slut. Hittills har jag varit omedveten om att det var mitt värde som kund som utvärderades.
Rummet där vi stiger på, med vita väggar och en vit kassadisk, är givetvis inget så prosaiskt som en butik. Det är ett showroom av det slag som ibland syns i gatubilden – egendomliga rum där det är oklart vad som säljs och till vilket pris. Redan vid förra sekelskiftet myntade affärsmagnaten J P Morgan frasen ”If you ask, you can’t afford it”. På BFCK väcker avsaknaden av prislappar onda aningar.
Mycket har det diskuterats hur den konstnärligt prövande scenkonsten i sin vändning mot postdramatiska former har övergivit sin traditionella uppgift att berätta en historia med början, mitt och slut. Vad blir då kvar av teatern, den lustfyllda inlevelsen och magin?
Men i gengäld kan scenkonstnärer vända sin kritiska blick mot omvärlden och se hur verkligheten byggs upp av skådespeleri, hur människor genom sitt vardagliga handlande uttrycker en idé om världen, skapar illusioner om makt, värde och hierarkier.
Vi får stanna i fyrtiotvå minuter, meddelar en röst.
Inspirerad konsumtionskritik
Snart inleds en strängt koreograferad presentation av designbrandet BFCK:s kollektion. Det är en udda samling av kläder, bordslampor, smycken, en resväska, pepparkvarnar … Hela kollektionen går i en matt svart färg med detaljer i mintgrönt. De luftiga försäljningstexterna förmedlar en postmodern känsla av lyx där föremålen har avskiljts från sitt vardagliga bruksvärde och höjts till ett plan av transcendent design, och därmed står de över konventionella kalkyler om pris och kvalitet.
Efter de verbala presentationerna hårdnar den formmässiga disciplinen ytterligare. Värdarna tystnar och försjunker i en långsam rytm av in- och utandning där de turas om att styra varandra som levande skyltdockor och håller fram produkterna så att publiken kan se sitt nya liv med denna produkt iscensättas framför sig. Föremålen flyttas med en lång stav, aldrig med händerna.
Föreställningen BFCK är ett inspirerat stycke konsumtionskritik. Jag frestas beskriva uppsättningen som en skruvad satir, men faktum är att uppsättningen knappast överdriver något som redan finns i verkligheten. (Samma veckoslut har jag gått förbi väsktillverkaren Louis Vuittons avdelning inne på Stockmanns varuhus där en glittrande vägg skärmar av området från resten av varuhuset. Vid porten köar kunder för att släppas in av ordningsvakter, inne på området sitter ungdomar i en soffa och pillar på sina telefoner utan brådska.)
Föreställningen visar hur en närmast sakral vördnad byggs upp kring ett varumärke och jag inser att reglerna redan är intuitivt bekanta för mig: inte röra, inte fråga vad det kostar. Heliga föremål får inte besudlas av något så krasst som pengar, ens då de är till försäljning.
Föreställningen spelar utan avbrott i 72 timmar och avslutas tisdag eftermiddag – rätt nära tidpunkten då jag lägger sista handen vid denna text. Varje timme får nya kunder komma in.
Lyxkonsumtionen som tema kolliderar med den fria scenkonstens extremt pressade villkor, besöket urartar i ett mer eller mindre desperat köpslående där värdarna övertalar publiken att göra en oärlig överenskommelse, ta en selfie och sprida ordet på sociala medier. Allting är väldigt obekvämt och uppfriskande.
Blaue Frau och Carl Knif: BFCK. Koncept och koreografi Carl Knif. Dramaturgi, text, och på scen: Sonja Ahlfors, Carl Knif, Joanna Wingren. Scenografi Johan Isaksson. Kostym Jere Vilo. Ljud Ida Hägglund. Makeup och hår Nina Vuori. Ljus Elli Kujansuu. Doft Hilda Kozari.