Huset i rött tegel omges av stängsel och taggtråd. Fönstren är försedda med galler och byggnaden påminner om ett fängelse.
Platsen fungerar som slutet förvar för personer som man tror att kan gömma sig för myndigheterna. De kan bli fler i framtiden.
Flyktingrådgivningen bedömer nämligen att regeringens åtstramningar i asyl- och invandringspolitiken kommer att öka antalet papperslösa och hindra de papperslösa som finns här att göra sin vistelse i Finland laglig.
Men om några år stänger enheten i Krämertsskog. Det ska nämligen byggas en ny, lämpligare enhet, möjligtvis i Vanda eller Tusby.
– Den här enheten har levt ut sin tid. Det var aldrig meningen att byggnaden skulle vara en förvarsenhet och vi har länge vetat att den inte kommer att fungera som en sådan för evigt, säger direktören för Helsingfors förläggning och förvarsenhet, Mikael Laurinkari.
”Vi låser inte in någon på rummet”
Det är han och den ansvariga sjukskötaren Jennifer Hartman som tar emot Svenska Yle i enheten, där ett tiotal personer för tillfället är placerade.
Det är polisen och gränsbevakningen som beslutar om någon ska placeras i förvar och orsakerna kan vara många.
I huvudsak handlar det om människor som man befarar inte kommer att lämna landet frivilligt. Det kan vara personer som till exempel har begått brott eller anses vara en fara för landets säkerhet.
Att vara i slutet förvar innebär i praktiken att man spärras in. Man får inte gå ut från byggnaden.
Men inne i enheten får man röra sig ganska fritt. Det är tillåtet att använda telefon och ta emot besökare.
– Vi låser inte in någon på rummet, man får gå ut på en balkong och röka, och så får man vistas utomhus i minst en timme på gården, säger Laurinkari.
Gården är en inhägnad med taggtråd högst upp. För tillfället är marken täckt med is.
I specialfall kan människor placeras i ett isoleringsrum i enheten.
– Men det är ovanligt, säger Mikael Laurinkari och öppnar ett isoleringsrum där det finns en säng och en egen toalett.
I vanliga rum finns varken toalett eller dusch. De ligger ute i korridorerna.
Snarkande rumskamrater kan leda till gräl
Den typiska profilen för inspärrade är en ung man, från Estland, Irak eller Rumänien.
När vi gör vår rundvandring är det ingen av klienterna som vill ställa upp på intervju. De tillbringar tid i olika rum, där det finns tv, bokhyllor, soffor och pingisbord. En del pratar med varandra, de flesta pillar på sina mobiler.
– Här finns en bokhylla med böcker, men läsning verkar inte intressera, säger Laurinkari.
Enligt honom kretsar vardagen här kring måltider och besök. Klienter kan också träffa sjukskötare och det finns ett gym.
I det stora hela är det lugnt i enheten och konflikter är sällsynta, säger Laurinkari.
Enligt honom beror eventuella konflikter inte på att klienter har olika nationalitet eller bakgrund. Bråken beror helt enkelt på att man är irriterad på sin rumskamrat.
– Det kan handla om en rumskamrat som snarkar eller beter sig störande. Och sådana konflikter försöker vi lösa på bästa sätt, säger Laurinkari.
Stöd till de som behöver
Människor tillbringar högst sex månader på enheten i Krämertsskog. I undantagsfall kan det röra sig om max sex månader till. De flesta stannar i ungefär två veckor, en del i bara några dagar eller till och med några timmar.
Jennifer Hartman, som är ansvarig sjukskötare på enheten, säger att de flesta ändå mår ganska bra med tanke på omständigheterna.
– Men de behöver ganska mycket psykosocialt stöd, säger hon.
Enligt Hartman kan det vara tungt att vara länge på enheten.
– Det kan vara en stor chock för många att placeras hit. Men de lugnar ner sig när de får stöd. Om tiden i förvaret förlängs, kan det bli tungt igen, säger hon.
Enligt henne kan sjukskötare hjälpa genom att föra djupare samtal med klienterna och klienterna får träffa läkare vid behov.
En del bekanta ansikten
För många kan det vara speciellt tungt när det väl är dags att lämna enheten och landet. Då försöker personalen stödja så mycket som möjligt.
– Vi informerar och förbereder klienten för det här, så att de till exempel har möjlighet att ta emot besök och träffa närstående, säger Laurinkari.
För andra kan utvisningen däremot vara rutin.
Enligt Laurinkari kan nämligen en del ansikten på enheten vara bekanta sedan tidigare.
– Det finns sådana som skickas tillbaka till något ställe i Europa och som sedan kommer tillbaka till Finland med till exempel färja, säger han.